fredag 18 maj 2018

Sömnernas sömn


Hittade nu Sömnernas sömn (tredje delen i En väktares bekännelser-serien) på förlagets hemsida. Det betyder att den finns! Hoppas jag. Jag sliter i alla fall med den i mitt anletes svett just nu. Och det är väl bara att fortsätta med det då, eftersom det finns ett recensionsdatum och allt!

onsdag 16 maj 2018

Författarskola #51 - redaktörer


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Redaktörer, det är fanimej det bästa som finns. En författares personliga skyddsänglar. Och skyddsnät! Och skyddsallting. Jag ÄLSKAR mina redaktörer.

För, ja, jag är i den lyxiga sitsen att jag har två. Jag vet inte hur det är på andra förlag, men så är det i alla fall på Gilla böcker-delen av Lilla Piratförlaget. Och det är tamejfan ren magi!

VAD jag hade gjort utan dessa båda redaktörer, det vet jag inte. Jo, förresten. Jag hade fått ut urusla böcker och jag hade insett alldeles för sent att de var just urusla. Det hade jag fått erfara först när de sågande recensionerna börjat trilla in.

Och det är som om de räddar mig mer och mer, trots att jag nog upplever ändå att jag blir något bättre/säkrare/mer rutinerad (?) vad det gäller skrivhantverket. En väktares bekännelser hade verkligen inte varit något att hänga i julgran utan dem. Visheten vaknar hade varit pissdålig. Men den senaste, Sömnernas sömn (som alltså är på g till hösten), hade tamejsatan varit en ren katastrof!

Jag har också blivit bättre på att ta till mig det de säger. I början slog jag ifrån mig precis hela tiden och tyckte att de bara drog och ryckte i allting så att det hotade att gå sönder helt och hållet, men nu VET jag att det bara kan bli bättre. Och ca 95% av tiden har de 100% rätt. De övriga 5% får vi diskutera och bråka lite (i all vänskaplighet) och då brukar vi tillsammans i slutändan få till någonting vi kan leva med allihop.

Ojojojojoj, vad de räddar mig. Om och om och om igen.

I Visheten vaknar har jag skrivit i mitt "författarens tack": Tack Ada. Tack Klara. För att ni i princip skrev boken åt mig. Och jag säger som Arwen när hon försäkrar Aragorn om att hon visst tänker vara tillsammans med honom trots hans opraktiska dödlighet: And to that I hold.

torsdag 3 maj 2018

Författarskola #50 - att bli refuserad


Det här med refuseringar tar inte slut i.o.m. att man en gång blivit publicerad. Nix. Jag har just blivit mer eller mindre standardrefuserad. Sånt är livet.

Detaljer, tack!

Jo, jag hade en idé till en Storytel Original-ljudbok. Det rör sig om Storytels egna, specialskrivna böcker främst avsedda att lyssna på. Exempelvis Anna Bågstam Ryltenius debutroman Stockholm Psycho är skriven i detta format. För att bli aktuell för den här typen av projekt skickar man inte in ett färdigt manus, utan man skriver en s.k. pitch på några få sidor, och det var precis vad jag gjorde.

Det fina med det här var ju att det gick att hosta ur sig en idé på ganska kort tid. Jag gjorde detta och fick faktiskt ett svar där de sa att de var lite intresserade och undrade om jag kunde skicka in några konkreta sidor ur (det icke-existerande) manuset. Jajamensan, tänkte jag, och skrev genast en möjlig början. Jag tyckte att det blev skitbra!

Det tyckte inte de. Igår fick jag ett standardrefuseringsmail:

Hej Elin,

tack för att vi fick läsa ditt textprov och din pitch. Tyvärr har vi nu kommit fram till att den här berättelsen inte riktigt passar för vår utgivning, men vi vill verkligen önska dig lycka till på annat håll. Hoppas att du inte låter dig nedslås av detta utan behåller skrivlusten, berättelser är ju det bästa som finns.

Vänliga hälsningar,
Storytel Original-redaktionen

Inga problem, Storytel Original-redaktionen! Jag har varit här förut. Jag har fått SÅ många standardrefuseringar att det är som att komma hem igen. Det är inte ett kärt återseende, inte på något sätt, men jag kan det här. Och min skrivlust går liksom inte att kväsa, har det visat sig i försök. För ja, kära Storytel Original-redaktion, jag kunde inte sagt det bättre själv: berättelser är ju det bästa som finns.

Så ni ser, eventuella läsare tillika skribenter, det är ingen ohejdad dans på rosor bara för att man fått in en fot i dörrspringan.

Att träffa en författarkollega

Jag och Louise Baumgärtner

Alltså, det här med att träffa och rentav umgås med folk som är intresserade av samma sak som man själv ... Det är tamejfan helt fantastiskt! Inte förrän jag blev utgiven författare har jag med regelbundenhet stött på folk inom samma gebit, men nu bara rullar det på här. I helgen var den normalt Göteborgstraktsdväljande Louise Baumgärtner uppe en sväng här i stan och trots att hon tydligen var ganska ordentligt sjuk hälsade hon på hemma hos mig.

Och shit, vad vi pladdrade. Det är så vansinnigt INTRESSANT att lyssna på en författare överhuvudtaget, tycker jag. Jag antar att jag tycker det eftersom jag brinner för samma sak som godtycklig utövare av denna typ. När det dessutom funkar på det rent personliga planet så drar det iväg och blir bara så jävla BRA, liksom. Exakt detta hände och jag ville aldrig att hon skulle gå hem.

I synnerhet inte när bubblet åkte fram, vilket det har en tendens att göra om jag har någonting att säga till om i saken. Och vi var ju hemma hos mig. Dessutom avslöjade Louise när hon väl var på plats att det råkade vara hennes födelsedag och då hade jag ju liksom inte ens något VAL.

Louise har förresten haft vänligheten att skriva om vårt möte hon med idag på sin blogg.

Läs f.ö. genast hennes utmärkta spänningsroman Skuggvinter!

lördag 28 april 2018

Sorgesång #11 - Syrien


Idag har jag pratat med en av mina allra bästa vänner, vars gode vän, B, genomlever helvetet just nu. B kom hit som flykting från Syrien för flera år sedan och för honom själv har det gått väldigt bra, tack och lov. Han hade en tillräckligt attraktiv utbildning för att t.o.m. Sverige skulle vilja dra nytta av den - något som ju annars är väldigt ovanligt här. Så B själv, och faktiskt hans närmaste familj också, har det bra.

Men nu, när Ryssland gått in i Ruhaiba har B haft kontakt med släktingar och vänner som är kvar där. De har nu att välja på att evakueras med buss till gud vet vart och att själva kriga på Rysslands sida. Folk ringer B och ber desperat om råd hur de ska göra. Ska de gå på någon av bussarna som leder "till olika ställen" eller ska de stanna?

Jag föreställer mig hur det skulle vara att höra ifrån släkt och vänner i ett krigsdrabbat land och försöka råda i en fullständig katastrofsituation. Man tänker ju att det rimligen är bättre att evakueras än att aktivt delta i krig, men vi har ju varit med om tvångsevakueringar förr här i världen. T.ex av judar under Andra världskriget. Hur ska man veta vad som väntar?

fredag 27 april 2018

Författarskola #49 - författarbesök i skolan


Då ska jag ge mig på att berätta lite sanningar om hur det ligger till här i världen igen. Den här gången tänkte jag ta upp en aspekt av författandet som är frikopplat från själva skrivandet, nämligen författarbesök i skolan.

Jag förutsätter att det är mest barn- och ungdomsboksförfattare som gör författarbesök just i skolan, så detta är förmodligen helt irrelevant för vuxenboksförfattare. Just sayin'.

Den officiella målgruppen för mina böcker är ungdomar i åldrarna 12-15 år och därför träffar jag i allmänhet åk 6-9. Och ojojojoj, hörni, det är en tough crowd. De har inga socialt finslipade manér, utan har de tråkigt så får man veta det. Och tråkigt har de ganska lätt dessutom. Man får komma ihåg att de inte är i skolan frivilligt och att en skrämmande stor andel av dem aldrig plockat upp en bok frivilligt heller.

Men det är ok, tänker jag. Jag väljer ändå att hålla en ganska hög nivå. Jag råkar veta ganska bra vad jag pratar om (har jag äntligen förstått) så jag pressar lite och hoppas att någonting av det jag säger ska fastna på vägen, medan det släntrar in genom ena örat och sedan lite stillsamt glider ut genom det andra.

Dock, apropå just detta med att många aldrig läst en bok frivilligt: Jag har först nu förstått hur avancerade mina egna böcker är för den ovana läsaren. Faktum är att det är ett rent under att någon i den avsedda målgruppen läser dem över huvud taget. De ÄR för svåra för de allra flesta. Sjukt att äntligen fatta det i det här läget, liksom. Men jag är väldigt glad att jag fick veta det, för det finns ju åtgärder att vidta. Som att skriva för lite äldre ungdomar eller rentav vuxna. Alternativt skala ned på den rappa språkekvilibrismen (det ni, det är hybris på hög nivå!), och eventuellt på blotta omfånget, eftersom det som jag uppfattar som en normaltjock roman tydligen är en tegelsten för många ungdomar. Jag har definitivt insett vidden av behovet av lättlästa böcker, även om jag inte tror att jag ska ge mig på att skriva sådana själv.

Nå, men när man står där då och stirrar ett gäng åttondeklassare i vitögat, hur gör man, liksom? Tja, jag vet ju bara hur jag gör, men jag väljer att behandla dem som vanliga, tänkande människor. Det händer att jag förklarar ord som de kanske inte känner till p.g.a. begränsad livslängd, men annars talar jag som till vuxna. TROTS att dessa åttor i inte sällan förekommande fall bokstavligen ligger med halva kroppen över bänken med pannan i bordsskivan, och alldeles uppenbart inte KUNDE vara mer uttråkade och ointresserade utan att vara kliniskt döda. Jag kan liksom inte trolla fram ett intresse där noll intresse finns, så jag väljer att satsa på dem som faktiskt eventuellt vill lära sig något.

Man skulle ju kunna tänka sig att man i stället försöker roa. Alltså, det är ju ett författarbesök, inte en vanlig lärarledd lektion. Men faktum är att jag a) inte vet hur man roar tonåringar (oroväckande med tanke på den avsett humoristiska tonen i mina böcker), och b) inte gör det här till följd av något sorts ekonomiskt incitament, utan helt enkelt eftersom jag vill säga någonting vettigt. I synnerhet till nästa generation författare, som ju rimligen sitter där någonstans, men också till andra som är beredda att lyssna på hur jävla fantastiskt det är att läsa och skriva, men att man måste öva upp förmågan för att bli bra på det.

Faktiskt så vet jag att de sitter där någonstans, de blivande författarna. Jag träffade en tjej igår som jag är ganska säker på kommer att bli författare. Jag sa det till henne och jag hoppas att det fastnade. Eller jag sa så här: "Du kan bli författare." Så sa jag. Eventuellt borde jag ropa glatt att "alla kan bli författare!", men det brukar jag inte göra. Och detta var dessutom efter lektionen när hon satt ensam utanför klassrummet, så jag dissade liksom inte någon annan implicit. Dock blev det lite lustigt på själva lektionen, eftersom hon frivilligt läste upp sina grejer när vi gjorde skrivövningar, vilket ledde till att ingen annan vågade läsa upp det de skrivit.

För jo, jag gör små skrivövningar i allmänhet. Under så avslappnade former det bara går, tycker jag själv. Jag är noggrann med att poängtera att ingen måste läsa upp/lämna in det de skrivit, och faktiskt så måste de ö.h.t. inte vad mig anbelangar göra övningarna, men JAG gör dem i alla fall, brukar jag säga (och det gör jag också). Det är faktiskt ganska fantastiskt hur många som ändå brukar haka på och hur många som trots allt är beredda att läsa upp inför klassen efteråt. Skitkul. Om ingen vill läsa upp, brukar jag läsa mina egna fina alster för dem, men egentligen finns det inte så stor poäng med det. Det är ju det de gör för sig själva som är grejen, och när deras gelikar väljer att läsa upp så ser de att det är ok om det inte är fantastiskt. Det jag skriver under dessa övningar kan ju eventuellt verka skrämmande "skolat", men även där brukar jag understryka att jag har övat SÅ mycket och SÅ länge.

Bl.a. låter jag eleverna fortsätta på en "känd" text. Jag har glatt stulit inledningar från några böcker (det får man tydligen göra i dessa sammanhang och jag anger naturligtvis titel och författare) och så får de skriva fortsättningen på två(!) minuter. Det blir så klart inte så mycket, och förmodligen inte så fantastiskt heller, men det är förvånansvärt ofta det faktiskt BLIR. Man hinner inte tänka, inte censurera. Det är tanken i alla fall. Sedan får de veta hur fortsättningen faktiskt lyder, bara för att, liksom. Inte som ett facit, bara som ett exempel bland deras egna på något vis.

Övningarna brukar jag f.ö. vänta lite med, eventuellt tills halva lektionen har gått. Jag bedömer att de pallar att lyssna ungefär så länge, sedan behöver de få göra någonting själva. Även om de så klart ofta stånkar och stönar något oerhört när jag säger att de ska få skriva lite. De små liven.

Jag är i vilket fall som helst väldigt glad över att få den här chansen att träffa äkta ungdomar och få se lite vad det är som gäller. Om de vet vem Harry Potter är (jo, det brukar i alla fall många veta), om de vet vad Narnia är (det förvånar mig att de oftast vet!), om de har hört talas om Stephen King (jo, vissa, i alla fall om man nämner den nya filmatiseringen av It), sådant. Ja, och vilka appar som gäller så klart. Snapchat tycks regera fortfarande.

måndag 23 april 2018

Fotboll för fyraåringar

Jag har fått ett brev hem från någon sorts fotbollsklubb där man erbjuder knatteträning för barn födda 2014. Mitt barn är fött 2014. Hon är flicka. OCH DET SPELAR TYDLIGEN ROLL!!!

Jag har lagt upp bilderna från brevet i så stort format att det buggar ur hela bloggen, men ni måste få läsa detta.

 Finn fem fel

Någon har försökt uttrycka varför de gör denna uppdelning i pojkar och flickor

Vi talar om fyraåringar här. De är barn, liksom. Punkt slut. Min dotter har fortfarande endast lite lös koll på pronomina "han" och "hon". Av det röriga raljerandet som ska ursäkta det hela förstår jag att det finns någon sorts "yttre" omständigheter som krånglar till det hela. Min favorit är dock "Mixar man grupperna så är det svårt att veta vilka föräldrar som tillhör vilka barn". The ramblings of a madman, liksom.

Grejen är den att jag ÄNDÅ funderar över att anmäla min dotter till detta, helt enkelt eftersom jag vill att hon ska få prova på olika sorters lekar/aktiviteter. Fotboll är något som både jag och min man avskyr, men jag tror att hon kan tänkas gilla det. Problemet är då att ingen av de tider då flickor är tillåtna(!) är ideal. Tisdagar funkar inte och 16.45 en fredag blir lite sent för henne.

Får tänka lite. Men blä.