måndag 17 juli 2017

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

lördag 8 juli 2017

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet


Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.


tisdag 4 juli 2017

Plötslig manusdöd

Nu är jag tillbaka. Ganska. Tror jag.

Men det är inga glada känslor just idag. Jag har nämligen en plötslig manusdöd att hantera. Fick just reda på att Moa Herngren kommer ut med en bok som heter Tjockdrottningen. Den handlar om en överviktig kvinna som är med i en dokusåpa. Jag har (hade) ett manus på gång som heter "Fläskön". Gissa vad den handlar om ...

Det här var riktigt smärtsamt och oväntat. Ämnet är lite för smalt för att det ska funka att ha två romaner utgivna inom samma tioårsperiod i alla fall.

Absolut ingen skugga ska falla över Moa Herngren!! Att vi hade samma idé betyder förmodligen att idén är bra! Och hon har med all säkerhet genomfört den bättre än jag skulle ha gjort.

För tack och lov är mitt manus inte i närheten av färdigt. Det ligger på blygsamma 14 000 ord. Men jag kände mig så pepp på det!

Aj, mitt författarhjärta. Det är inte omöjligt att jag sätter i mig en massa socker idag. Min tröstdrog of choice.

måndag 12 juni 2017

Paus

Ursäkta, alla bloggare vars bloggar jag vill, men inte hinner, läsa. Just nu finns det ingen lucka för att vare sig läsa eller skriva blogginlägg.

Det är därför jag kan upplevas som lite tystlåten för tillfället.

Återkommer.

fredag 9 juni 2017

Författarskola #35 - land i sikte!


Idag hade jag förmodligen mitt sista redigeringsmöte för Visheten vaknar. Det är redaktör nr 2 (Klara) som tagit över stafettpinnen från redaktör nr 1 (Ada). Efter detta är det meningen att vi ska klara oss rätt bra på mailkontakt fram till deadline för ny version av manuset 21 juni. Efter det är det ren korrekturläsning i avsikt att utrota direkta fel och åtgärda endast sådana klumpigheter i språket (upprepningar, o.s.v.) som vi dittills missat, och bara inte kan leva med när vi väl upptäckt dem.

Sedan går boken till tryck. Svindlande nog.

Min redaktör gav mig idag en bibba fysiska papper (manuset) med korrigeringar samt en liten guide till korrekturtecken, för att jag jag ö.h.t. ska kunna utläsa vad hon avser med sina digra anteckningar i marginalen. Dessa korrigeringar är alltså någonting utöver korrläsning i vanlig bemärkelse och handlar om att hon styr upp mitt språk i största allmänhet. Det rör sig om omformuleringar samt strykningar av sådant som är onödigt eller överanvänt. Liksom alla (?) författare har jag saker jag hela tiden hemfaller åt, i form av småord ("liksom", "ju", "alltså"). Jag har också andra, mer betydelsebärande ord/ordled/stående formuleringar, som jag har en tendens att gödsla med (exempelvis vet jag att jag måste ta det lite lugnt med efterledet -artad och det finns mer sådant where that came from). Dessutom är jag kanske lite väl förtjust i uppfinningsrika (hybris!) liknelser/metaforer. Sådana saker fångar redaktören upp åt mig, och utgör på så sätt ett skyddsnät som jag är gråtmilt tacksam över.

Utöver språket så har även redaktör nr 2 en del tankar om innehållet och förslag på sådant hon vill ändra/förtydliga/tona ned o.s.v. Det är egentligen det som är den potentiellt plågsamma biten och det som gjorde att det var med viss vånda jag tog mig till förlaget idag. Jo, hon hade tankar, och vissa av dessa av den obekväma typen som jag instinktivt sparkar bakut emot. Men, vis av erfarenhet så tog jag det lugnt och öppnade mitt sinne - hur zen som helst - med mantrat "redaktören har alltid rätt" ekande i mitt inre. Och nog fan hade hon det, insåg jag till slut. Hon hade verkligen rätt. Så himla skönt att vara i så goda händer!

Återstår alltså nu att redigera allt från pappersbibban in i datorn och lösa olika problem, språkliga och innehållsmässiga. Och som det är nu känns det inte ens speciellt jobbigt. Jag fixar det, är min försiktiga övertygelse (om en sådan alls är möjlig).

Slutet är nära och Visheten vaknar finns i förlagets höstkatalog, så det är inte läge att backa.

söndag 4 juni 2017

Sjukdom, kärlek och ork

Back from the dead. Åtminstone nästan. I alla fall så fantastiskt mycket mer vid liv än på typ en vecka. Jag har varit helt golvad av min lilla dust med streptokockerna, med en toppnotering på 39,2 i temperatur - så sjuk har jag inte varit på ca tio år.

Och vad glad man blir då, när man känner att orken börjar komma tillbaka. Man blir verkligen som en mer hoppfull 2.0-version av sig själv överlag. Förmodligen som en jag-överlevde-en-bilolycka light (alltså verkligen light, men ändå). Jag känner mig entusiastisk vad gäller mina olika skrivprojekt och befriande teflonig mot eventuell framtida kritik mot den kommande Visheten vaknar. You don't like? Inga problem. Life is good.

Dessutom finner jag mig själv övermannad av kärleken till mitt barn. Hon har varit underbar genom hela min sjukdom, men stora delar av mig har önskat att jag fick ligga och dö en smula i frid och ro. Nu kopplas den seriösa orkkärleken på igen och jag blir alldeles yr av att titta på henne. Lilla ljuvlighet! Ljuvligheters ljuvlighet! Hur kan någon vara så perfekt? Och fin, finare, finast!

Jag är inte frisk än, men jag ligger mentalt i startgroparna och bara studsar av förväntan inför ett fullständigt tillfrisknande. Känslan är att jag kommer att kunna uträtta underverk. Skriva färdigt fem romanprojekt, spela fiol- och pianostämman samtidigt i den Haydnsonat jag håller på med, samt äntligen bemästra de där nio språken.

Kanske kommer jag t.o.m. städa lägenheten. Vem vet?

onsdag 31 maj 2017

Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!