tisdag 12 september 2017

Författarskola #40 - att hantera framgång


Shit, vad jag tog i här i rubriken. Men för mig var det onekligen en hittills ojämförlig framgång att bli så synnerligen positivt recenserad i DN. Och jag blev så klart helt sjukt glad!! Världens lyckligaste!!

MEN ... Det kommer förstås ett "men" här, som ni förstår, i form av "Jag kommer aldrig mer att kunna leva upp till det här. Mitt nuvarande manus suger ju! Det är i fullständigt kaos! Gud, vad dum jag kommer att känna mig när alla blir djupt besvikna på nästa del!"

Mm. Ni ser. Aldrig nöjd. Jobbig människa.

Javisst. Jobbig och osäker. Needy, som de flesta(?) författare och konstnärer i stort. Antar jag.

Men vi skiter en stund i alla mina många personliga tillkortakommanden och frågar oss i stället: Hur gör man då? För att fortsätta skriva, för att inte oroa sig sönder och samman över det manus man har på gång, utan låta det växa fram på liknande sätt som de första två i serien.

You tell me, liksom. Men på något sätt ska jag ha ett råmanus klart inom mindre än två månader, har jag tänkt. Detta för att hinna göra en egen grovredigering innan jag lämnar in det till förlaget och hoppas att de kan tänka sig att nådigast göra ett försök att förädla det så pass att det kvalar in för utgivning.

Då är vi tillbaka i "skriv bara!" Och det är nog typ det enda jag kan göra. En del av mig vill sätta mig och skriva en detaljerad synopsis från punkten där jag befinner mig nu, men resten av mig vet vid det här laget att det är rätt så dödfött. Jag kommer på det allra mesta just genom att skriva. Det är möjligt att jag skulle kunna utveckla ett annat sätt att skriva med tiden, men att försöka göra det nu i vild panik, känns inte spontant som någon bra grej.

Så här är min plan: Jag tänker än så länge låtsas att manuset inte kommer att bli utgivet. Jag skriver för mig själv, för att få veta hur det går för Tilda. Blir det sedan tillräckligt bra, så att jag - och förlaget - tror att någon annan skulle kunna ha glädje av det, blir det kanske en bok av det. Jag har inte skrivit något kontrakt och behöver inte strikt talat komma med en del tre av "En väktares bekännelser" ö.h.t. (Sedan är det ju rätt bra för min relation till förlaget om det blir så, men de vet allt - föreställer jag mig - om projekt som bara inte riktigt vill lyckas.)

Så la-la-la-la-la, nu skriver jag för mig själv ... Bara myspys här ...

Och vet ni vad, vad gäller "Visheten vaknar" så känns det som om jag inte behöver oroa mig längre (i den mån jag nu gjort det). En skitbra recension i DN trumfar liksom allt på ett effektivt sätt:) Så kom igen, såga mig! Lite försiktigt och snällt i alla fall.

Nu fortsätter jag med mitt manus här. Det är bara mitt manus. La-la-la-la-la ...

lördag 9 september 2017

I DN igen!!

"Världsklass"

Idag ägnar jag mig hundraprocentigt åt narcissism. Jag blev så lycklig över att ovanstående recension av "Visheten vaknar" återfanns i dagens DN. Jag har även denna gång haft snortur med recensenten - Steven Ekholm fullkomligt älskar.

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Alltså, vad säger man? "Tack, Steven" känns inte tillnärmelsevis tillräckligt.

söndag 3 september 2017

Författarskola #39 - halvvägs eller i limbo?


Så här står det till med mitt aktuella manus (En väktares bekännelser del tre): Jag har skrivit 34242 ord. Bevisligen - för det säger Word, och har Word sagt det så är det så. Det borde betyda att jag kommit ungefär halvvägs - jag har för mig att En väktares bekännelser ligger på ca 65000 ord och Visheten vaknar på drygt 70000.

Men betyder det verkligen det? Jag vet fan inte. För det är lite limbovarning här. Manuset befinner sig i ett obestämt tillstånd, som gör att det är svårt att veta ifall det verkligen någonsin kommer att bli ett fullständigt manus, och om det i så fall kommer att ha så väldigt mycket att göra med det som är skrivet i dagsläget.

Jag har medvetet skrivit lite "lösare" denna gång än jag gjort med tidigare manus. Detta eftersom jag vet hur mycket man kommer att behöva pilla med alltihop under redigeringen i vilket fall som helst. Så min tanke har varit att lämna mer öppet för den processen redan från början. Men ok, skillnaden är inte jättestor, eftersom jag alltid skriver lite på känn, snarare än enligt en förbestämd synopsis. Däremot känner jag att jag är ute och cyklar nu mer än någonsin tidigare. Utan stödhjul och offpist. "Hjälp" är ordet som spontanbildas i min lätt panikslagna hjärna - ni vet lite så där som det i skräckfilm kan uppstå sår formade som bokstäver på den demonbesattas hud: HELP ME

Jag har ju ännu inte fått så mycket reaktioner på Visheten vaknar, eftersom den faktiskt inte kommit ut än, men de få jag tagit del av har varit av positiv karaktär, så där vet jag att jag inte misslyckats fullständigt i precis allas ögon. Det är väl därför som all prestationsångest nu riktats om till innevarande projekt. Och det gör mig i sin tur ännu coolare i min inställning inför mottagandet av Visheten vaknar: "Jaså, du gillade inte Visheten vaknar? Nähäru. Då ska du se trean! Där kan vi snacka bottenlös katastrof."

Men vad gör man nu då, när man känner paniken fladdra i maggropen och demonbokstäverna ligga och bränna precis under epidermis?

Här är mitt förslag: Skriv på. Skriv "färdigt". Hantera kaoset när det väl finns en stomme att stå på. Var inte rädd för att behöva skriva om rubbet, för rubbet kommer sannolikt inte att vara rubbet - inte egentligen. Att flytta om, ta bort, lägga till, fila och dutta kan räcka rätt långt. Och se till att det viktigaste finns med, d.v.s. att karaktärerna känner någonting och har relationer sinsemellan. Det är ändå mycket viktigare än dramaturgisk kurva och trovärdig handling, anser jag. Fantasy och fantastik i all ära, men om man inte har några personer som står mitt i alltihopa och känner sig otillräckliga på olika sätt, så har man liksom ändå ingenting att komma med.

fredag 1 september 2017

Författarskola #38 - mingel


Igår var det dags för förlagsfest på Pirat/Lilla Pirat. Glad i hågen och utstyrd i den blåaste outfit man ö.h.t. kan tänka sig, gav jag mig iväg för att mingla skiten ur folk.

I'm talking seriously BLÅ här!

Det här inlägget hade f.ö. kunnat gå under etiketten "Jag raljerar fritt", men jag tänker att det är nog så instruktivt för aspirerande författare att få höra lite hur det går till på en sådan här fest. Alltså, det går ju till som på vilket annat mingelparty som helst, så klart. Ok, det här ÄR ingen klockren lektion, och ok, jag raljerar fritt, men nu orkar jag inte ändra titeln.

Jag anlände hursomhelst ca tio minuter efter formell starttid, och redan i porten i huset där förlaget har sina lokaler hörde man att det hunnit dra igång rätt bra däruppe. I dörren stod förlagsägarna och tog alla artigt i hand. Jag känner ju, som sagt, knappt igen mig själv i spegeln, men Jan Guillou känner jag definitivt igen och Liza Marklund kunde jag i sammanhanget identifiera med ganska stor säkerhet - i synnerhet eftersom hon presenterade sig som just "Liza" (även om z:t så klart inte hördes). Jag började med att påtala för henne hur LÅNG hon är - 181 cm, visade det sig. Sedan gick jag raskt över till att missa Guillous hand när han försökte skaka min - vi liksom krockade med händerna i fel position. Så inleder ett proffs sitt minglande!

Sedan började det för mig rätt krävande arbetet att försöka känna igen mindre allmänt kända människor, men som jag träffat tidigare på förlagsfesterna. Det är fan inte helt lätt. Folk byter ju hår, t.ex. En tjej som jag träffat flera gånger och är vän med på Facebook kände igen mig och hälsade, och inte förrän då förstod jag vem det var, eftersom hon ÄNDRAT HÅRET! Man kan inte gå omkring och ändra håret och tro att jag ska hänga med i svängarna. Dessvärre har PR-ansvarig på förlaget en vana att byta både frisyr och hårfärg, och detta gör att jag aldrig känner igen henne direkt - inte heller denna gång. Alltså, på riktigt, vi har träffats vid kanske ett tiotal tillfällen! Och VARJE gång sträcker jag osäkert fram handen och undrar i bästa fall försiktigt om det möjligen kan röra sig om Christina - vilket det ju gör, VARJE gång. Hon måste tycka att jag är jordens drygaste idiot.

Jordens drygaste idiot eller ej, så inledde jag i alla fall själva bufféplockandet med att tappa en liten "båt" fylld med någon sorts nudelsallad och i samband med detta skvätta ut hela innhållet ur mitt rödvinsglas över buffébordet. Då hade jag alltså ännu inte hunnit få i mig många droppar av detta vin. Så det började fint även på den fronten.

Jag fortsatte storslaget med att sätta mig vid samma bord som Kristina Ohlsson och Sara Lövestam utan att hälsa ordentligt på dem, eftersom det är så självklart för mig vilka de är - för jodå, DEM känner jag igen utan problem. Sedan började jag pressa Kristina på detaljer kring hur hon kan vara så himla produktiv och huruvida hon skriver synopsis innan hon börjar skriva en bok på allvar, o.s.v. Hon var mycket vänlig och svarade snällt på mina frågor - verkligen en himla rar tjej.

Sedan var det dags för idoldyrkan. Jag gick fram till Lena och Olof Landström och började tjata öronen av dem om sådant de gjorde för närmare ett halvt sekel sedan, d.v.s. Kalles klätterträd, Farbrorn som inte vill va' stor, o.s.v. Men de var så himla gulliga och lät mig pladdra om hur mycket jag älskar de där filmerna än idag och hur även min man och min treåring(!) tycker att de är geniala rakt igenom. De hade själva inte sett dem på länge. "Håller de fortfarande?" frågade Olof ... Så himla mysiga människor.

Steget därifrån till rena stalkerfasoner var inte långt, visade det sig. En ny debutant på förlaget är Johan Ehn med sin bok Down under, som är en berättelse av självbiografisk karaktär. Jag har läst denna bok, och eftersom den bygger på hans eget liv, så tror jag efter detta att jag känner Johan. Han är f.ö. mycket lätt att känna igen av någon anledning och jag kastade mig över honom som en long lost bästis. Han hanterade detta på det allra mest godmodiga sätt.

Bland de mer positiva, ego-boostande upplevelserna igår var ju helt klart när folk faktiskt vid flera tillfällen kom och sa att de läst En väktares bekännelser och att de tyckt om den. I synnerhet en kvinna som hade en barnbokhandel på Söder verkade verkligen jätteförtjust i boken och berättade f.ö. att hon sålt många exemplar. Det är så himla SJUKT att tänka sig. Att någon KÖPER ens bok. Och LÄSER den. Och att åtminstone denna kvinna (Caroline hette hon) verkligen ÄLSKADE den. It boggles the mind.

Och att dessutom se sina egna böcker - både En väktares bekännelser och Visheten vaknar - lite varstans på hyllorna där i förlagets lokaler ... Obegripligt.

Jag träffade även fantastiska Johanna Lindbäck (Bokhora och Bladen brinner). Och Sara Gimbergsson, som skrivit böcker min dotter älskar. Och Pija Lindenbaum, som ju är överbegåvad på alla sätt och vis. Och skittrevliga Mikael Bergstrand. Och lilla ofattbart unga Karl Modig, som alltid livar upp stämningen. Och ett helt gäng andra människor som jag inte vet namnet på, men som det var superintressant att prata med.

Men ok, om det här nu var en författarlektion trots allt, så får vi väl försöka pressa ut någon liten lärdom ur det hela. Hm, kanske att försöka sikta ordentligt när du ska skaka hand med den som äger ditt förlag? Jo, vi säger så. Over and out.

tisdag 29 augusti 2017

Det här med ansikten

Välkommen till min värld (Källa)

Att gå vägen till och från dagis när jag lämnar min dotter på morgonen är ett riktigt gatlopp för mig. Jag måste hela tiden vara uppmärksam och försöka snegla lagom mycket på varenda människa jag möter för att avgöra ifall jag borde känna igen personen i fråga. Är det en förälder som just lämnat sitt barn? Det är faktiskt något enklare när barnet är med, för av någon anledning känner jag ofta igen dagisbarnen (om de inte är i full vintermundering) - fast det är klart att det inträffar att jag hälsar på folk med barn som inte går på just vårt dagis. Men föräldrar utan barn ... Helt omöjligt. Så jag får vackert snegla och försöka avgöra på den andra personens beteende ifall det är lämpligt att hälsa eller inte.

Detsamma gäller naturligtvis i resten av mitt liv också, men det blir extra tydligt när jag vandrar denna dagliga lilla väg. På jobbet brukar det gå lite bättre, eftersom jag för folk jag ser varje dag börjar utveckla en instinkt som sällan slår helt fel.

Och fester ... Don't get me started. Att hälsa på folk på ett sätt som inte avslöjar ifall jag tror att det är första gången vi träffas, det är fan inte lätt. Man får försöka se tillräckligt engagerad och glad ut för att det ska kunna tolkas som ett kärt återseende. Bättre att hälsa alltför hjärtligt än alltför lamt. 

Om det sedan visar sig att vi verkligen har träffats förr - dagisföräldrar eller festdeltagare - så gäller det att lirka försiktigt för att inte visa HUR fullständigt jag glömt bort tidigare konversationer vi haft. Jag kommer ju aldrig ihåg någonting.

För grejen är denna: Folk måste ju tro att min glömska beror på bristande intresse för deras personer, men så är det INTE. Faktiskt inte alls. Jag är jätteintresserad av människor och allt de har att berätta - det är jag verkligen! Det rör sig helt enkelt om begränsad hjärnkapacitet alternativt någon form av hjärnskada/-missbildning. Jag är helt borta! Det händer även när jag pratat med en god vän om någonting viktigt att jag glömmer bort vad det var. Och det gäller i allra högsta grad när jag t.ex. försöker följa en TV-serie. Jag kan sträckkolla på en hel säsong och ändå missa stora delar av handlingen eftersom jag har noll arbetsminne och inget vidare permanent sådant heller.

Jag försöker då och då föra minnesanteckningar när jag träffat vänner eller varit på fest - helt sjukt men sant. Jag skriver ned sådant vi pratat om och hur läget ser ut i folks liv. Det är ofattbart att det ska behövas, men faktiskt ett bra handikapphjälpmedel. Jag borde vara mer konsekvent när det gäller detta och verkligen sätta det i system, för det är inte rimligt att människor ska behöva berätta samma sak för mig om och om igen.

Du som läser det här och eventuellt träffar mig i något sammanhang och sedan en gång till: Förlåt mig för att jag beter mig som om den andra gången vore den första. Det är en liten störning jag har och jag tror att den förmodligen är värst för mig själv.

onsdag 23 augusti 2017

En man som heter Fredrik

Foto: Henric Lindsten (Källa)

Alltså, vad är det med denne man som heter Fredrik? Han är tamejfan ett geni. Igårkväll lyssnade jag sent omsider på hans sommarprat i P1 och det var ju så inihelvete inspirerande! Allt han säger går att ta till sig och göra till sitt eget, på något vis. Och även om man när någon sorts fruktlös önskan om att skriva exakt som han gör, så lyckas han förmedla att det inte är det det handlar om, utan att skriva precis det man själv vill/kan/känner.

Och även om han inte är ensam om att säga det, så är det väldigt upplyftande att höra någon som rönt sådana enorma framgångar säga att det inte går att veta vad som funkar och kommer att slå. Om och om igen hamrar han in att han skrev om "en femtionioårig man som bor i ett radhus". Och det är ju sant! Det finns noll epikfaktor i En man som heter Ove, och den har visst legat på NY Times bestsellerlista i ett år.

Nu handlar inte författandet för mig i första hand om att röna enorma framgångar - det är mest min make som undrar när miljonerna ska börja trilla in, och det vore ju i och för sig roligt att kunna uppfylla hans dröm. Själv lever jag redan nu min dröm: Jag är utgiven författare med hyfsat stora chanser att få ännu en bok publicerad. Och sedan förhoppningsvis ännu en, och sedan ännu en, o.s.v. Men det är ändå underbart att på något sätt få bekräftat att man är inne på "rätt" spår när man skriver det man vill skriva, snarare än det man tror att andra vill läsa. Det är ok att skriva knäppa böcker om tomtar och troll och en vilsen tonåring, även om töntighetspotentialen är ett faktum.

Backman tar också ned det här med framgång ett par snäpp. Han berättar om den svindlande känslan av att se sitt eget porträtt upphängt bland en massa storheter som man själv beundrar, men i samma andetag också om hur livet går sin vanliga lunk, trots detta. Han betonar dock att det gäller att passa på och njuta så gott man kan, när det verkligen går bra, i stället för att fästa sig vid sin egen ångest och känslor av otillräcklighet.

Och det man framförallt bär med sig - som jag bär med mig - efter att ha lyssnat på hans sommarprat, är känslan av att det är ok, allting. Bara man inte låter sig tryckas ned, bara man GÖR i stället för att fundera över att eventuellt göra någon gång i framtiden. Jag minns inte ens vem det var han citerade (någon framgångsrik företagare?), men han sa så här: "Börja där du är. Ta vad du har. Gör allt du kan."

Och jag ba: "Jag lovar, Fredrik!"

(Se f.ö. mina inlägg om Backman här, här och här.)



onsdag 16 augusti 2017

BTJ gillar Visheten vaknar!


Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.