måndag 17 juli 2017

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

lördag 8 juli 2017

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet


Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.


tisdag 4 juli 2017

Plötslig manusdöd

Nu är jag tillbaka. Ganska. Tror jag.

Men det är inga glada känslor just idag. Jag har nämligen en plötslig manusdöd att hantera. Fick just reda på att Moa Herngren kommer ut med en bok som heter Tjockdrottningen. Den handlar om en överviktig kvinna som är med i en dokusåpa. Jag har (hade) ett manus på gång som heter "Fläskön". Gissa vad den handlar om ...

Det här var riktigt smärtsamt och oväntat. Ämnet är lite för smalt för att det ska funka att ha två romaner utgivna inom samma tioårsperiod i alla fall.

Absolut ingen skugga ska falla över Moa Herngren!! Att vi hade samma idé betyder förmodligen att idén är bra! Och hon har med all säkerhet genomfört den bättre än jag skulle ha gjort.

För tack och lov är mitt manus inte i närheten av färdigt. Det ligger på blygsamma 14 000 ord. Men jag kände mig så pepp på det!

Aj, mitt författarhjärta. Det är inte omöjligt att jag sätter i mig en massa socker idag. Min tröstdrog of choice.

måndag 12 juni 2017

Paus

Ursäkta, alla bloggare vars bloggar jag vill, men inte hinner, läsa. Just nu finns det ingen lucka för att vare sig läsa eller skriva blogginlägg.

Det är därför jag kan upplevas som lite tystlåten för tillfället.

Återkommer.

fredag 9 juni 2017

Författarskola #35 - land i sikte!


Idag hade jag förmodligen mitt sista redigeringsmöte för Visheten vaknar. Det är redaktör nr 2 (Klara) som tagit över stafettpinnen från redaktör nr 1 (Ada). Efter detta är det meningen att vi ska klara oss rätt bra på mailkontakt fram till deadline för ny version av manuset 21 juni. Efter det är det ren korrekturläsning i avsikt att utrota direkta fel och åtgärda endast sådana klumpigheter i språket (upprepningar, o.s.v.) som vi dittills missat, och bara inte kan leva med när vi väl upptäckt dem.

Sedan går boken till tryck. Svindlande nog.

Min redaktör gav mig idag en bibba fysiska papper (manuset) med korrigeringar samt en liten guide till korrekturtecken, för att jag jag ö.h.t. ska kunna utläsa vad hon avser med sina digra anteckningar i marginalen. Dessa korrigeringar är alltså någonting utöver korrläsning i vanlig bemärkelse och handlar om att hon styr upp mitt språk i största allmänhet. Det rör sig om omformuleringar samt strykningar av sådant som är onödigt eller överanvänt. Liksom alla (?) författare har jag saker jag hela tiden hemfaller åt, i form av småord ("liksom", "ju", "alltså"). Jag har också andra, mer betydelsebärande ord/ordled/stående formuleringar, som jag har en tendens att gödsla med (exempelvis vet jag att jag måste ta det lite lugnt med efterledet -artad och det finns mer sådant where that came from). Dessutom är jag kanske lite väl förtjust i uppfinningsrika (hybris!) liknelser/metaforer. Sådana saker fångar redaktören upp åt mig, och utgör på så sätt ett skyddsnät som jag är gråtmilt tacksam över.

Utöver språket så har även redaktör nr 2 en del tankar om innehållet och förslag på sådant hon vill ändra/förtydliga/tona ned o.s.v. Det är egentligen det som är den potentiellt plågsamma biten och det som gjorde att det var med viss vånda jag tog mig till förlaget idag. Jo, hon hade tankar, och vissa av dessa av den obekväma typen som jag instinktivt sparkar bakut emot. Men, vis av erfarenhet så tog jag det lugnt och öppnade mitt sinne - hur zen som helst - med mantrat "redaktören har alltid rätt" ekande i mitt inre. Och nog fan hade hon det, insåg jag till slut. Hon hade verkligen rätt. Så himla skönt att vara i så goda händer!

Återstår alltså nu att redigera allt från pappersbibban in i datorn och lösa olika problem, språkliga och innehållsmässiga. Och som det är nu känns det inte ens speciellt jobbigt. Jag fixar det, är min försiktiga övertygelse (om en sådan alls är möjlig).

Slutet är nära och Visheten vaknar finns i förlagets höstkatalog, så det är inte läge att backa.

söndag 4 juni 2017

Sjukdom, kärlek och ork

Back from the dead. Åtminstone nästan. I alla fall så fantastiskt mycket mer vid liv än på typ en vecka. Jag har varit helt golvad av min lilla dust med streptokockerna, med en toppnotering på 39,2 i temperatur - så sjuk har jag inte varit på ca tio år.

Och vad glad man blir då, när man känner att orken börjar komma tillbaka. Man blir verkligen som en mer hoppfull 2.0-version av sig själv överlag. Förmodligen som en jag-överlevde-en-bilolycka light (alltså verkligen light, men ändå). Jag känner mig entusiastisk vad gäller mina olika skrivprojekt och befriande teflonig mot eventuell framtida kritik mot den kommande Visheten vaknar. You don't like? Inga problem. Life is good.

Dessutom finner jag mig själv övermannad av kärleken till mitt barn. Hon har varit underbar genom hela min sjukdom, men stora delar av mig har önskat att jag fick ligga och dö en smula i frid och ro. Nu kopplas den seriösa orkkärleken på igen och jag blir alldeles yr av att titta på henne. Lilla ljuvlighet! Ljuvligheters ljuvlighet! Hur kan någon vara så perfekt? Och fin, finare, finast!

Jag är inte frisk än, men jag ligger mentalt i startgroparna och bara studsar av förväntan inför ett fullständigt tillfrisknande. Känslan är att jag kommer att kunna uträtta underverk. Skriva färdigt fem romanprojekt, spela fiol- och pianostämman samtidigt i den Haydnsonat jag håller på med, samt äntligen bemästra de där nio språken.

Kanske kommer jag t.o.m. städa lägenheten. Vem vet?

onsdag 31 maj 2017

Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!

söndag 28 maj 2017

Nostradamus igen

I min bokserie (där endast en bok kommit ut, men där uppföljaren kommer i september i år) En väktares bekännelser, är huvudpersonens bästa väninna en muslimsk tjej med hijab. Detta i kombination med att hon är klok och rivig gör henne på ytan tillräckligt lik Sana i Skam för att jag ska behöva tänka mig för när jag jobbar med henne (har nämnt detta tidigare, I know). Lite jobbig situation, faktiskt, eftersom jag måste vänta ut innevarande säsong av Skam för att kunna skriva min del tre.

Men här kommer i alla fall min Nostradamusträffsäkra förutsägelse: Sana kommer att bli så frustrerad över islam och dess begränsningar av kvinnors rättigheter att styra sina liv att hon avsäger sig religionen. Jag ser för mitt inre hur vi i en avgörande scen kommer att få se Sana dra nål efter nål ur sin hijab och lösa upp slöjan. (Hon kommer med all säkerhet att ha sjukt snyggt hår därunder.) Så detta får jag nog garanterat försöka undvika vad gäller min egen karaktär, Imane.

Detta från kvinnan som förutspådde Trumps seger redan när alla vettiga personer ansåg blotta tanken befängd.

tisdag 23 maj 2017

En liten ljusning i tillvaron

Nu har jag hämtat mig en aning från morgonens chock - i alla fall gråter jag inte längre. Och som ett litet plåster på de sår som egentligen inte är mina, utan andra, förtvivlade människors, så fick jag just ett brev i brevinkastet.

Lite suddigt kanske, men jag är alltså nu medlem i Författarförbundet

Jomän, nu är man officiellt författare.

Jag orkar inte

Unga flickor, barn, sprängda i bitar och nedtrampade av folk som flyr för sina liv. Jag vet inte om jag pallar mer. Och då är ändå min dotter i tryggt förvar på dagis, inte saknad eller bekräftad död, som många andra föräldrars barn just nu. Jag är glad att gärningspersonen i fråga är död. Jag önskar bara att han eller hon sprängt sig själv lite tidigare än planerat, någonstans där ingen annan befann sig i närheten. Jag vet inte vad som skapar den typen av monster. Just nu skiter jag i det. Jag bara hatar. Maktlös och så himla, himla ledsen.

söndag 21 maj 2017

Jag tycker till #13 - Skam igen!


Jag har tidigare skrivit om just Skam, men jag tycker inte att det gör serien rättvisa att bara ha ett ynka inlägg om den. Den är helt enkelt för makalös för det. Vi är just nu mitt uppe i säsong 4 och jag vet åtminstone en bloggare och författare som lever och andas denna serie, och jag tror inte att vi andra än långt efter.

Innevarande säsong handlar om Sana, den rivigaste och rejälaste av alla karaktärerna. Så himla bra att det handlar om henne den här gången! Hon är praktiserande muslim, vilket gör saker och ting komplicerade då och då, inte minst när alla omkring henne regelbundet dricker alkohol och har sex med allt och alla. Trots detta är hon alltså den kanske mest accepterande och fördomfria karaktären i hela serien. Vilket ju är så himla befriande bara det! I en islamofob värld kan det sannerligen vara på sin plats. I denna säsong får vi också möta hennes familj och även denna skildras nyanserat med vederbörlig respekt, trots att det faktiskt rör sig om en djupt troende, "aktivt" religiös familj. För mig känns det som om det är otroligt mycket på tiden. (Ni får ursäkta mig om det finns drivor av den typen av skildringar out there - jag hänger inte med så bra här i världen och för mig är det i alla fall nytt.)

Utmärkande för Skam är just att man undviker stereotypa karaktärer och schablonkonflikter och det är väl rimligen det som gör att man ÄLSKAR serien så reservationslöst. Jag får en känsla av att seriemakarna funderat ungefär så här: "Vad skulle ske nu enligt klassisk dramaturgi?" och sedan medvetet fimpat den varianten för att i stället tänka "Vad hade vanliga, vettiga människor gjort i verkligheten?" Jag kan inte sätta fingret på det riktigt - om jag det kunde skulle jag omedelbart skriva någonting Skam-likt och bli Sveriges mest ansedda ungdomsboksförfattare - men någonting gör att man bara ÄR där med karaktärerna.

Häromdagen när jag hade sett det senaste avsnittet gick jag omkring och kände mig deppig. När jag blev aktivt medveten om detta och frågade mig själv vad som var felet så insåg jag att det inte handlade om mig och mitt liv. Det var Sana jag kände med och det var det som gjorde mig så låg.

Ok, det är kanske inte världens roligaste att gå omkring och vara deppig, men vad säger det om serien?! Att den är helt fucking fantastisk! Kanske den bästa serie jag någonsin sett. Sida vid sida med Firefly. Möjligen.

Ett litet dilemma för mig är att jag själv i min egen "serie" En väktares bekännelser (det finns än så länge bara en del utgiven, men nästa kommer i september i år - alltså en bok, inte en tv-serie i detta fall) har en karaktär som också hon är en jordnära och vettig muslim i hijab, vilket gör att jag faktiskt måste vänta ut lite hur den här säsongen löper ut innan jag bestämmer hur kurvan ska se ut för min egen lilla figur framöver. Lite sjukt, men attributen tonårig muslim + hijab + klok- och rivighet är så sällsynta (vad jag vet) i kulturyttringar av olika slag (läs böcker, tv-serier, film) att det inte kan hjälpas att jag måste hålla min Imane ordentligt skild från Sana. Det känns verkligen så, även om de så klart för mig är två oerhört olika personer.

Men det är ju ganska ointressant för alla andra än för mig. Det viktiga här är att man genast måste se Skam om man inte redan har gjort det.

torsdag 18 maj 2017

Författarskola #34 - varsågod nästa!


Idag bestämde vi oss, jag och min redaktör, för att lämna manuset vidare till ... tryck? Icke sa Nicke. Till nästa redaktör är det rätta svaret. Jag har ingen aning om ifall det är så man brukar jobba på förlag, men på mitt är det i alla fall så det går till.

Nu har jag och redaktör nr 1 (Ada) stött och blött manuset till förbannelse och hon har lirkat och lirkat med mig och min text så att den ska vara någotsånär läslig och sammanhängande. Jag kan inte nog tacka henne för vad hon gjort denna gång. Vi bråkade runt även med det förra manuset, men den här gången var det fråga om ännu mer gapande brister i texten som vi var tvungna att få styr på. Jag vet inte hur många gånger nr 1 gav respons på en ny version med (de här parafraserade) orden "jättebra ändringar, men [något problem som vi redan pratat om] funkar inte riktigt än". I förekommande fall kvarstod exakt samma problem som hon påtalat redan i den tidigare omgången.

Men nu - hör och häpna - är vi någorlunda i hamn (försök att föreställa er den tyngsta emfas ni kan på ordet "någorlunda" här) och det är dags för stötnings- och blötningsvända 2.0. Nu är det redaktör nr 2 (Klara) som kommer att komma och peka på avgrundsglupande hål i storyn som på något sätt gått både mig och redaktör nr 1 förbi. Dessutom kvarstår några ställen där jag och nr 1 inte har kunnat komma överens och då är det nr 2 som får utslagsrösten, kan man väl säga. Så mycket gummihandsksarbete kvarstår, trots allt.

Dock är det tänkt att arbetet tillsammans med nr 2 faktiskt ska resultera i den färdiga produkten inom en snar(!) framtid. Det betyder att det är hon som också leder jakten på småfel språkligt och interpunktionsmässigt, och rent allmänt kommer att be mig omformulera fula passager där jag tomtat till det (som en gammal engelsklärare till mig skulle ha uttryckt saken - INGEN pun intended, tro mig!). Det kan vara nog så påfrestande, men det kommer inte i närheten av hur tungt det bitvis kan kännas att pilla i de stora dragen i berättelsen.

Men sedan har vi då sista korr-rundorna. När vi ska utrota allt som i trädgårdsvärlden skulle motsvaras av ogräs. Typos, upprepningar av ord o.s.v., och där vi dessutom har allra sista chansen att rätta till eventuella sakfel, såsom omöjliga tidsförhållanden och missuppfattade namn eller fenomen.

Låt mig vara tydlig med exakt hur jobbigt det är att komma till den punkt då man är beredd att säga att "okej, vi kör - skicka den till tryck!". Det är nästan så att den punkten inte infinner sig. Det som räddar situationen är förlagets deadline med tryckeriet. Jag minns hur jag vred och vände mig på natten efter att jag sagt "ok - ta den nu, innan jag ångrar mig!". Mailade nr 2 mitt i natten, har jag för mig, om någonting som hon sedan övertygade mig om att vi inte behövde ändra.

Hm, nu har vi kommit en bit ifrån ämnet och rusat lite i förväg. För den där slutvåndan kommer senare. Snart, men inte precis nu. Först ska nr 2 och jag slåss om saken i några ronder.

fredag 12 maj 2017

Jag tycker till #12 - Älvis och Elvy


Jag har lånat en barnbok på biblioteket för min treåriga dotters räkning och föll själv pladask för Älvis och Elvy: ett år i två liv av Charlotta Björnulfson (förlag Fimafeng, som möjligen tycks vara nedlagt sedan 2010 då boken kom?). Min dotter gillar den också förvånansvärt mycket med tanke på att den är avsedd för sex år och uppåt, och jag skulle vilja hävda att den förmodligen vinner på att man är en aning äldre än så.

Bokens två protagonister är älgtjuren Älvis och den ensamma stugdväljerskan Elvy, vilkas öden korsas av en slump en dag. De slår följe av och till och tar del av varandras liv, och det är bara så himla fint. För de går in med öppet sinne och fascineras av upplevelsen, även om de sedan finner aspekter av den andras tillvaro främmande och obekväma. Båda växer genom mötet med varandra och utvecklar nya sidor hos sig själva.

När man ser omslaget kan man lätt få för sig att det är en lustig berättelse, men det är verkligen inte dess främsta egenskap. Stämningen är snarast melankolisk och ensamheten har en stor roll i det hela. Språket är poetiskt vackert och rofyllt, och som språkivrare rent allmänt så blir jag väldigt lycklig över en barnbok där man ogenerat svänger sig med ord som skvattram, långkål och basthud.

Björnulfson står för både text och bild och ATT jag kommer att läsa allt annat hon skrivit/tecknat.

söndag 7 maj 2017

Författarskola #33 - skriv annat


Okej, det här är kanske inget generellt råd - liksom det mesta i den här pretentiöst benämnda "författarskolan" så handlar det om att jag resonerar med mig själv - men se gärna till att ha parallella skrivprojekt!

Så här tänker jag: Jag har ju min lilla bokserie på gång med utgivna En väktares bekännelser samt kommande uppföljare Visheten vaknar och jag håller dessutom på att skriva en trea. MEN, gott folk, det fnns ingenting som säger att mitt förlag vill fortsätta att ge ut bok efter bok om Tilda och hennes rådarrelaterade bekymmer. Därför är det en bra idé att ha lite annat på gång. Det är ju inte omöjligt att förlaget skulle vara intresserat av andra alster från min fantastiskt kompetenta penna (tangentbord, men ni fattar). Och även om just mitt förlag inte skulle vara på, så estimerar jag att mina chanser att få napp hos någon annan nu är på ett ungefär oändligt mycket större än innan jag var publicerad författare. Men då måste man ju ha något att komma med. Annars är man rätt körd.

Jag känner dessutom ett växande behov av att vidga mina vyer och skriva i en annan genre, med annan ton än den lättsamt pladdriga, lite småcyniska variant som jag gjort mig känd för (hahahaha! "gjort mig känd" - snälla, kom ned från hybrismolnen). Inte för att jag inte gillar min serie, genre eller  ton - för det gör jag - men för att variera sig lite. Det finns ju så mycket annat som jag gillar att läsa! Dessutom känner jag ett sug efter att (hör och häpna) utvecklas. Min "skrivstil" (tro mig, ordet kommer endast att ha betydelsen som här avses inom en generation) är så naturlig för mig att det nästan känns lite fuskigt, eller vad man ska säga.

Därför har jag följande sidoprojekt på gång: En animeinspirerad dystopi (15+), en relationsroman (också den 15+), en feelgoodig chicklitbok (avsedd för en vuxen läsarskara) samt en helt flippad fantasybok som jag ännu inte skrivit ett ord på och än så länge inte vet så mycket om (annat än att den kommer att påbörjas inom en överskådlig framtid).

Jag satsar självklart (lugn Ada och alla andra inblandade!) främst på trean i En väktares bekännelser-serien och har där en dagskvot av skrivna ord som jag endast ruckar på i nödfall. Men jag finner att ett eller ett gäng sidoprojekt inte stör nämnvärt, eftersom man går in i en helt annan värld, vilket gör att mängden text jag skriver på en dag kan öka avsevärt totalt sett. Det är som med efterrättsmagen (別腹 (betsubara - extramage - på japanska)), ni vet. Det går fanimej alltid att klämma ned en efterrätt, hur kräksmätt man än är.

Så skriv parallellt! Prova i alla fall. Det är mitt fina, initierade proffstips (oops! - hybrismolnen igen).

torsdag 4 maj 2017

Språkporr #15 - japanskan härmar ljud


Okej, det här inlägget börjar jag med ett pinsamt avslöjande: Jag vet inte vad substantivet till adjektivet onomatopoetisk är på svenska. På engelska hade jag sagt onomatopoeia. Därför lyckades jag inte riktigt med rubriken här (jag siktade på "japanskans onomatopoetik" eller något sådant), men jag hade ju för all del kunnat skriva "japanskans onomatopoetiska ord". Det fina i den s.k. kråksången är att fler förstår vad i helvete jag har tänkt raljera om här med befintlig rubrik.

För, ja, onomatopoetiska ord är ljudhärmande ord. Vi har det på svenska i form av exempelvis pang, bom, svisch, nöff och dylikt. I japanska är dessa ord mycket mer vanligt förekommande, och dessutom förekommer det att man "härmar" ljud som över huvud taget inte finns. How's that for a cliffhanger?

För först ska vi prata om de ord som verkligen gör ett försök att härma befintliga ljud. På japanska är orden i stort sett alltid "dubbla", d.v.s. på formen X-X, som exempelvis ワンワン (wanwan - voff voff), コロコロ (korokoro - rull rull), ゴロゴロ (gorogoro - muller muller) och ガブガブ (gabugabu - gulp gulp/glubb glubb). Jag har f.ö. här valt att skriva alla dessa ord med katakana, vilket är ett av japanskans tre "alfabet", som egentligen mest används till att skriva främmande ord, men som också har en tendens att användas i ljudhärmande sammanhang (t.ex. i manga). I de flesta fall kan man lika gärna - eller kanske rentav hellre - använda hiragana.

Det här med att härma djurläten har vi ju definitivt på svenska. Det är faktiskt bland det första barn lär sig, det uppenbarligen alldeles livsavgörande med att lammet säger bä och kon mu. På japanska benämns denna typ av ord 擬声語 (gisēgo - tecknen betyder i tur och ordning härma, röst och språk). Vi hade ovan exemplet ワンワン (wanwan), som alltså är vad en hund säger på japanska och ニャンニャン (nyannyan) är vad en katt säger. En japansk gris säger alls icke nöff nöff, utan ブウブウ (būbū).

När vi sedan går över till att härma andra sorters ljud så kallas det för 擬音語 (giongo - härma, ljud, språk). Här har vi exempelvis ゲラゲラ (geragera - hahaha!), ビショビショ(bishobisho - ljudet av någonting genomblött) och ovan nämnda コロコロ (korokoro - rull rull). Inga konstigheter här.

Men nu kommer vi till det riktigt roliga - och faktiskt den vanligaste varianten: 擬態語 (gitaigo - härma, uppträdande/läge/attityd, språk). Här härmar vi (det egentligen obefintliga) ljudet av en känsla eller en företeelse. Exempelvis "låter" det ニコニコ (nikoniko) när man ler på japanska, キラキラ (kirakira) när någonting glittrar och オタオタ (otaota) när man är mållös.

ワクワクするね?(wakuwaku suru ne? - nervkittlande, eller hur?)

lördag 29 april 2017

Att finansiera sitt skrivliv

Idag har jag, i ren spela-på-lotto-anda, lagt upp en Youtube-kanal. Man kan tjäna storkovan, har jag hört. Se bara på PewDiePie och hans osannolika framgångar! Och idag tittade jag och familjen (i synnerhet min treåring) på sjukt välbesökta Come And Play med ändlösa videoklipp när folk viftar med färgglada leksaker framför kameran. Satan vad någon lyckligt lottad människa drar in deg där!

Så nu har jag alltså en egen fin kanal. Vad jag gör där? Viftar med gosedjur framför kameran. På riktigt. Ni tror mig inte, men det är exakt vad jag gör. För - allvarligt - vem VET vad för skit som slår?

Vad kanalen heter? Det är mindre intressant. För den är inte för er, utan för helt okända barn och deras föräldrar som för att få tiden att gå behöver titta på ändlösa klipp med någon som viftar med gosedjur framför kameran.

Jag tror dessvärre inte att någon kommer att hitta dit någonsin, men nu finns det där någonstans i cyberrymden i alla fall.

onsdag 26 april 2017

Bokmässan 2017

Den här kontroversen som pågår kring bokmässan i Göteborg i höst gör ju ingen människa glad. Det är inga trevliga saker det rör sig om och jag önskar lite naivt att problemet över huvud taget inte existerat. Men nu står den där, elefanten i rummet. Öh, fast då en elefant som precis alla talar om, snarare än tvärtom. Men ni fattar.

Hur ska man göra då? Bojkotta eller ej? 

En massa författare har ju valt att avstå ifrån att delta så länge som Nya Tider är välkomna och jag förstår dem verkligen. Nya Tider är ingenting man vill vara i närheten av, och att de oaptitliga åsikter som får utrymme där hotar att normaliseras i och med att tidningen får vara med och ställa ut på mässan håller jag med om.

Däremot är jag inte säker på att jag vill ge dem detta. Alltså ge Nya Tider min - allas vår - bokmässa. Det känns inte rimligt att det är jag som ska behöva flytta på mig när det inte är jag som har associationer till nynazistiska rörelser. Jag förstår varför man bojkottar - man vill utöva kännbar påtryckning för att tvinga fram ett beslut från arrangörernas sida om att porta ett skrämmande, hatfyllt element - och jag kan självfallet sympatisera även med denna tanke.

Jag lutar dock själv åt att vara där. Vara där och genom min närvaro försöka väga upp lite för det hatfyllda. Jag tänker att jag kanske på något sätt kan neutralisera en av tidningens sympatisörer, liksom en elektron neutraliserar en proton. Lite som jag tänker när jag går och röstar - för det gör jag alltid, även om jag ofta inte riktigt vet vem jag ska rösta på eller varför - att en röst från mig i alla fall i någon mening neutraliserar en röst på Sverigedemokraterna.

Kanske kan jag stryka förbi Nya Tiders lilla monter och säga saker som att "ni är ute och cyklar i ert tänkesätt, för hat har aldrig någonsin lett till någonting bra". Eller något annat som kan låta tandlöst, men som är sant. Jag känner mig inte rustad att skälla ut dem - då kommer jag att misslyckas i min retorik för att jag blir så upprörd - men jag kan påminna om att vänlighet och lite vanlig hyfs är ganska starka krafter. Liksom de där grässtråna som tvingar sig upp genom asfalten.

Men det krävs satans många grässtrån av den typen för att hålla de onda krafterna i samhället stångna. Och jag vill vara ett av dem. Ett retfullt litet grässtrå av vänlighet och vanlig hyfs i ansiktet på NT.

Så, jag har ju uppenbarligen bestämt mig: Jag åker till mässan även i år.


måndag 24 april 2017

Bitchy resting face

Min man frågar mig då och då om jag är arg. Bara så där, ur det blå. Men det är jag oerhört sällan, eftersom jag just nu är mitt uppe i den lyckligaste perioden av mitt liv.

Jag tror helt enkelt att det är medelåldern som gör sin grej. Hela ansiktet har ju liksom hasat ned en aning och ser lite urholkat ut, trots att jag är ganska stadig i övrigt. Och jag är högst medveten om att allting kommer att fortsätta halka nedåt allteftersom åren har sin gång. Det är sannerligen inte hela världen, men sant är att jag inte ser så spontant gladlynt ut längre som jag eventuellt gjorde när jag var yngre.

Så, om du ser mig på stan, please excuse my bitchy resting face. Det är bara medelåldern som spökar.

torsdag 20 april 2017

Författarskola #32 - be om råd


Nu ska jag tjata lite om det här med att citera andras texter i sin egen igen (se tidigare inlägg här och här), men bara som en bisak i förhållande till det ämne jag tänkte orera om idag (nej då - det här blir ett superkort inlägg, jag lovar!).

Så här är det: Författarförbundet är en fantastisk resurs för författare - både medlemmar och icke-medlemmar! Jag är ännu inte medlem, även om jag har en ansökan på g, men när jag vände mig till denna organisation för juridisk rådgivning angående det här med citaträtt (se länkarna ovan) så fick jag inte bara svar, jag fick det inom en timme och svaret var dessutom sjukt utförligt och bra.

Jag upprepar: Jag fick relevant juridisk rådgivning, inom en timme. Och inte vet jag, det kanske dimper ned en faktura så småningom, men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att jag fick gratis, ovärderlig hjälp.

Det svar jag fick bekräftade för övrigt det jag redan "visste" (se här återigen): Man kan inte hålla på och citera och plädera citaträtten - det flyger inte. Men ni fattar vad tryggt att få en second opinion av någon som kan sina saker.

Jag tror att Författarförbundet kan bistå med råd exempelvis när man skriver kontrakt med ett förlag, så hör med dem innan du skriver över ditt hus och din förstfödda på någon som är beredd att ge ut din bok!

söndag 16 april 2017

Författarskola #31 - redaktören har alltid rätt #2


Tänk att jag ännu inte riktigt fattat det här, trots att jag hela tiden får nya bevis på det och dessutom skrivit om det här: Redaktören HAR alltid rätt. Ok, det kan väl vara en sanning med modifikation, men en tillräckligt huvudsaklig regel för att man ALLTID ska vara beredd att lyssna på sin redaktör. Hon vet vad hon pratar om, hon har varit med förr.

I responsen från min redaktör på den senaste versionen av mitt manus (uppföljaren till En väktares bekännelser) så hade hon en synpunkt på mitt första kapitel som jag till en början tyckte var mest lite jobbig och onödig. Hon hade formulerat sig ungefär "jag har tänkt på det här, men se vad du tycker och gör som du vill", vilket gjorde att jag tänkte i banor av "jomen, jag vet ju hur jag har tänkt här och det är bra som det är och hon säger ju att jag får göra som jag vill, så jag låter det vara". Med detta ämnade jag alltså vifta bort det hela.

Men allteftersom tiden gått och jag åtgärdat andra, mer akuta delar av manuset, så har det där stört mig mer och mer. Och vis(!) av erfarenhet(!) släppte jag mina försvar och tänkte efter. Jag tillät hennes tankar att få spelrum. Och vips, så var det inte bara för hennes skull jag trots allt gick in och ändrade en hel del, utan helt enkelt för att det blev bättre så.

Därmed inte sagt att jag köper allt det hon säger/tycker rakt av. Det behöver man inte göra, tycker jag - det är ju ändå jag som ska föreställa författaren. Men när hon funderar över någonting, så är det garanterat värt att fundera över. Så man får ta en vända med öppet sinne.

Påminn mig om detta nästa gång jag trilskas, är ni rara.


onsdag 12 april 2017

Korttoaletter

Idag sitter jag på biblioteket och jobbar med mitt manus. Inte så dumt faktiskt, både att kunna ägna sig helhjärtat åt manuset och att göra det med något strippade distraktionsmoment (även om barnavdelningen, som ligger precis i närheten av där jag sitter, är ganska livlig).

En sak jag oroade mig en aning för innan jag kom hit idag var eventuella toalettbesök, eftersom det är betaltoaletter här. Med sådana där myntinkast. D.v.s. man måste ha faktiska, fysiska mynt för att komma åt faciliteterna.

Vem har faktiska, fysiska mynt på sig nuförtiden? Vem har kontanter på sig ö.h.t.? Vad mig anbelangar skulle man kunna eliminera kontanter helt. Jag använder enbart kort - och har så gjort i åtminstone tio år. Jag är inte ens säker på vilka kontantvalörer som är i omlopp nuförtiden. Jag har en vag aning om att femtioöringen är borta och att det införts en tvåhundring. Möjligen.

Absolut enda gången jag brukar kontanter är när jag ska använda en offentlig toalett. Det är rent absurt hur en fysisk femma kan utgöra sådan hårdvaluta, men följden blir för mig att detta mynt känns mer värt än en hundring. En hundring kan man ju faktiskt plocka ut ur ett hål i väggen om det kniper, men för att få tag i en femma måste man trixa och fixa och köpa någonting väl avvägt med den där hundringen. När jag någon gång kommer över en femkrona så håller jag så hårt i den att knogarna vitnar. Förvarar den omsorgsfullt i plånboken inför eventuella toalettsituationer. Och jag använder den inte i första taget, kan jag säga. Om jag ö.h.t. kan hålla mig så gör jag det.

Men nu till den glada nyheten: När jag kom hit till biblioteket och passerade betaltoaletterna, kunde jag till min stora lättnad och glädje konstatera att de installerat någon sorts kortbetalningsenhet, bredvid myntinkasten.

Civilisationen har nått bibliotekstoaletterna

Min kontantlöshet kommer alltså inte att utgöra något problem för mig!

Tills jag återigen står där, i något gudsförgätet köpcentrum. Men den dagen, den sorgen.

söndag 9 april 2017

Sorgesång #8 - om livets skörhet igen


Mitt förra sorgesångsinlägg var relaterat till terroristattacken i London, när en man körde över folk med en bil och knivhögg ytterligare en människa. Nu är det i stället relaterat till den liknande attacken i Stockholm.

I samband med att mannen kapat lastbilen och kört längs Drottninggatan och mejat ned människor kom det en rapport om skjutningar vid Fridhemsplan. Jag och min dotter befann oss i en affär på Fridhemsplan vid detta tillfälle och personalen låste dörren till butiken med oss kunder kvar. Först visste jag ingenting om vad som pågick, men när jag började ana var det mycket obehagligt att sitta där tillsammans med min dotter. Jag hade koll på nödutgången och såg till att vi befann oss så nära den som möjligt, men vetskapen om hur svårt det hade varit att skydda min dotter i en skarp situation var helt fruktansvärd.

Nu var det tydligen ingenting alls som hände vid just Fridhemsplan, men det var ingen rolig upplevelse.

Så i stället igår, när allt var lugnt och stilla omkring oss, höll min dotter och jag på att verkligen skada oss på allvar. Jag körde barnvagnen uppför en rulltrappa och när vi kom till krönet, så tog det plötsligt stopp med hjulen vid kanten längst upp. Jag tappade balansen helt och hållet. Jag - och min dotter i barnvagnen - hade ramlat handlöst, om inte min makes i det närmaste superhjältestarke vän stått precis bakom oss och med en hand på mig och en på vagnen hållit oss upprätta.

Efter det var jag seriöst skärrad. Och är lite fortfarande. För det finns hot utifrån omöjliga att skydda sig emot och det finns andra vardagssituationer som på någon sekund kan urarta ohjälpligt. Jag är ingen katastroftänkande människa normalt sett, men just precis nu känner jag att livet verkligen hänger på en skör tråd.

Och åtminstone en mamma förlorade sin dotter i fredags. Smärtan går inte att föreställa sig. Jag är så outsägligt tacksam över att den där sköra tråden håller hittills.

onsdag 5 april 2017

Författarskola #30 - att köpa sig fri


Detta är en liten uppdatering till inlägget Författarskola #28 - citaträtt och handlar om att jag i mitt manus använder mig av delar av en låttext. Det visar sig att citaträtten inte (som jag hade hoppats) täcker detta, men att det går att lösa i alla fall.

Det var faktiskt Annika (tack, Annika!) som rådde mig att vända mig till Stim, vilket visade sig vara en mycket bra idé. Jag var inte säker på hur samarbetet med rättigheter fungerade internationellt och visste inte om jag var tvungen att börja jaga rätt på dem som äger rättigheterna i USA, men där hade Stim så klart stenkoll. Av dem fick jag veta att jag skulle vända mig till Sony/ATV som i Sverige representerar den låt jag vill använda mig av. Sony/ATV skickade mig sedan vidare till Notfabriken, som uppenbarligen sköter deras tryckupplåtelser.

Och nu har jag, baserat på omfånget av utdraget ur låttexten samt planerad upplaga av boken, fått en offert från dem på det högst överkomliga priset 500 pix. Det måste visst gå via förlaget, d.v.s. det är Lilla Pirat/Gilla böcker som faktureras och som får licensen, och jag har faktiskt inte pratat med dem om saken än eftersom de alla just nu befinner sig på barnboksmässan i Bologna, men jag kan ju säga att jag med glädje betalar ur egen ficka ifall det skulle vara så.

Så här enkelt var det alltså att på ett "säkert" sätt använda sig av en del av en låttext i en roman:

1. Ta reda på vem som representerar låten - fråga Stim.
2. Vänd dig till av Stim angiven organisation.
3. Motta från denna organisation ett kostnadsförslag baserat på upplaga och omfång av citatet.

Alla jag mailade var extremt snabba och professionella i sina svar. Det kunde inte ha varit smidigare.

Sedan ska man ha klart för sig att det blir dyrare ju större upplaga det är fråga om, så om man exempelvis behöver trycka till tiotusen exemplar (I wish!) så skulle det kosta drygt en tusenlapp till. Det är väl lugnt så länge vi inte pratar hundratusentals ex, men värt att tänka på.

Säkert blir det knepigare om du har lyckan att bli översatt och få din bok utgiven i ett annat land än Sverige, men då får du leva med det och undersöka saken själv.

måndag 3 april 2017

Författarskola #29 - tre droppar Östnäs


Nu, hörni, har jag läst första delen i Elisabeth Östnäs trilogi om Turid, Sagan om Turid - Kungadottern, en historia som utspelar sig under vikingatiden. Författaren själv hade vänligheten att skicka ett ex till mig i en sorts byteshandel med en tegelsten om isländska som jag visade mig ha två av. Jag hade länge velat läsa Turid och hade förgäves försökt få tag i den som e-bok, men nu blev jag alltså av med en bok ur min överlastade bokhylla och kunde då ta emot en från henne. Tack, Elisabeth!

För, shit, den var bra. Och jag har svårt att sätta fingret på exakt varför jag blev så engagerad, men beviset är i alla fall att jag genast reserverat de två övriga delarna på biblioteket med planer på att försöka hämta dessa idag.

Vad gör hon då, som blir så rätt? Vi håller oss i vanlig ordning till tre saker.

1. Researchen är ingenting mindre än överväldigande. Hon måste ha ägnat sig åt det på heltid i flera månader. Eller så fabulerar hon bara på ett extremt övertygande sätt, men det är inte känslan jag får. Grunden är så himla rigorös och övertygande att det känns som ett tittskåp rakt in i vikingatiden.

2. Magisk realism är insprängd på ett mycket tilltalande sätt. I denna bok är gammal folktro inte bara just folktro, utan en parallell verklighet - och jag älskar det.

3. Karaktärerna är inte schablonmässiga. De känns mångfacetterade och "riktiga". De är inte svartvita alls, utan glidande, precis som folk är mest i verkligheten. Det är förvånansvärt effektfullt och gör att jag blir än mer engagerad.

Jag har tänkt på den här boken mer än jag brukar tänka på böcker jag läst. Annars kan jag vara lite love 'em and leave 'em, men den här satte sig. Läs den!

lördag 1 april 2017

Författarskola #28 - citaträtt


Min redaktör droppade häromdagen en bomb jag inte såg komma, eftersom jag naivt har en tendens att titta åt andra hållet när verkligheten gör plötslig entré i min lilla hemmagjorda värld. Bomben hade med upphovsrätt att göra. Det visar sig att man inte kan ta någon annans text och bara kleta in den i sin egen.

Alltså, snälla, lilla jag, det borde jag väl ha kunnat tänka ut med en viss, på mig ganska rundligt tilltagen kroppsdel.

Jag har ett kapitel i mitt manus (uppföljaren till En väktares bekännelser) som typ bygger på en låt, eller vad man ska säga - då har jag i.a.f. inte sagt för mycket. Jag har här friskt återgivit större delen av texten till denna låt. Och - hör och häpna - det får man inte göra!

Tydligen är lagen rätt mild i Sverige och citaträtten (som den kallas) tycks täcka även internationella texter, så länge boken ges ut i Sverige - och det är ju marknaden vi talar om här. Den låttext jag citerat så frikostigt ur är på engelska och upphovsmannen är inte svensk, men det tycks alltså inte utgöra ett ytterligare problem i alla fall. Hade vi talat om en internationell marknad hade jag nog varit tvungen att köpa vartenda ord jag använder, dyrt, för att inte riskera några rättsliga problem.

Citaträtten innebär inte att det är fritt fram, men den ger heller inga kvantifierbara begränsningar (det talas i termer av "lojalt syfte" och dylikt). Jag tror att jag kommer att kunna komma undan genom att korta ned den återgivna texten rejält.

Dagens lektion: Tänk som en vuxen människa innan du börjar beströ din egen text med andras. Det blir betydligt lättare så.

torsdag 30 mars 2017

Språkporr #14 - första person pluralis


Nej, hörni, dags att prata om elefanten i rummet: verb i presens indikativ första person pluralis i indo-europeiska språk - alltså verb i vi-form. Alla är nämligen så rörande överens, känns det som. Om världen kunde vara lite mer som presens i första person pluralis så skulle allting säkert ordna upp sig till det bästa.

Vi börjar väl med de latinska språken. Och jag tror att vi bör hålla oss till regelbundna verb för att inte krångla till det i onödan. Vi kör på verbet tala, vilket lustigt nog brukar vara ganska regelbundet. Det heter parler, hablar samt parlare på franska, spanska respektive italienska.

I första person pluralis presens heter det så här:
nous parlons (franska)
nosotros hablamos (spanska)
noi parliamo (italienska)

Öh, säger någon med alla hjärnceller i behåll, det var ju inte speciellt likt. Men det ÄR det! Trust me on this. -ons (uttalas med nasalt o-ljud, inget s hörs), -mos (i många dialekter nästan helt svalt s) och -mo är liksom samma ändelse. På latin heter det (och tala är ett knepigare verb än man skulle kunna tro på latin, men låt oss köra på dicere) dicimus.

Och grejen är att vi på isländska och gammal svenska har samma:

við tölum (isländska)
vi talom (gammal svenska)

Nämen, hur kan -um och -om vara samma som -ons, -mos, -mo och -mus?

Det bara är det, ok! Jag är ingen lingvist, bara en glad amatör i ordets urpsrungliga bemärkelse.

Sedan stämmer även grekiskan och ryskan in i detta samfälliga mönster:

εμείς μιλούμε (emís milóume (vet inte hur man brukar transkribera detta) - grekiska)
мы говорим (mi gavarim - ryska)

Men nu är du ju ute och cyklar fullständigt! -oume och -im? Och dessutom klumpar du ihop grekiska och ryska av någon anledning.

Tyst! Det var av praktiska skäl. Jag vet vad jag pratar om. Och exempelvis det oregelbundna мы живём (mi zhivyom - vi bor) illustrerar det kanske ännu bättre.

Jaha, men engelska då? Och tyska för den delen?

Ja, fråga mig inte vad de håller på med. Engelskan har ju i stort sett gett upp personböjda verb och tyskan har ju ett presens första person pluralis som sammanfaller med infinitiv, men kolla här vad jag hittade i en bok i bokhyllan (Old English and its Closest Relatives, Robinson):

nimam, lagjam ((vi) tar respektive lägger (gissar jag vilt - fanns ingen översättning vad jag kunde hitta på fem sekunder) - germanska)

-am. Jojo, I rest my case. Och var glada att jag inte börjar tjata om dualis här också!

Cue allmänt höjda ögonbryn från dem som eventuellt läst så här långt.

tisdag 28 mars 2017

Vad hände?

Min dotter kan gunga hur länge som helst. Högt vill hon gunga. "Mera fart!" Sedan när hon ändå på något sätt landar på jorden igen så fladdrar hon mellan lekparkens olika attraktioner som en fjäril från blomma till blomma.

Själv vill jag bara sitta still. Helst med en kopp kaffe eller kanske ännu hellre en trevlig cocktail framför mig.

När hände det? Jag utgår ifrån att även jag en gång i världen tyckte att gungorna var det schysstaste som fanns, men i dagsläget - OM man nu på något sätt skulle kunna klämma in sitt med råge fullvuxna arsle i lämplig gunga - skulle jag bara be om nåd och sedan förmodligen kräkas ymnigt.

Och det måste ju ha funnits något mellanting, inser jag. Jag har en vag aning om att jag i tonåren hängde med min bästis i typ lekparker och så, och att man kanske satt på en gunga och smågungade medan man pratade om ... killar? Skolan?

Jag har aldrig varit speciellt fysiskt aktiv, men nuförtiden är det tamejfan läskigt hur mycket hellre jag sitter stilla än exempelvis tar en promenad. Tur att både min inre storasyster och min dotter tvingar ut mig med regelbundenhet.

söndag 26 mars 2017

Författarskola #27 - manus i gungning


Nu, vill jag lova, är det ostadigt under fötterna här. Manuset är just nu som ett sådant där uppblåsbart hoppslott med en flock sexåringar i. Och det är jag som är sexåringarna. Jag hoppar runt, bankar, rycker och drar, helt hämningslöst.

Jag har troligen i och med detta sytt ihop en liten grej på hyfsat tillfredsställande vis. Frågan är bara vad jag lämnar efter mig i form av gapande hål och luckor i min hårt manglade historia.

Tidslinjen har jag tillfälligt tappat greppet om också. Jag måste mödosamt gå igenom kapitel för kapitel och se om det jag gjort alls är möjligt i tiden.

Men jag har ju en massa gamla versioner kvar, i olika stadier av kaos. Någon av dem bör väl gå att utgå ifrån om jag skulle behöva backa det här, men samtidigt vilja behålla vissa grejer. I praktiken är det alltså olika spår jag har att göra med nu igen (ett gäng sådana den här gången), även om jag är ganska säker på att jag kommer att köra på den allra senaste versionen.

Det här med versionshantering. Shit, alltså. Hade det rört sig om kod (ni vet sådan som finns i datorer) så hade min panik nu varit total, för garanterat ingenting - ingenting! - hade fungerat vid det här laget. Men a) nu rör det sig om en så plastisk sak som en påhittad historia, så man kan leva med några luckor som man sedan jobbar sig igenom på känn, och b) hade det varit kod hade det garanterat funnits vettig versionshantering, så situationen hade aldrig uppstått (annat än i mina jobbrelaterade mardrömmar).

Och jag har lovat min redaktör att hon ska ha en ny version på skrivbordet i morgon.

Men det är ok. För om hon gillar det där lilla nya som eventuellt funkar i hoppslottet nu, så löser jag resten. Om jag så ska behöva bända själva rumtiden efter min vilja.

Sensmoral? Nja. Det är ok att det gungar ibland? Möjligen.

fredag 24 mars 2017

Sorgesång #7 - om livets skörhet


Terrordådet i London, så klart. Jag tänker på hur hårfin den är, gränsen mellan liv och död. Och hur små, små val och små, små slumpmässigheter kan leda till ofattbar katastrof.

Jag vet inte så mycket om det som hände, för jag undviker att läsa om det, men jag vet tillräckligt för att fundera över hur det hade varit om exempelvis den amerikanske turisten på bröllopsdagsresa hade stannat till några sekunder och tittat ut över vattnet. Då kanske inte just han blivit ett av offren. Hans fru som ligger på sjukhus med diverse (icke livshotande) skador måste tänka på det varje sekund. "Om bara ..." Säkert hade någon annan dött om inte just han gjort det och det vore inte ett dugg bättre. Men ändå, detta "om bara", som alla anhöriga till dem som dog måste gå omkring med som ett malande, tuggande, nedbrytande mantra i huvudet.

Och monstret själv då? Som inte var något monster, utan en människa som blivit tillräckligt vidrigt sjuk i huvudet att han ville skada till varje pris. Vad hände? Hur blev det så? Vad gör en människa till ett monster? Med all sannolikhet ett fruktansvärt liv. Tänk om ingen behövde ha ett fruktansvärt liv, då skulle nog antalet monster här i världen reduceras till nära nog noll.

Jag försöker inte ursäkta honom på något sätt. Det är varje människas skyldighet att hålla monstret i sig stånget. Hur jävligt man än har haft det.

onsdag 22 mars 2017

Författarskola #26 - när problemen kvarstår


Nu har jag precis fått tillbaka mitt manus (uppföljare till En väktares bekännelser) efter att det legat på entreprenad hos min redaktör på förlaget i några veckor. Jag hade gjort ganska genomgripande ändringar (tyckte jag) enligt hennes önskemål (trodde jag) och upplevde själv att manuset hade vunnit på detta och blivit mycket bättre.

Det upplevde inte hon. Eller, rättare sagt, hon tyckte att många saker var bättre och t.o.m. jättebra, men hon tyckte också att grundproblematiken kvarstod ganska oförändrad: Det måste bli mer spännande tidigare i boken.

Fick jag panik? Jovars, en liten stund. Men sedan skedde någonting magiskt: Jag tänkte att "det här fixar jag". Alltså, det är STORT för mig! Något så in i. För jag får ju ALLTID panik för minsta grej och tänker att hela storyn kommer att upplösas som ett sandslott av vågorna om jag ändrar någonting.

Hur tänkte jag nu då, mer specifikt? Jo, jag funderade lite och trodde mig identifiera vad min redaktör avsåg och hur vår syn på spänning skiljer sig åt. Jag tycker att det är spännande när det hela tiden händer grejer och man kontinuerligt matas med ny info; hon tycker att det är spännande när det gäller liv och död. Och grejen är att hon har RÄTT! Hon har erfarenheten. Hon vet vad läsare vill ha och förväntar sig, i mycket högre grad än jag. Jag är ju bara en läsare liksom. Dessutom en som föredrar mindre dramatik av det klassiska slaget. Med det menar jag att jag blir oerhört stressad exempelvis av böcker där huvudpersonen blir jagad genom hela storyn. Jag vill ha mycket annat, i form av t.ex. relationer, humor och fantasieggande bilder/scener.

Och kommer jag att kunna ordna situationen med mitt manus? Med all sannolikhet ja. Det jag vet nu, som jag inte visste förut, är att en historia är oändligt mycket mer formbar än jag tidigare trott. En historia vill liksom hålla ihop, så det är lite som att den löser saker och ting åt en om man är där och pillar i något hörn eller rentav drar okänsligt i någon tråd som känns aja-baja att röra. Man frågar sig "men hur hänger allt det här ihop om det är så där nu helt plötsligt?", och så berättar historien det för en förr eller senare. Strikt talat är det ju ens egen hjärna som gör jobbet, men det är för att den är så himla inställd på att en historia ska hänga ihop. Den mänskliga hjärnan letar efter sammanhang hela tiden - det är nästan vad den gör allra bäst. Om det inte finns något sammanhang, ja då skapar den ett sådant.

Och det är min smala lycka. Så när nu problemen kvarstår, så är det bara att - än en gång - rulla upp ärmarna, ta på sig gummihandskarna och ta itu med eländet.

tisdag 21 mars 2017

Omslag

Alltså, det är ju någonting alldeles speciellt med att se omslaget till sin egen bok. Det är då det känns som om det är på riktigt för mig.

Idag fick jag ett första förslag på omslag till del två i En väktares bekännelser-serien från förlaget och jag ÄLSKAR det!! Jag kan inte visa det här - det kan jag inte tänka mig att jag får göra - men tro mig när jag säger att det är UNDERBART! Suggestivt, vackert, t.o.m. roligt på sätt och vis. Och när jag säger roligt, tänk tomten som släntrar över gatan på ettans omslag - jag tycker att den är underbar.

Detta är alltså INTE det nya omslaget.

Jag vet faktiskt inte ens om jag får avslöja titeln på del två, så jag gör inte det helt enkelt. Men det kommer i alla fall att handla om Tilda. Och rådare. Så mycket kan jag tryggt offentliggöra:)

Idag fyller f.ö. En väktares bekännelser ett halvår (sedan utgivning, alltså - i min hjärna och min dator har den levt mycket, mycket längre).

Hörde jag ett fyrfaldigt leve?

måndag 20 mars 2017

Författarskola #25 - varje dag och hela tiden


Jaha ja. Här sitter jag och försöker skriva lite på del tre av En väktares bekännelser ... Det går trögt. Trögt, trögt, trögt.

Nämen satt ... Annars då? Bilen går bra?

Läste just en intervju med Elisabeth Östnäs (Sagan om Turid) och hon svarade så här på frågan om hon hade några råd till aspirerande författare:

Att skriva varje dag och hela tiden. Att inte fundera ett halvår på en bra historia utan skriva tills det blir en vana.

Huvudet på spiken. Jag kan inte låta trögheten hindra mig, för då blir det aldrig någonting alls. Faktum är att jag får skriva mig ur detta. Om jag så ska behöva gå emellan med något av mina tre(?) övriga manus som jag har på gång.

Skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden, skriv varje dag och hela tiden ...

Mitt nya mantra, helt klart.

torsdag 16 mars 2017

Författarskola #24 - första scenen


Här kommer en absolut sanning: Det är viktigt att en bok börjar bra. Gärna med en actionscen, om genren tillåter. En actionscen kan ju se ut på himla olika sätt, i och för sig, och det går ju att ha någonting motsvarande även i ett stillsamt relationsdrama. Nå, faktum kvarstår, det ska fanimej vara intressant att läsa på ett eller annat sätt, annars är man lätt lite körd.

Här kommer en annan absolut sanning: Mitt senaste manus börjar inte bra. Det rör sig om del tre i En väktares bekännelser-serien och jag är själv förvånad över hur svårt det är att få till det. För jag känner ju min värld och jag har en hel del att jobba med, tänker jag.

Så det är möjligt att jag helt fimpar de 1500 ord jag skrivit (och skrivit om) hittills, för jag kanske är inne på helt fel spår helt enkelt. Återstår bara att hitta rätt spår.

När jag var grönare föll jag gärna in i absoluta no-no-zonen: Huvudpersonen vaknar och ställer sig och tittar sig i spegeln och funderar över sitt liv, typ. Kanske inte fullt så klassiskt uruselt, men någonting åt det hållet. Och framförallt om man vill ta sig förbi första hindret hos en förläggare så får man akta sig för den typen av öppningar.

Nu har jag ju ett förlag i ryggen och de är nog villiga att se förbi ett och annat i ett första råmanus, men de kommer garanterat att styra upp situationen med järnhand ifall jag klantar till början. Eller, rättare sagt, de kommer med järnhand se till att jag själv styr upp situationen. Så jag vet att jag inte kan komma undan i längden ändå. Lika bra att få till det från den bittra början.

Varför är det så tomt i mitt författarhuvud ibland?

måndag 13 mars 2017

En glad kväll

I lördags gjorde jag tre saker jag aldrig annars gör. Min kväll såg ut så här:

Vi träffades ett gäng på Haymarket (gamla PUB vid Hötorget, numera ett Art Deco-hak) och drack fördrink (klassisk champagne i mitt fall). Det hör definitivt till det jag normalt gör, men det var alltså bara början.

Haymarket. Jag försöker göra öron på mig själv med fingrarna, men missar. (Jag kan inte vara 100%-igt säker på att dessa människor vill synas på samma bild som jag, så jag tar det säkra för det osäkra.)

Sedan promenerade vi över till ett laserdomeställe (fråga mig inte exakt var, men det var i närheten) och krigade i grupp mot okända människor med laserpistoler. Det här hör till det jag garanterat aldrig varit i närheten av att göra förut. Det var roligare än jag trodde. Och svettigare. Jag var ofattbart usel på det. Sämst av tjugo(?) deltagare, faktiskt. Båda omgångarna. Jag hade en träff-rate på 6%.

Jag (Lightning) ska kriga och lyckas bättre med öronen den här gången.

Efter detta fortsatte vi till Ett ställe (jo, det heter så) på Söder. Där åt vi trerätters mellomeny omgivna av tv-skärmar där vi kunde avnjuta själva schlagerfestivalen (så hette det faktiskt på min tid!) med burkigt ljud som gjorde att jag aldrig riktigt uppfattade låtarna och därför mest gick på scenshowen i min bedömning (gillade rullbanden, så jag var ok med vinnaren). Det är en grov litotes att påstå att jag aldrig hade kommit på tanken själv att tillbringa en kväll på detta sätt.

Trodde att jag hade ett autentiskt foto från middagen, men det får bli ett på rullbandskillen i stället.

Sist, men sannerligen inte minst, hamnade vi i karaokebaren på Gröne jägaren (I kid you not!). Jag hann faktiskt med att skriva upp mig på listan med sikte på att sjunga skiten ur Diamonds are a girl's best friend, innan jag insåg att klockan hunnit bli nästan halv tolv(!) och att min vagn strax skulle bli en pumpa igen. Jag rusade därifrån och lämnade efter mig en halvdrucken Brooklyn Lager som en sorts glassko och ingen fick uppleva det som med all säkerhet skulle ha blivit ett oförglömligt nummer.

Så här hade jag troligen sett ut på scen.

Ok, det här med karaoke hade kunnat inträffa även under normala omständigheter. Möjligen. But still. Ovanlig kväll för en som föredrar stillsamma pianobarer med fruktansvärt dyra cocktails framför tjo och tjim.

fredag 10 mars 2017

Författarskola #23 - att hitta tonen


Jag har ett litet sidoprojekt som jag skriver på parallellt med det som jag pompöst tänker kalla för En väktares bekännelser-serien. Det rör sig i detta fall om fantasy med dystopitoner, och det är helt nytt för mig. Jag har hittills bara skrivit i den (fantastiskt underhållande och tillika fulländade) något humoristiska ton som faller sig naturligt för mig. Alltså, jag bara tar det sätt jag normalt pratar och skriver på och skruvar upp det några watt och då funkar det hyfsat bra, men det cementerar också ramarna för inom vilka genrer jag kan röra mig. Jag älskar feelgood och allmänt vansinniga texter, så jag är ok med det i stort, men man är onekligen litterärt fjättrad.

Den här gången vill jag alltså göra någonting helt annat. Men fixar jag det? Svaret är än så länge (ca 10000 ord inne i historien) ett rungande näppeligen. Jag har försökt att hitta en fungerande ton, men det är märkligt svårt att inte kunna ta till de bekanta, mjukisbyxbekväma greppen. Det ska väl gå att låta lite humor sippra in på väl valda ställen, men lejondelen måste berättas på ett annat sätt.

Den ton jag (inte) får till än så länge gör karaktärerna, och inte minst huvudpersonen, frustrerande platta och intetsägande. Jag använder mig i vanlig ordning av första person, där jag trivs som allra bäst, men jag kan inte få min jag-person att leva ordentligt. Hon bara tröskar på, utan att riktigt vara någon. Det är ingen rolig känsla.

Min strategi just nu är dock att strunta i det så länge och skriva ändå. Att jag identifierat problemet måste ändå vara en bit på vägen till att hitta någonting som funkar. Jag koncentrerar mig på handlingen och så får karaktärerna vara hur papperstunna och flimsiga de vill så länge.

Det får bli en redigeringsfråga, helt enkelt. En rätt saftig sådan, men värre problem har väl folk haft, tänker jag.

tisdag 7 mars 2017

Vädertabu

WTF?

Nu blev det visst vinter igen. Vad är det för fel på mig som inte misstycker? Jag blev glad, om än en aning förvånad, när det började yra snö omkring oss här i stan.

Jag är också en sådan som gillar regn. Det FÅR man inte göra. Folk blir på riktigt upprörda när man tycker om när det regnar. Jag har tidigare begått misstaget att visa lite regnglädje i fikarummet på jobbet, men nu har jag gett upp detta. I stället nickar jag socialt skolat medkännande när folk klagar över det dåliga vädret.

Men min ovädersfröjd begränsar sig inte till regnväder, utan jag älskar grå himmel i alla former. Det får gärna blåsa lite stormvindar (så länge det inte är på Katrinanivå så att folk blir lidande på allvar). Då trivs jag. Jag är som ett mumintroll som känner mig vild och fri i naturdramatiken, men dock gärna från den egna härden.

För det är inte så att jag känner något stort behov av att gå ut i ovädret. Nej tack, jag avnjuter det helst på lite avstånd.

söndag 5 mars 2017

Författarskola #22 - att tänka framåt


Jaha ja. Så var det dags att börja tänka på tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Tvåan är långt ifrån färdig, men det finns ett fullständigt manus, en titel och en plan för utgivning i höst. Som det ser ut nu så får jag rätta mig lite efter min redaktör och jobba med boken när hon har läst den senaste versionen.

Men, som sagt, ingen rast, ingen ro. Om jag ska ha en chans att ha en tredje del på bokmässan 2018 så är det hög tid att börja nu. Och jag vet ganska väl vad den ska handla om, men det känns ändå som ett något övermäktigt projekt. Det gör det alltid innan jag börjar skriva på en bok. Även om det är mycket, mycket lättare när världen, huvudkaraktärerna och en pågående bakgrundsstory redan finns.

Det kan t.o.m. vara ganska mysigt att liksom ikläda sig sin fantasivärld igen och bara spinna vidare. Bara man inte tänker alltför mycket på att folk kanske ska läsa eländet så småningom.

Mysigt eller ej så är det ändå ett jädrans jobb att få ihop det, även om idéerna finns där. Om jag jobbar stenhårt så tar det kanske ett halvår. Om jag tar det lite piano kan det ta ett eller två år. Ibland känns det en aning frustrerande att ägna sig åt någonting som tar sådan tid att producera och som går så oerhört fort att konsumera. Fast det måste väl vara värre att ägna sig åt filmproduktion i så fall. Nåväl, still.

Så här ser det ut i alla fall. Om man vill vara författare så kan man inte vila på sina lagrar (om man nu har några sådana), utan man måste ständigt blicka framåt mot nästa projekt. För man vill ju vara en människa som skriver böcker, inte bara en som skrivit en eller flera böcker. Det är ju faktiskt skrivandet som är själva grejen, för mig i alla fall. Jag vill uppleva orimliga, galna, eller bara uppåttjackiga historier och ständigt få veta vad som händer härnäst. Och det vet jag ju inte om jag inte skriver vidare.

fredag 3 mars 2017

Språkporr #13 - syntettal


På min tid - d.v.s. 80- och 90-talet, när jag fortfarande hade en någorlunda fräsch och plastisk hjärna mottaglig för att lära sig exempelvis nya språk - så var det lögn i helvete att få tag i exempel på det talade språket man var intresserad av. Det fanns liksom inget internet. Kan ni föreställa er detta? Hur - jag frågar HUR - får man tag i någonting över huvud taget utan internet?!

Det är klart att det fanns ljudband (vad fan är det, undrar ni) att tillgå exempelvis för språklärare, som komplement till läroboken, men som vanlig, dödlig elev kunde man bara drömma om att få lyssna på detta mer än en gång på någon särskilt lyxig lektion.

Jag började plugga franska på högstadiet (på den tiden kunde man välja mellan tyska och franska - det var agony att behöva välja för mig, men det blev alltså franska) och då tänkte jag så här: Tänk, snart kan jag franska också. För jag kunde ju engelska, och nu skulle jag lära mig ett till språk.

Ack, stackars trettonåriga lilla jag! Vad lite jag visste om livet. Man lär sig nämligen inte ett språk genom att gå på några lektioner och skandera "Un bon vin blanc!" i kör. Och man lär sig garanterat ALDRIG ett språk om man aldrig får lyssna på det. Never. Ever. Punkt.

Jag kommer ihåg hur jag gick på biblioteket (något annex intill Stadsbiblioteket hade böcker på franska och däribland några enstaka ljudböcker på kassettband) och lånade Zolas Thérèse Raquin i både bok- och kassettform och skulle plåga mig igenom dessa parallellt, men inte ens jag pallade med detta någon längre stund, så det rann ut i sanden.

Jodå, kottar och pinnar var det som gällde. Men nu ... Alltså, titta på vad som finns att tillgå nu! Den språkliga världen ligger för ens fötter.

Bland annat kan jag varmt rekommendera Yabla, som har material i form av (i stor utsträckning) autentiska tv-program textade både på originalspråk och engelska, samt lite annat smått och gott (jag prenumererar på deras franska, spanska, tyska, kinesiska och italienska tjänster). Annars finns FluentU (där prenumerar jag på den japanska tjänsten).

Vad gäller kinesiska och japanska så använder jag mig också av ChineseClass101 och JapanesePod101, som är helt fantastiska i fråga om det erbjudna materialet - men varning för en massa påflugen, högst oseriös reklam från dessa! Ge dem en mailadress som ni aldrig använder annars.

Men, nästan det bästa av allt, och någonting jag har haft fantastiskt stor glädje av, är Quizlet. Här kan man - förutom att man kan ladda ned andras flashcards - göra sina egna studieset och sedan, för ett helt gäng språk, få texten uppläst med syntetiskt tal. Kvalitén varierar från språk till språk, men alla som jag provat har varit användbara. Vi har kommit en bra bit ifrån Hawkings talsyntes (som han visst envisas med mest eftersom det blivit "hans röst"). Det är alltså möjligt att få en mycket god uppfattning om hur ett språk verkligen låter på det sättet. Kinesiskan exempelvis (mandarin) är fullständigt ovärderlig och ger en möjlighet att öva de fruktade tonerna på ett ytterst strukturerat sätt.

Rekommendation alltså: Syntetiskt tal åt folket!

tisdag 28 februari 2017

Jag tycker till #11 - Miss Peregrine's Home for Peculiar Children


SPOILER ALERT rakt igenom! Läs inte om du inte vill veta något om boken/filmen!

När jag började läsa Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs blev jag helt betagen. Jag visste absolut noll om handlingen - precis som jag vill ha det - och jag älskade att dras med in i det okända. Fotona som är en integrerad del av boken gav mig gåshud, trots att jag då inte visste att det rörde sig om "äkta" foton, som för författaren legat till grund för hela berättelsen.

Dock upplevde jag att boken tappade allteftersom saker och ting förklarades och handlingen liksom definierades. Och sanningen är att jag ännu inte (efter många månader) kommit mig för att avsluta bok två (Hollow City). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att tappa intresset, men lite hade det att göra med att jag fick reda på det här med fotona och vartefter de presenterades i bok två, så kändes det så himla krystat att storyn byggde på dem. Det började helt enkelt lukta skoluppsats. Fast det är inte hela sanningen, i och med att jag faktiskt tappade sugen lite grann redan i första boken.

Jag förstår om folk som älskade boken blir direkt upprörda av Tim Burtons filmatisering, för han har sannerligen tagit sig friheter. Det flippar ur mer och mer, med större och större avsteg från boken allteftersom filmen lider. Men jag blev i alla fall glad. Jag tyckte på allvar att det funkade bättre som en galen Burtonfilm än som bok. Jag kunde släppa mina reservationer kring handlingen och bara låta det vara vansinnig freakshowromantik.

Särskilt mycket gillade jag Eva Greens Miss Peregrine. Jag fick aldrig någon känsla alls för denna kvinna i boken, men här tyckte jag att hon fick en rejäl personlighet. Och snygg frisyr.

Om jag använde mig av en betygskala så skulle nog denna film få i.a.f. 7 av 10.

söndag 26 februari 2017

Manus inskickat

Det händer inte så vansinnigt mycket på den här bloggen just nu, kan man lugnt påstå. Det har varit manushets här hemma, men nu har jag i alla fall lyckats få iväg en ny version till min redaktör.

Med blandade känslor, ska understrykas. Jag har verkligen jobbat om ganska stora delar (tycker jag själv) och det har blivit bättre än det var, det har det. Men är det tillräckligt?

Fick senast igår frågan ifall det skulle komma en uppföljare - från en som gillade En väktares bekännelser, alltså. Och när man tänker på saken så är det lite jobbigt. För den som gillade den första boken kanske blir oerhört besviken på den som vi håller på att färdigställa nu.

Välkommen till författaryrket, m.a.o. Det var detta jag ville, till varje pris.

torsdag 23 februari 2017

Författarskola #21 - manuskväljningar


Ni som skriver vet jag vad pratar om när jag säger "manuskväljningar". Man tittar på sin text och mår fysiskt illa över hur bristfällig den är. Jag är där nu. Jag kräks på eländet.

Man ska dock försöka komma ihåg att man har en annan relation till manuset än andra människor. Ingen kommer någonsin att hata det lika mycket som man själv gör i sina svartaste stunder. Om man dessutom - som jag - har ett förlag i ryggen som är berett att ge ut det i bokform, så kan man vara ganska säker på att det inte är fullt så uruselt som man får för sig just för tillfället.

För min del är det nog dags att låta manuset vila för dagen, även om jag har lovat min redaktör att hon ska få det i morgon. När det känns så här är det ändå ingen idé att försöka åtgärda de där skriande bristerna man ser överallt.

Kontentan: När det känns alltför blä, lägg undan manuset en stund och vila. Ta itu med det igen när du känner dig lite gladare och en aning mer hoppfull.

tisdag 21 februari 2017

Att klä på barn

Overall (och diverse tillhörande plagg) utan barn i

Så här ser det ju alltsomoftast ut när man försöker klä på ett barn. Overallen ligger där, utan ett spår av barn i sig. Oftast har både barnet och den vuxna hunnit bli svettiga, arga och ledsna långt innan overallen sitter på plats. Varför måste det vara så?

Jag tänker ofta att jag ska vara en harmonisk zen-mamma som med oändligt tålamod lirkar med barnet tills hon själv accepterar att det är dags att klä på sig. I praktiken blir jag mycket, mycket oftare precis den monstermamma jag hade bestämt mig för att aldrig bli. Jag blir argare än jag någonsin blivit på en vuxen människa och jag låter det synas också. Jag ryter och svär och tvingar till slut på overallen med våld vid behov.

Eftersom alla (?) barn fungerar så här så måste det ju röra sig om ett beteende som är alldeles avgörande för att man ska kunna bli en självständig, så småningom vuxen individ. Det försöker jag också tänka på i stridens hetta. Mitt barn behöver krångla med det här, tänker jag. I flera sekunder. Och sedan skriker jag åt henne och beter mig precis lika tvååringsbarnsligt som tvååringen själv.

Det måste finnas ett bättre sätt. Men jag har ingen aning om vilket det skulle vara.

söndag 19 februari 2017

Författarskola #20 - tre droppar Arvidsson


Dags igen att försöka suga ut någonting matnyttigt ur vad en annan författare skrivit. Den här gången har det kommit till Anna Arvidsson som nyligen debuterade med Ordbrodösen (ifall detta på något magiskt sätt undgått någon). Vad kan vi lära oss av henne? Vad är det hon gör så rätt? Inte vet jag, men jag gör ett försök till att bena ut det.

Som vanligt, viss SPOILER ALERT, men inte så jättefarligt, tror jag.

1. Alltså, titeln, ordet "ordbrodös" ... Hur bra är det inte i sig? Och jag tror mig veta att Arvidsson började just med ordet. Jag får för mig (orkar inte googla just nu medan jag försöker tänka) att hon hittat på det i samband med någon skrivövning och att hon sedan inte riktigt kunde släppa det. Och det ledde alltså till denna historia, denna bejublade debut. Så himla schysst att tänka sig! Och det är en bra ingång att försöka sig på. Jag tänker i alla fall prova själv och se hur det faller ut.

2. Hon låter ett mysterium nystas upp. Det är ingenting originellt i sig, men oj, vilken bra grej att göra. Man ska inte glömma hur intressant man själv tycker det är att följa ledtrådar i ett mysterium. Och att pytsa ut dem i lagom takt är så himla mycket a och o. Men låt också "svaret" på mysteriet vara någonting "tungt", på något sätt. Naivt av mig kanske, men jag blev påmind om den här grundläggande byggstenen när jag läste Ordbrodösen.

3. Bilderna. Hon har ett antal superschyssta bilder i texten, så att man bara ryser - så himla visuellt triggande. Det där provet, när examinatorerna går emot ordbrodösen som genomgår provet. Någonting med hur de kommer emot henne och hur de nästan bildar en sorts vägg i sin mörkklädda enhetlighet - det är fantastiskt. Och hela grejen med provet, att man måste ha svart på sig, som en säkerhetsåtgärd, eftersom en gång den som undergick provet fortsatte att skriva på sina vita kläder när hon blev fråntagen blocket. Även bilden av hur den historiska ordbrodösen rider in mitt under häxbränningen med bar överkropp där hon skrivit sina order till folket är otroligt fantasieggande.

Jag blev av denna bok inspirerad att skriva någonting nytt. Någonting helt olikt allt det jag skrivit hittills. Och det måste väl ändå vara ett väldigt högt betyg.


onsdag 15 februari 2017

Jag tycker till #10 - The OA


Tyvärr kan jag inte säga så mycket om den här Netflix-serien, för den gör sig bäst om man inte vet någonting alls om den. Men jag kan tycka till.

Och, oj, vad jag gillar! Gillar, gillar, gillar!!! Löv, löv, löv!!!

Den är så himla oförutsägbar. Och mystisk. Och skådisarna är briljanta. Och ser ut som vanliga människor. Nästan. I alla fall många av dem.

Snacka om suggestiv stämning! Och trådar som får ligga lite halvt orörda. Men inte på ett jobbigt sätt.

Tydligen har de två personer som står bakom serien, Brit Marling och Zal Batmanglij(sic!), gjort två andra produktioner tillsammans tidigare - dessa måste jag nu se! Det kommer också en säsong 2 av The OA, och jag kommer att se även denna, även om risken är att det på något sätt skiter sig i och med detta.

Men alltså, jag kan inte nog prisa denna serie. Se den, för jösse namn!

tisdag 14 februari 2017

Språkporr #13 - språkljud


En sak som jag då och då försöker tänka på när jag vältrar mig i något av de nio språk jag absolut inte kan, men som jag älskar att plugga: Språk utgörs främst av ljud. Alltså, det här med det skrivna språket är ett relativt nytt fenomen och jag är i mångt och mycket en "skriftmänniska" (vad jag nu menar med det), men språket låter sig inte fångas så lätt. Någonting så enkelt som ett vokalljud kan skilja sig oerhört från språk till språk.

Låt oss exempelvis fundera över bokstaven e. Den kan uttalas på så många olika sätt. Eller, rättare sagt, den får i skrift representera ett gäng olika ljud, som ofta, men inte alltid, approximerar varandra. Vi har det långa, svenska e-ljudet, som i ek och detta är mycket likt tyskans e i Esel (åsna), men det är inte samma ljud om man lyssnar noga. I italienska har det långa e-ljudet en distinkt öppenhet/"ä-ighet" (primavera (vår)) som inte påminner särskilt mycket om svenskans eller tyskans.

De korta e-ljuden ligger i allmänhet tillsynes(?) närmare varandra de olika språken emellan, men det finns olikheter, för den som är beredd att verkligen lyssna. Ofta är det oerhört subtilt, men skillnaden finns där. Tänk t.ex. på svenskans sett och jämför med engelskans set. E-ljuden skiljer sig åt. Samma sak om vi jämför med tyskans setzen. Alla tre e-ljuden skiljer sig åt en aning. De gör faktiskt det, även om vi då är inne på finlir.

Sedan får ju e representera rejält avvikande ljud, såsom engelskans i-ljud (första e:t i even), engelskans nästan helt svalda ö-ljud (andra e:et i even, även känt som "schwa"), och franskans långt mer markerade ö-ljud (le (best. art. mask.)). Dock får e helt annat uttal i franska när man slänger på en grav eller akut accent (chère ((fem.) dyr, kär) respektive répondre (svara)), varvid det drar åt ä-hållet respektive det flata svenska e-ljudet, och om man sätter det framför exempelvis ett n så kommer det att resultera i en av de berömda franska nasalvokalerna (envahir (invadera)).

I ryska heter bokstaven e ye och uttalas även så, med det där lilla inledande y-ljudet insmuget i stort sett överallt. Faktum är att e diftongeras även i isländska till ett sorts ye, men har då en akut accent (hér) - det räknas nog faktiskt som en separat bokstav och heter just ye även på isländska.

När man transkriberar japanska (romaji) och kinesiska (pinyin), d.v.s. representerar orden med våra vanliga, latinska bokstäver i stället för de inhemska tecknen, så kommer e att representera ytterligare andra ljud. I japanska har man ett kort e-ljud och ett långt, båda är relativt öppna och det känns inte konstigt att skriva dem med e, men i kinesiskan så drar det representerade ljudet åt ö-hållet.

Vad försöker jag säga med det här då? Jo, man ska inte stirra sig blind på hur ord stavas i andra språk. Glöm inte att blunda och lyssna också.

Hallå? Du har väl inte somnat?