onsdag 16 augusti 2017

BTJ gillar Visheten vaknar!


Bibliotekstjänst recenserar alltid(?) böcker före officiellt recensionsdatum, så idag fick jag deras recension av Visheten vaknar. Återigen är det Gull Åkerblom - som var den som recenserade En väktares bekännelser för BTJ:s räkning - som skrivit. Och hon ÄLSKAR den!! Jippi!!!

Det går ju verkligen inte att veta ifall man "lyckats" med sin uppföljare förrän folk som läst den första boken börjar tycka till. Sedan kommer vissa självfallet att bli besvikna och såga jämsmed fotknölarna, men det är skönt att se att det faktiskt finns de som gillar den. Och - allvarligt talat - den här gången känner jag mig mycket coolare inför eventuella recensioner. Folk får tycka vad de vill - bara NÅGON gillar. Typ. Lätt att säga nu, kanske.

tisdag 15 augusti 2017

Jag tycker till # 14 - The Handmaid's Tale


Nu när semestern äntligen är slut och jag åter är tillbaka på mitt oförskämt fria jobb, så har jag återigen tid att dela med mig av mina högintressanta tankar och funderingar om stort och smått. [Allmänt jubel.]

Så nu är det väl dags att prata om den bästa bok jag läst efter Björnstad och, i samma andetag, serien som bygger på denna: The Handmaid's Tale. Både boken och serien har varit SÅ mycket i ropet på sistone (och jag räknar kallt med att alla som eventuellt läser det här inlägget känner till handlingen på ett ungefär), men jag har i det längsta undvikit dem eftersom jag helt enkelt var rädd. Rädd, eftersom det rör sig om en dystopi som känns alldeles för nära verkligheten. Det finns redan ställen i världen idag där situationen liknar den som Atwood målar upp och ingenting säger att det inte skulle kunna hända någonting liknande även i den "fria" världen. Jag tänker t.ex. på Trumps utspel angående transsexuella inom försvaret - för det är exakt så det börjar, tänker jag mig, när man går åt helt fel håll i ett samhälle.

Till sist läste jag i alla fall boken. Och läste. För jag kunde inte sluta. Den är så fantastisk, helt enkelt. Och sättet varpå handlingen och backstoryn rullas upp genom jag-personan Offred är verkligen skickligt. Man vill bara läsa lite till för att få veta vad i helvete det är som hänt och hur de kunnat hamna i den här situationen. Jag har aldrig tidigare läst någonting av Atwood, men jag är helt fascinerad av hennes språk. I normala fall har jag rätt svårt för en stil som börjar tangera den "litterära", men det är bland annat just denna stil som förhöjer den här texten.

Serien är också riktigt, riktigt bra. På vissa sätt kanske ännu mer intressant, eftersom man inte är helt begränsad till huvudpersonens jag och man får tillgång till andras bakgrundshistorier, och den är lika svindlande suggestiv som boken. Dock finns det i boken en mycket mer påtaglig instängdhet och skräck, som jag på vissa ställen kan sakna i serien. Känslan av att man inte vågar tala med någon och av att vara ständigt, fullständigt övervakad. Offred i serien kan komma undan med vissa saker som inte hade kunnat ske i boken och hon kan vid vissa tillfällen vara mer frispråkig. Dessutom finns det omkring henne personer som känns som vänligt inställda, åtminstone potentiella bundsförvanter. I boken är det förbannat tunnsått med sådana. Serien känns också helt enkelt mer hoppfull - som om det möjligen skulle kunna lösa sig i slutändan, i alla fall för Offred och hennes närmaste. Så inte i boken.

Ibland förekommer rena fadäser i serien, som när vi får veta att Offred endast en gång i månaden får raka benen, då bakom en stängd dörr, med övervakning utanför denna. Så många saker är fel här. För det första: Raka benen?! Som om det vore en livsnödvändighet! Och tänk att bara få göra det en gång i månaden! För det andra: Att en handmaid ("tjänarinna" på svenska?) skulle bli lämnad ensam med ett rakblad, även om bara en så lång stund som krävs för att raka benen. Man skulle väl i detta osannolika fall se till att det sker under aktiv övervakning. Det finns fler exempel på detaljer i serien som helt strider mot känslan i boken, där Offred bland annat då och då gömmer undan lite smör i ett papper i skon för att kunna smörja ansiktet ... Men i stort är även serien helt strålande och jag ser verkligen fram emot nästa säsong, även om det per definition rör sig om ett rejält avsteg från den ursprungliga berättelsen.

En sak stör mig väldigt mycket, på ett oerhört obehagligt sätt. Det är nämligen så - både i boken och ännu mer uttalat i serien - att bara man kommer över gränsen till Kanada så ordnar sig allting. I serien får vi se ett organiserat och välkomnande mottagande av flyktingar. Det svider verkligen, eftersom man vet att det i verkligheten väldigt sällan går till på det sättet. De allra första flyktingarna brukar väl bli hyfsat väl emottagna, när omvärlden fortfarande bryr sig och ännu inte tycker att de utgör ett stort besvär eller rentav ett hot. Sedan hårdnar inställningen fort och klimatet kallnar exponentiellt. I verkligheten hade det alltså i praktiken varit så att man varit långtifrån trygg bara i och med att man lyckats fly till ett annat land. Risken att bli hemskickad igen hade varit överhängande. Det är så jävla läskigt att tänka på.

Men hur det än är med den saken så tycker jag att man bör våga läsa och se den här fantastiska berättelsen. Den är väl värd det.

tisdag 8 augusti 2017

Visheten vaknar, råttor och en inbjudan

Här är jag med mitt första fysiska ex av Visheten vaknar

Det här semesterrelaterade blogguppehållet tycks aldrig ta slut. Jag lyckas inte ens lägga upp inlägg om milstolpshändelser såsom den ni kan beskåda ovan. Man får vara glad om man orkar slänga upp en bild på Instagram (vilket jag också gjort i detta fall).

Boken är i alla fall här nu och även om känslorna är blandade (har ännu inte riktigt kommit över det stadiet efter intensiv redigering då man helhjärtat avskyr vartenda ord i manuset) så är den starkaste förnimmelsen helt klart av glädjekaraktär.

Den här veckan var det även meningen att jag skulle få lite annat gjort. Typ skriva på bok nr 3 och så. Men se det blev ingenting av med det. Mitt barn hade endast varit på dagis en liten stund igår när vi föräldrar fick ett meddelande om att råttor flyttat in i förskolans lokaler under sommaren (de hittade bl.a. en död råtta typ mitt på golvet) och att man därför måste begränsa verksamheten så mycket det bara går under denna vecka. Så jag hämtade så tidigt jag kunde igår och idag var hon bara där (i parken - inte i råttboet) två timmar medan jag och min man jobbade undan det nödvändigaste. Resten av veckan blir det full ledighet för min dotters räkning - så ej för hennes mor.

Men en annan trevlig sak som fungerar som lite plåster på såren är att jag idag fick en inbjudan i brevlådan.

Jag får vara med!

Alltså, det är någonting med det här som känns helt magiskt. Det kan tyckas som en fjantig liten sak att man blir bjuden på fest på sitt förlag, men grejen är att man HAR ett förlag. Som vill veta av en! Så många år kändes förlagen som en närmast fientligt inställd, ansiktslös massa, men nu känner man en massa folk och får vara med när det händer grejer! Av någon anledning är det lättare för mig att liksom med hjärtat förstå att jag blivit bjuden på fest, än att riktigt inse att jag blivit utgiven. Eller hur man ska uttrycka det.

Men nu hinner jag fan inte sitta här och raljera längre.

Vi hörs!