måndag 9 oktober 2017

Språkporr #16 - Nobelprisvinnare på japanska

När jag läste nyheter på en sajt med sådana på lättläst japanska - as you do - så upptäckte jag någonting så hisnande intressant att jag baxnade. Det gjorde inte min make när jag berättade för honom. Han tyckte att det var bland det mest ointressanta han hört, tror jag. Men jag tänker skriva om det här ändå.

Som bekant så vann den brittiske författaren Kazuo Ishiguro årets Nobelpris i litteratur. Hans namn är japanskt, eftersom han faktiskt är född i japan och har japanska föräldrar. Han var hela fem år gammal när han flyttade med sin familj till Storbritannien.

MEN, här kommer det: När jag nu läste om exakt detta på japanska så upptäcker jag att de stavat Ishiguros namn med katakana-tecken! Katakana är det fonetiska alfabet som används i japanskan främst för att representera lånord från andra språk. Alltså, i stället för att skriva Kazuo Ishiguro med kanji (japanska - till ursprunget kinesiska - tecken), så skriver de namnet med fonetisk skrift, på samma sätt som de hade skrivit exempelvis ett engelskt namn! DESSUTOM så skriver de namnet i just den ordningen, alltså med förnamnet (Kazuo) först, följt av efternamnet (Ishiguro)! På japanska skriver man alltid efternamnet först och tilltalsnamnet efter detta (Ishiguro Kazuo).

På något sätt anses alltså herr Ishiguro ha avlagt sig sin japanskhet helt och hållet i japanernas ögon!

Hur hade man då skrivit hans namn på japanska, undrar ni av förklarliga skäl. Och svaret måste man älska: Det beror på. Efternamnet hade nog med säkerhet skrivits 石黒 (sten, svart), men vad gäller tilltalsnamnet kan man bara gissa. 和夫 (harmoni, man)? 一夫 (ett (räkneord), man)? 一雄(ett (räkneord), manlig)? Man hade också kunnat tänka sig ren hiragana, som är det fonetiska alfabet som används för inhemska ord: かずお.

Hur skrivs då namnet i ovan nämnda nyhetsnotis? Jo, カズオ・イシグロ, vilket alltså är katakana. Inte ett spår av det japanska ursprunget kan skönjas. Men, de slänger i alla fall på ett さん ("san" = herr/fru/fröken), vilket krävs i de allra flesta sammanhang, även med icke-japanska namn - något annat vore extremt ohyfsat.

Jag bara frågar: På vilket sätt skulle detta INTE vara intressant?

fredag 6 oktober 2017

Och Nobelpriset i litteratur går till ...

... en man.

Jaha.

Men det är klart, det brukar ju vara så.

Ok, men vadå då? Man kan väl inte hålla på och kvotera Nobelprisvinnare? Om Kazuo Ishiguro nu var den mest välförtjänte kandidaten så var han väl det?

Mm. Det är ett sätt att se på det. Personligen har jag en känsla av att det fanns ett gäng alldeles likvärdiga kandidater. Det finns nämligen jävligt många bra författare i världen att välja bland.

Jag skulle tro att väldigt många av dem är kvinnor.

Fjorton (14!) är antalet kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan det första priset utdelades 1901. Hur många manliga pristagare? Hundra (100!).

That's right, gott folk. Någonting är en aning snett här.

Och en sak som stör mig redan innan det skett (och möjligen kommer vi aldrig dithän): Om det skulle vara uteslutande kvinnliga pristagare i tjugofem år framöver, så skulle det anses som någonting oerhört kontroversiellt, vinklat och pk. Hur många män i följd tror ni vann priset 1967-1990? Just det, tjugofem (25!) - för er som inte får ihop matematiken där så var priset delat (mellan två män) 1974.

Men det är klart. I vår fina, moderna, upplysta tid - säg fr.o.m. 1990, så har ju faktiskt åtta (8!) pristagare varit kvinnor - åtta av de fjorton det rör sig om totalt. Det måste väl vara ett steg i rätt riktning ändå?

Javisst, men under den perioden har tjugo (20!) män fått priset.

För vi vill ju inte att det ska gå alltför fort framåt. Nej, det ska mjukas upp med tiden. Är väl tanken.

Fy fan, säger jag.


torsdag 5 oktober 2017

Författarskola #41 - tre droppar Dahlgren


Orkidépojken av Helena Dahlgren är en sådan där bok som alla känt till innan den ens funnits att få tag i och folk har haft sjukt höga förväntningar på den från dag ett. När den äntligen kom ut var jag så pass otålig att jag inte - som jag annars plägar göra - väntade på e-bok eller att den skulle finnas tillgänglig på biblioteket, utan jag gick helt sonika till närmaste Akademibokhandel och köpte en pappersvariant (f.ö. mycket snyggt omslag, med orkidéer i relief).


Såsom varande författare, så vet jag att förväntningar kan hänga rätt tungt över en själv och ens alster, men i Helena Dahlgrens fall var det liksom inga problem: alla älskar boken! Så även jag.

Nu tänkte jag försöka klämma ut de där tre dropparna då. Vad gör författaren för att det ska bli så himla bra?

1. Stämningen. A och o i denna bok och en STOR talang hos författaren. Här är det så klart svårt att hitta exakt metod, men låt mig komma med ett litet exempel:

"Det är nu det börjar bli riktigt svårt att skriva. Allt buktar och skevar, jag vet inte om jag längre kan lita på mitt minne. Om jag vågar gå tillbaka." (Orkidépojken, sid 72)

Att föregripa handling på det här sättet - genom att i någon mån avslöja vad som komma skall, om än bara i ytterst vaga termer - är någonting jag aldrig gjort själv, och heller inte alltid uppskattar, men här är det så jävla suggestivt! Berättaren blir påtagligt närvarande och vi får den här meta-inblicken i hennes historia. Och "allt buktar och skevar" ... Det är perfekt - man fattar precis. Det är ingen hemlighet att boken är Twin Peaks-inspirerad till tusen (serien har också sin självklara plats i dess fiktiva universum) och det här med att verkligheten liksom blir svår att ta på, det känns så himla Lynchskt och schysst. Black Lodge-stämning till max.

2. Man behöver inte skriva kronologiskt. Det är väl inte helt ovanligt att man inte skriver alldeles i den ordning saker och ting sker, både tillbakablickar och olika parallella tidsplan finns lite här och där, men man kan ta det till ytterligare en nivå - vilket är vad Dahlgren gör. Alltså, det är inte så att tidslinjen inte finns där - det är inte rent surrealistisk absurdism vi talar om - både den och en linjär handling finns så klart, men det är på något sätt oviktigt, helt enkelt. Det är någonting jag aldrig ens tänkt på, att man faktiskt kan låta det flyta om man vill - det visar sig att det går precis hur bra som helst. Jag inser att jag är ute på lite tunn is här, eftersom jag knappt kan förklara vad jag menar, men jag vill liksom påminna mig själv om den här känslan i boken.

3. Man behöver inte få veta allt! Revolutionerande faktiskt, för mig. Vi får i Orkidépojken veta långtifrån allt, vilket bidrar starkt till stämningen (och därmed punkt 1). Det är fantamej ett alldeles lysande grepp, som jag tycker ofta saknas i skräck, både i bokform och på film. Jag älskar Stephen King, men han är ofta alldeles rasande explicit i sina beskrivningar av monster, och likmaskar i ögonhålor återkommer enligt mig i alltför hög grad. Dahlgren ger bara några små, korta detaljer av horrorkaraktär och de räcker så satans långt. Det ska sägas att jag inte skulle räkna Orkidépojken till skräcklitteraturen i första hand - och det är som jag förstår saken inte heller meningen - men inslagen finns där och förhöjer det hela ytterligare.

Jag känner att jag skulle vilja lägga till en punkt 4, om igenkänning i utanförskapet, den sköra osäkerheten i ungdomen, o.s.v. Men då tar väl det här inlägget aldrig slut.

Så där ja. Dags att gå till handgripligheter och börja stjäla friskt!

tisdag 3 oktober 2017

Den där arvedelen igen

Ja, just precis, ångesten. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen, som mr P. Lagerkvist så träffande uttryckte saken.

Jag vet att jag har skrivit om exakt det här förut, men hey, sedan när är det förbjudet att älta och upprepa sig lite på sin egen blogg?

Alltså, det rör sig mer exakt om prestationsångesten. Om det har gått någon förbi (med tanke på hur mycket jag tjatat om det här) så har jag fått fantamej lysande recensioner för Visheten vaknar. De flesta verkar tycka att den är snäppet bättre än En väktares bekännelser - vilket ju är fantastiskt! Men shit, vad det ställer det manus jag nu jobbar på (del 3) i ofördelaktig dager.

Jag är inte nöjd med min insats hittills. Inte alls. Jo förresten, jag är nöjd med att jag kommit så pass långt med mitt råmanus, men satan i gatan vad det behöver redigeras den här gången! Många vändor innan förlaget ens får se eländet. Tanken är att jag ska skriva "färdigt" i oktober och sedan ägna november åt redigering.

Yay.

Det går inte att kalla det jag upplever nu för skrivkramp, för även om varje tangentnedslag smärtar en aning, så går det ju ändå framåt(?). Tecken läggs till tecken, ord läggs till ord, scen läggs till scen, kapitel läggs till kapitel.

Ja ja, vi fattar!

Ok. Jag har tidigare i en av mina omistliga författarskolelektioner berättat hur jag tänker hantera det här: som om jag bara skrev för mig själv, utan att tänka så mycket på vad andra kan komma att tycka. Det är bara det att jag själv inte tycker att det går åt något vidare bra håll.

Jag stötte på Alex Haridi på bokmässan - han är framförallt tv-manusförfattare, men även mer klassisk författare - och han berättade att han fått ta bort sextio sidor från sitt manus för att han insåg att det hade gått åt fel håll. När jag har den känslan, så har jag en tendens att fortsätta åt det felaktiga hållet, rakt in i väggen. Och det är precis vad jag håller på med nu.

MEN! Jag får för mig att det är så här det fungerat med både En väktares bekännelser och Visheten vaknar. Och det gick ju ok ändå. I slutändan. Känslan är hisnande och skrämmande, liksom den avskyvärda "attraktionen" Fritt fall på Grönan (som jag vid något tillfälle av temporärt nedsatt omdöme åkte en gång), men möjligen är det helt enkelt på det sättet jag skriver.

Nå, det får i alla fall vara så den här gången. Nu åker vi!