onsdag 18 april 2018

Litteraturveckan i Göteborg

Jag har haft extremt låg actionnivå här på bloggen på sistone. Det har till viss del berott på att jag verkligen haft annat för mig än att sitta och raljera ohämmat om mig själv och mitt liv.

Förra veckan, t.ex., var jag i Göteborg, på den årligt återkommande Litteraturveckan, där författare från alla landsändar samlas och bombarderar skolorna där med författarbesök. Jag var en av dessa författare och jag bombarderade personligen fem skolor med sammanlagt arton (18!) lektioner.

Ojojoj, säger jag bara. Det var jätteroligt, men det var också väldigt intensivt. Jag är definitivt inte van vid att stå och prata mellan tre och fyra timmar non-stop om dagen. Det blir lite tröttande att höra sin egen röst så mycket. Och ungdomarna i de här åldrarna (11-15 år) kan vara en aning okoncentrerade ibland, om vi säger så ... De allra flesta elever var exemplariskt tålmodiga, men då och då kunde man skönja en viss otålighet. "Vem är tanten och vad fan är det hon snackar om?" var känslan ibland. Och det kan man ju relatera till.

En annan sak som var fantastiskt rolig var att träffa alla dessa kolleger (jojo!). Jag hade närkontakt med bl.a. Moa Eriksson Sandberg, Christina LindströmAnn-Charlotte Ekensten och Bengt-Erik Engholm - alla mycket trevliga människor.

Moa förbarmade sig över mig första kvällen (åkte ned redan på söndagen) och tittade snällt på när jag åt middag. Hon är så himla trevlig!

Moa och jag har det lite cozy

Christina och jag hade tidigare bara hälsat på varandra som hastigast på Bokmässan, men nu tog vi en helkväll tillsammans. Och alltså, hjälp, vad vi båda kan pladdra. Att vi fick i oss någon mat ö.h.t. är obegripligt. Jag läste f.ö. hennes senaste bok, Finns det björkar i Sarajevo?, på tåget ned och den måste ni absolut läsa allihopa för den är - i vanlig ordning - fantastisk. Hon kan skriva, denna kvinna.

Jag och Christina Lindström partar loss

Ann-Charlotte är en otroligt varm och härlig människa, som jag visserligen bara sett svischa förbi tidigare, men som det känns som att jag redan känner. Det var vansinnigt roligt att få se mer av henne denna gång.

Bengt-Erik har jag träffat tidigare i samband med Författardagen i år och nu slumpade det sig så att vi skulle till samma skola en dag, så vi hamnade på spårvagnen tillsammans. Det var rena turen att jag råkade kolla på den blå pluppen på iPhonen när vi plötsligt befann oss på vår destinationshållplats, för annars hade vi pratat oss förbi den.

I övrigt hade vi något som kallades Utbudskväll, där alla medverkande författare fick en chans att presentera sig själva och sina böcker (eller göra vad som helst egentligen) på fyra minuter. Det var riktigt roligt att få se och höra så många kända och (för mig) okända ansikten/röster. Bl.a. så pratade Charlotta Björnulfsson om sin senaste bok Sommarlovet och där var jag verkligen superstarstruck, för hon har skrivit den bästa barnbok jag läst: Älvis & Elvy som jag skrivit om här.

Veckan var överlag fantastisk och jag är jätteglad över att jag fick vara med. Nästa år tror jag dock att jag begränsar antalet dagar (om jag alls får vara med - det är inte säkert), helt enkelt eftersom jag är lite gammal och trött, OCH inte minst för att jag inte vill vara borta från min dotter längre än nödvändigt (som det var nu blev min familj närmast tvungen att komma ned och vara med fr.o.m. onsdagen vilket var trevligt, men lite opraktiskt).

En annan figur jag stötte på i Göteborg, på Naturhistoriska museet, som jag besökte med min dotter

Slut på trist rapport!

söndag 15 april 2018

Ett pissigt litet pris

Det här med Svenska Akademien. Det är fanimej en skamfläck på hela tillvaron. Det är så sorgligt och PINSAMT med självgoda gamla gubbar som anser sig ha rätt att suga sig kvar vid sina positioner som stora, osmakliga blodiglar.

Men ok, om det nu inte blir bättre än så här, då tycker jag att vi bojkottar den där jädrans institutionen. Nobelpriset i litteratur tappade precis ALL status för mig. Det har även tidigare irriterat mig att se övervikten av manliga pristagare, men nu är vi på en helt ny nivå.

Jovisst, prissumman är väl förmodligen inte att förakta (har noll koll), men utöver det så har Nobelpriset degraderats till ett pissigt litet pris. Ingenting att eftertrakta.

Det vore helt rimligt om varenda framtida pristagare gjorde en Dylan och bara ignorerade hela skiten.

tisdag 27 mars 2018

Om Oskar Källner själv får välja

Idag är jag mallig, kan ni tro. Oskar Källner hade nämligen vänligheten och inte minst den goda smaken att nämna mig i en intervju på bloggen Skymningssång.

Jag citerar ohämmat:

Om du ska rekommendera en svensk fantasysroman (som du inte gett ut själv), vilken blir det då?

Slår gärna ett slag för Elin Säfströms En väktares bekännelser och Visheten vaknar, de två första delarna i en skön urban fantasy-serie. Den handlar om femtonåriga Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholm. Huvudstaden är nämligen fullproppad med troll, tomtar, älvor och troll. Vanliga människor kan inte se dem, men det blir stora problem när de båda världarna kolliderar. Det är Tildas uppgift att se till att allting inte snurrar iväg mot totalt kaos. Men kaos blir det så klart. De klassas väl som YA, men passar alla som gillar humoristisk och välskriven urban fantasy.

För den som inte vet så är Oskar Källner en extremt produktiv författare med det egna förlaget Fafner Förlag, där han ger ut både sina egna och andras grejer. Jag gillar hans böcker - har i skrivande stund läst Drakhornet och Skogens hjärta (i serien Nornornas väv) samt barnboken Den stora jordgubbsjakten, och kan varmt rekommendera alla dessa. Han är dessutom vansinnigt sympatisk när man har kontakt med honom via sociala medier.

Och nu även detta!

måndag 26 mars 2018

Jag tycker till #19 - Tomb Raider

Undersköna, superdeffade Vikander som Lara Croft

Nämen, hörni, den här var väl inget vidare? Är det jag som egentligen inte gillar genren? Alltså typ matinéaction. Jo, så kan det nog vara.

Men det är inte bara det, tror jag. Det var så orimligt hela grejen. Det var någonting om en gammal japansk dödsgudinna som var inspärrad djupt inne i berget på en svårtillgänglig ö. Och en idiot till pappa (Laras) som tyckte att det var viktigare att jaga efter denna gudinna än att finnas på plats hos sitt barn under hennes uppväxt. Nå, Lara hittar i alla fall pappan på den där ön. Och så småningom även gudinnan.

Som inte är någon gudinna, förresten, utan en smittbärande drottning, som frivilligt låtit sig spärras in i berget för att inte smitta någon mer. Något Lara inser genom att kasta en hastig blick på några muraler i gravkammaren. Men liket smittar fortfarande. Man blir lite svart liksom, och dör inom någon minut. För övrigt löser hon också lite raskt någon sorts färggåta som jag aldrig riktigt förstod, hängande över en avgrund. Det korrekta svaret var grönt, så mycket vet jag.

Jag har glömt vem det var som ville sprida smittan. Någon ond organisation, Trinity(?). Som har en man på plats på denna ö. Där sitter han som en bitter gammal Kurtz som inte får åka hem förrän han fått tag i den japanska drottningens kvarlevor. Han känner sig mycket ensam, förstår man, fast han har ett gäng henchmen och slavar omkring sig. När Lara kommer blir han påmind om sina egna döttrar och känner sig extra grinig.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies gamla mantel som Lara Croft och det med den äran ändå, tycker jag. Flickan är ett under av spänst och skönhet och lyckas dessutom kännas väldigt sympatisk i denna något hopplösa roll, där hon endast i undantagsfall har repliker längre än några få ord. Hon springer snyggt och försöker inte hålla en klädsam ansiktsmin i fysiskt krävande situationer. Det ser fan ut som om hon kämpar.

Förmodligen har hon haft samma pt som Alexander Skarsgård inför Tarzanfilmen. Hon har nästan lika framträdande rutor på magen.

Detta inlägg blev ungefär lika trist som filmen.

torsdag 22 mars 2018

Jag raljerar fritt #6 - nostalgitripp

Igår var jag på Gustavsbergs bibliotek och lyssnade på Johan Ehn när han tillsammans med Helena Dahlgren pratade om sin bok Down under, som är en självbiografiskt inspirerad roman. Boken utspelar sig på 80-talet och det fick mig att minnas saker från min barn- och ungdom.

Exempelvis bussnöret. För att markera att man ville att bussen skulle stanna på nästa hållplats drog man i ett snöre som löpte längs bussens innertak på vardera sida. Det fanns inga speciella handtag eller så, utan man tog helt enkelt tag i det horistontella snöret och ryckte det nedåt. Jag förutsätter att snöret var kopplat till en analog klocka, för pling sa det hursomhelst.

Gammal SL-buss - så såg de ut på min tid


Busskortet var med foto och allt, inplastat i en liten mapp med en liten ficka på där man sköt in månadskortet, som var stort som ett rejält, avlångt frimärke ungefär. Det fanns också bussremsa, med typ tio resor på, och där chaffören stämplade när man gick på bussen.

Den här frisyren hade jag också vid ungefär denna tid


Bussremsan försvann väl ganska sent, dock?

Vi hade inte sällan våra byxben nedstoppade i tubsockorna. Vi hade plastörhängen i olika neonfärger - gärna "clips" som man nöp fast i örsnibben, vilket gjorde svinont efter ett tag. Vi hade breda resårskärp. Eller bara en tvinnad garnsnodd som vi gjort själva på fritids. Och fotsida kjolar var poppis ett tag. Till en sådan bar man gärna en rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Byxorna var så klart av stuprörsmodell - vi tyckte att 70-talets utsvängda byxor var det absolut fulaste världen skådat och var helt oförberedda när det plötsligt kom tillbaka på 90-talet.

Så här såg tubsockorna ut, och byxbenen skulle nödvändigt tjoffas in där

Det fanns, som bekant, inget internet. Det fanns knappt datorer. Man brukade inte ha någon hemma i alla fall. Den som hade en dator hemma var supercool. De datorer som fanns hade svarta skärmar med grön eller bärnstensfärgad text - kommandoradsstyrda så klart. När Mac:en kom med musen och "skrivbordsparadigmen", kände vi oss som om vi med ens beamats in i framtiden (jo, jag vet att Xerox var först med det där, men de dog ju liksom).

Man bar gärna vit rock när man handskades med datorer

Hushållet hade en enda, fast telefon (förutom vissa lyxfamiljer som hade en extra linje för sin tonåring). Det var snurrande nummerskiva som gällde och man var tvungen att svara för att överhuvudtaget få veta vem det var som ringde. På stan fanns det telefonautomater (telefonkiosker), i vissa, ovandaliserade fall med telefonkatalogen placerad på en liten hylla och fastkedjad i själva båset.

Något i den här stilen hade vi hemma

Telefonkatalogen, ja. Det var den tidens motsvarighet till internet. Det var allt vi hade, när vi behövde få tag i någon sorts info. Där fanns kartsidorna också, som man ibland rev ut och hade med sig när man skulle någonstans. Telefonkatalogen kom i ny upplaga en gång om året(?) och de lades i stora travar i porten, så att man gratis kunde ta sig en (eller flera, om man nu var så fräck) - åtminstone i stan, där jag bodde.

Under en ganska lång period fanns också pappersinsamlingen. Då ställde man sin påse med gamla tidningar utanför porten och sedan kom en bil förbi och hämtade upp den.

Det fanns knappt några smaker att välja på, vad gällde glass och yoghurt och liknande. Det var väl någonting i stil med vanilj, choklad och jordgubb för glassen och jordgubb eller citron för yogurten. Glasspinnarna var täckta med svinäcklig choklad, som var tunn och smaklös.

Det fanns blå läsk, Vira blåtira. Personligen kunde jag inte tänka mig att dricka någonting som hette någonting med "blåtira".

En förlorad läckerhet

Apelsinjuice fanns på Kalle Anka-prydda burkar, vars innehåll man spädde med vatten. Fadd smak som inte gjorde någon glad.

Vi hade två tv-kanaler, TV 1 och TV 2, och på dagarna och sena kvällar var det ingenting att se på dem. Då var det myrornas krig i stället (svarta och vita prickar som stormade omkring). När det väl var någonting på tv, så fanns det en vit pil i övre hörnet (kommer inte ihåg om det var vänstra eller högra) som indikerade att ett nytt program börjat på den andra kanalen.

Min familj fick VHS-spelare 1981. Då var vi i stort sett först med det. Det kallades inte VHS på den tiden, utan man kallade det oftast bara för video (själva apparaten). När man pausade stod bilden och fladdrade, eftersom det fysiska magnetbandet stod och ryckte därinne på något sätt, antar jag.

"Video" med vanligt VHS-band och någon liten kassett av något format jag inte kommer ihåg

Musik lyssnade man på på grammofon eller bandspelare. Hemma hos mig brukade vi alltid spela in på kassettband från nyinhandlad LP-skiva det första vi gjorde och sedan bara lyssna på bandet - detta eftersom grammofonskivor hade en tendens att "hoppa" när man dansade till dem, eller bara rörde sig för häftigt i största allmänhet. Det ledde till att sista låten på bandet ofta var avhuggen mitt i, eftersom längden på banden avgjorde: det fanns 30-, 60- respektive 90-minutersband, har jag för mig. Blandband hade vi så klart också. Den tidens playlists. De avnjöts med fördel med hörlurar i en freestyle. Var bandet gammalt eller batteriet trött hände det att musiken liksom svajade, men det fick man tåla på den tiden.

En s.k. freestyle (den svenska benämningen på en Walkman)

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men nu har jag själv tröttnat för tillfället.

Hej då, 80-tal!

tisdag 20 mars 2018

Skrivkurs

Jomensatt ... här sitter jag och förbereder ohämmat en skrivkurs för ungdomar.

"Med vilken rätt?!" tänker en del av mig.

Fast grejen är ju den att jag har en himla massa att säga om saken. Vettiga saker. Helt enkelt eftersom jag hållit på så länge och dessutom till slut, så att säga, kommit hela vägen. Och jag finner att det bara rinner ur mig, när jag väl sitter och funderar. Så mycket klokskap! Så många guldkorn!

Närå.

Men jag har definitivt något att komma med inför min tänkta elevskara. Det är inte andra författare jag försöker skriva på näsan (som i mina fina författarskoleinlägg), utan ungdomar som skulle vilja skriva/eventuellt har börjat skriva lite grann. Där är jag tamejfan en brunn av relevant erfarenhet.

Det är ungefär som när man inser att man skulle kunna undervisa någon i japanska på nybörjarnivå. Alltså, man tänker att herrejesus jag kan ju INGENTING, men sedan tänker man efter en gång till och upptäcker att jo, det kan jag faktiskt. Tillräckligt mycket för att hjälpa någon med begränsad erfarenhet på traven.

Det ni!

torsdag 15 mars 2018

Nyfallen snö

Jaha ja. Så var jag där igen. Jag ska precis baxa mitt aktuella manus den sista biten - alltid den tyngsta! - och känner att jag knappt kommer att palla. Fast jag vet att jag kommer att göra det, på ett eller annat sätt - för det är så det går till om man någonsin vill se en färdig bok med sitt namn på.

Men, vad händer inom mig i detta läge? Jo, en sprillans ny idé börjar ta form. En som jag verkligen gillar och tror på. Det bara kliar i händerna efter att få börja skriva, även om jag vet att jag måste vänta lite tills berättelsen har något litet rangligt skelett att bekötta (what?). Men ojojojojoj, vad jag vill ägna mig åt detta nya, fräscha, i stället för det kaos som är mitt huvudmanus i nuläget.

Jag vet att jag pratat om detta fenomen förut och jämfört det med nyfallen snö: Det där manuset som inte ens är påbörjat. Som fortfarande är jungfruligt och hägrande. Än så länge helt fritt från skavanker och knöligheter. Fritt från text! Det är ju alltid texten som ställer till det och förstör ens fina idéer.

Men nu får den nyfallna snön vänta lite, för jag har en massa gammal slaskig, pissgul modd att skotta mig igenom först.

torsdag 8 mars 2018

Faran över

Nämen hörni, oj vad han skrämde upp mig, favvobloggaren. Jag var till slut tvungen att lyssna på avsnittet av podden Because You Know Wines där jag är med. Jag var rädd för att få höra en sluddrande, osammanhängande fyllekärring, men sanningen är att jag, trots att jag hade några glas innanför västen, lät som helt vanliga lilla jag.

Jag skulle i helt nyktert tillstånd lätt kunna ha kallat vändpunkt för "brytpunkt" och glömma delar av uttrycket "mycket snack i liten verkstad". Och det här med en man som heter Olof - jag minns att jag gjort samma grej förut. Jag tycks helt enkelt föredra namnet Olof. So shoot me.

Närå, det ni hör i podden (om någon nu skulle komma sig för att lyssna) är helt enkelt moi, när jag är på pladdrigt humör.

P.g.a. några innanför västen.

Hoppsan, cirkelbevis här tydligen.

onsdag 7 mars 2018

Beacause you know wines

Jomen, så att ... Jag andades inom parentes i en annan parentes i gårdagens inlägg om att podden Because You Know Wines skulle ha fint besök i sitt kommande avsnitt. Och nu är det här.

Jag har inte lyssnat och vet inte om jag någonsin kommer att kunna ta mod till mig denna gång.

Jag har absolut inget minne av vad jag satt och sa. Jag var nämligen berusad. Innan inspelningen ö.h.t. började åt vi middag med generösa mängder vin därtill.

Shit alltså. Jag kommer bara ihåg att jag kallade "En man som heter Ove" för "En man som heter Olof".

Jesus.

P.S. Återigen vill jag tipsa om bloggen Emily Writes, från vilkens vida omtalade Tarzanrecension podden har lånat sitt namn. Läste om denna recension idag och jag skrattade nog lika mycket som första gången. Den där kvinnan är ett geni.

tisdag 6 mars 2018

Favvobloggare nr 2 och 3

Min favvobloggare nr 1 är, som alla vet som följt denna blogg med lupp (ca 0 personer, men ändå), allas vår oarya. Förutom den lilla sympatiska detaljen att han älskar mina böcker (hittills ...), så är han fantastiskt rolig och det är alltid intressant att läsa hans inlägg.

Men, there is another Skywalker, gott folk. Han kallar sig Khatzumoto och han har i några evigheter haft bloggen All Japanese All The Time (AJATT). Bloggen riktar sig främst till sådana som vill lära sig japanska (eller mandarin!), men allt han skriver är tänkvärt och underhållande. Jag kan VARMT rekommendera att titta in hos honom.

Det enda problemet - och det är ett rätt stort problem - är att många av hans inlägg är lösenordsskyddade. Karlen är programmerare och vet lite grand vad han håller på med, så tyvärr går det inte att komma runt (vad jag vet). Själv hostar jag upp en mindre summa varje månad för att kunna få ta del av hans visdomar.

Dock finns det en hel del i ett öppet arkiv som är läsvärt även för den som skyr språk som pesten. Eller ok, det hjälper om man har något litet lingvistiskt intresse. Oftast. Två inlägg som är generellt mycket intressanta, inte minst för aspirerande författare, är exempelvis detta och detta.

För att läsa mer, gå in här och klicka på "@Random Post" i den vågräta menyn under bilden med loggan. Klicka tills du hittar någonting som inte är alltför hårt inriktat på just japanska (om du av någon outgrundlig anledning inte skulle tycka att japanska är superduperintressant).

Vad är nu det här? Är det bara manliga bloggare som gäller för dig? Vad är du, någon sorts Nobelkommitté?

Nej då, inte alls. Kolla bara in Emily Writes - ni vet hon som skrev den berömda Tarzanrecensionen (varifrån f.ö. den utmärkta bok- och vinpodden Because You Know Wines har fått sitt namn (de har förresten en mycket intressant, hemlig gäst i kommande avsnitt ...)). Den här tjejen är arguably den roligaste bloggaren på jordklotet. Särskilt intressant för alla mammor där ute.

Och alla ni som inte är uttryckligen nämnda här: Ni vet att jag älskar varenda en av era bloggar också! Ni regerar!

måndag 5 mars 2018

Sorgesång #10 - människoviruset


I helgen var jag på Fjärilshuset i Hagaparken med min dotter. I stort en positiv upplevelse - hade inte varit där på år och dar och det är ju en fantastisk anläggning!

Men shit alltså, en man höll en liten föreläsning vid den enorma hajtanken där. Han berättade att 100.000 - ja, hundra tusen! - hajar dödas VARJE DYGN. Genom att man fiskar upp dem, skär av ryggfenan och sedan slänger tillbaka dem i havet igen, för att dö en plågsam död.

Detta för att kunna göra hajfenssoppa.

Det är knappt så man orkar göra någonting över huvud taget när man tänker på det. Hela jag blir en modfälld klump av sorg.

Och så tänker man vidare på det här med människan. I Matrix säger Agent Smith någonting i stil med att människan liknar ett virus, som angriper allting omkring sig. Och det är ju sant. Det spelar ingen roll att folk på mikronivå oftast är riktigt trevliga vid en närmare granskning, när vi på makronivå arbetar dygnet runt på att ödelägga planeten.

Och maktlösheten man känner i och med att man själv endast har mikronivån att tillgå, den är tamejfan gränslös. Hur ska det kunna hjälpa alls att jag återvinner sopor och försöker äta vegetariskt?

Är det inte läskigt att tänka sig att hajar - för att återgå till dessa och det mannen på Fjärilshuset sa - har funnits i någonting i stil med 200-300 miljoner år i exakt samma form som nu, och så kommer vi och lyckas utrota dem (inte än, men inom en överskådlig framtid) inom loppet av max hundra år, eller hur länge nu den här industrin systematiserats i så stor skala att det påverkar den naturliga balansen (förmodligen under mycket, mycket kortare tid än så)?

Vad är det frågan om? Händer detta på alla planeter med intelligent liv (jag utgår från att det finns ett helt gäng sådana)? Är det i förlängningen ett oundvikligt stadium av evolutionen?

Nej, nu orkar jag inte tänka på det här längre. Sorry. Går och gör något annat.

fredag 2 mars 2018

Giraffs kalas

Jag har återigen legat lågt en stund här, mest p.g.a. extra lång vab. Det har varit ganska prövande.

Dagarna har ägnats åt i stort sett en enda lek: Giraffs kalas. Giraff fyller år (varje dag) och ska ha kalas. Gästerna (alla andra gosedjur och dockor som hemmet kan uppbringa) kommer en efter en och har med sig varsin present. Alla roller spelas av mig.

Men barnet då, vad gör hon?

Jo, hon är Giraffs lillasyster och ligger nedbäddad intill kalaset, utan att egentligen delta. Då och då ska gästerna komma och titta på henne, men annars är hennes roll i det hela nästan fullständigt passiv.

När alla gäster kommit - och inte förrän dess - serveras det tårta. Legotårta.

Det varierar när alla gäster anses ha kommit. Oftast är det när jag ber på mina bara knän att det ska förhålla sig på det viset, eftersom det när tårtan har ätits infaller en kort men ljuvlig respit från leken.

Detta är alltså favoritleken framför alla andra.

Min dotters. Inte min.

Födelsedagsbarnet

Om jag bränner Giraff i öppna spisen, kommer då leken att ta slut för gott?

Jag tror att den förbannade saken är flamsäker. De förkolnade resterna av Giraff kommer att fortsätta att ha kalas.

Forever, and ever, and ever ...

fredag 23 februari 2018

Bankbesök

Idag var jag på banken - fysiskt! Hur ofta är man det nuförtiden? Jag är ju så pass till åren kommen att jag minns när man gick på banken och betalade räkningar, men nu är det ett antal år sedan jag hade anledning att besöka en dylik institution.

Tills i eftermiddags, alltså, när jag var tvungen att gå dit för att fixa ett mobilt bankid. Jag har nämligen köpt en ny telefon, med allt vad det innebär av övergångselände, och en av de (få!) saker som inte löste sig automatiskt var det här med det mobila bankid:t. När man skaffar ett nytt sådant, så hamnar man i ett moment 22, där det inte duger att beställa ett nytt genom att använda det gamla. Nix, man måste logga in på banken på annat sätt, i det här fallet med s.k. digipass eller bankid (då man pluggar in en autentiseringsdosa i datorn som läser ens bankkort). Och vem fan har koll på digipass eller bankid nuförtiden, när man har ett mobilt bankid?

Nå, jag gjorde ett seriöst försök, det gjorde jag. Jag letade efter digipasset - det var spårlöst försvunnet. Jag laddade hem programvaran och rotade fram den förbannade dosan ur någon gammal byrålåda - det sket sig, trots upprepade ominstallationer och omstarter.

Bara att släpa sig iväg alltså, till det fysiska bankkontoret.

På min tid brukade man fråga sig "Vad gör de på banken efter klockan tre?" (det har nämligen alltid varit så att banken stängt vid kyska kl 15 - även på den gamla goda tiden). Nuförtiden finns det väl all anledning att fråga "Vad gör de på banken före klockan tre?"

Svar 1: De betjänar folk födda på 1800-talet.

Svar 2: De hjälper folk som misslyckats med att autentisera sig på annat sätt och som desperat behöver ett nytt mobilt bankid.

Och jesus josef amanda, vad den osnutne praoeleven bakom disken fick mig att känna mig skum! Som han tittade på mig när jag kom med mitt lilla ärende. Och som han betraktade mitt körkort med illa dold misstänksamhet och dessutom avvek med det för att ringa något samtal och kolla att allt var ok. Det var det tydligen i alla fall, för sedan fick jag min kod. MEN, när jag trodde att allt var frid och fröjd och att jag skulle få lämna detta dödens väntrum, så var det dags för underskriften. En fysisk kråka på något jädrans papper. Jag fick en kopia, men jag vet fortfarande inte vad det var jag skrev på.

Jag vet bara att om jag hade haft min digipass någonstans på ett hittbart ställe så hade jag inte behövt skriva på någonting. Eller bli tittad på av en osnuten praoelev som redan bestämt sig för att "tanten är uppenbart kriminell".

måndag 19 februari 2018

Vabbning, känslor av otillräcklighet, men dock italienska

Ok, I feel a spretigt inlägg coming on. Förmodligen blir det inte speciellt intressant heller. Varning, typ.

Först och främst. VAB. Igen. Stackars sjuk liten människa behöver mig hela dagarna. Det drar ned all form av produktivitet till ett minimum. Det har dessutom råkat sammanfalla med manusredigering inför rejält omtag med min ena redaktör. Det har därför varit mer eller mindre katastrofalt. Jag har redigerat i små, hattiga inkrement och hela tiden tappat tråden, alternativt i längre sjok, när barnet sover och jag själv är så trött att jag håller på att dregla ned tangentbordet. Inte ideala förhållanden m.a.o.

Nåväl, manuset i övrigt, ja. Det är här känslorna av otillräcklighet kommer in. Jag vet att jag knappt skrivit om processen med det här manuset, men så här är det: Min förläggare gillade hela texten, förutom slutet. Som hon ogillade. Rätt starkt. Det var lite småpaniskt där ett tag, men jag gillade i alla fall sedan själv min lösning på det hela. Det gjorde inte hon. Inte så mycket i alla fall. Men grejen är typ att hon litar på mig och tänker att jag nog eventuellt vet vad jag håller på med. Det tänker inte jag.

Så där håller vi på. Och nu är jag i en liten dipp här. Tänker att det blir piss alltihopa. Önskar att jag skrivit en annan bok. En bättre.

Detta gör tydligen att jag återigen blir dålig på att tanka input i form av blogginlägg, böcker, filmer och serier. Trist. Orkar inte läsa eller titta. Bara små, små bitar i taget kan jag få ned.

Nå, då har vi den lilla ljusglimten här: italienskan. Min familj och en liten klick vänner ska hyra ett hus på Sicilien i sommar, och det gör det plötsligt legitimt för mig att göra någonting jag aldrig har gjort förut, nämligen plugga italienska.

Alltså, jag "kan" italienska, typ. Vad menar jag med det då? Jo, jag kan det passivt någotsånär. Jag kan läsa en bok på italienska, om än med viss möda. Men det lustiga är att jag faktiskt aldrig pluggat språket i fråga. På något vis har jag bara sugit upp det, via opera, via systerspråken franska och spanska (båda språk som jag är mycket bättre på och HAR pluggat någon gång i det förgångna), via vetefan. Eftersom jag är typen som gör allt på samma gång utan att det blir någon ordning alls, så hoppar jag i allmänhet planlöst från språk till språk och duttar här och där, bara för att det är så kul och för att det känns som om jag sviker alla andra språk om jag ägnar mig åt ett enda någon längre stund i stöten. MEN nu känns det som om jag har "rätt" att ägna mig aktivt åt italienskan - ohämmat! Tänk, så praktiskt om en av oss resenärer faktiskt kan TALA språket i fråga, och inte bara tolka tal (i rimlig hastighet) och skriven text. Det kan komma väl till pass när vi står där på restaurangen/i affären/vid biluthyrningen och personalen ser upprörd ut och börjar spruta ur sig rotvälska.

Därför ska jag nu hänge mig. Och det passar så fantastiskt bra, nu när jag uppenbarligen inte klarar av att ta in data av annat slag i min trötta stackars hjärna. För språk, det fixar jag att processa. En snuttefilt i den annars nästan totala mörkläggningen.

måndag 12 februari 2018

När folk känner sig påhoppade

Matar på med mitt andra inlägg för dagen här. Jag var nämligen nyss med om en märklig grej.

Jag tänker köpa tårtor till ett litet 44-årskalas som jag ska ha (brukar inte ha kalas för mig själv, men min dotter tycker att det är så kul) och frågade därför per mail det tilltänkta bageriet, Thelins, om innehållsförteckning för deras tårtor. I detta mail framgick det tydligt att det handlade om att säkerställa att en ovo-laktovegetarian skulle kunna äta åtminstone någon av tårtorna.

Jag fick ett goddag yxskaft-svar på formen: Våra tårtor innehåller sockerkaksbotten, vaniljkräm, passionsmousse, o.s.v.

Jo, sa jag, det kan jag utläsa från er hemsida. Jag vill ha en innehållsförteckning där man kan se om det förekommer gelatin, lecitin, o.s.v. där någonstans.

Svaret: Det kan jag inte svara på, jag måste prata med bageriet. "Återkom gärna efter semmeldagen".

Ok, tänkte jag. Vad konstigt att ett så stort, väletablerat företag inte har några rutiner kring detta. De borde ha en pdf som de bara skickar direkt så fort någon undrar över någonting. Och kalla mig skitjobbig, men eftersom den här människan uppenbarligen inte hade någon aning om hur han skulle hantera dylika spörsmål, skrev jag något i stil med att "ok, jag fattar, men inför framtida frågor av denna typ kan ni kolla på den här broschyren från Livsmedelsverket, där det framgår tydligt vad ni är skyldiga att kunna informera konsumenten om." Självklart fattade jag att personen som svarade på mailet själv inte var ansvarig för någonting. Jag tänkte att han kunde göra det man gör som anställd: Skickar frågan vidare till någon som har högre lön. Och det var väl exakt vad som hände.

Svaret kom från en annan, förmodligen överordnad person denna gång:

Hej Elin,

Tack för ditt mail och uppläxning kring Livsmedelsverkets regler, reglerna gäller märkning – vår hemsida har ingen märkning.

Vi är väl bevandrade med reglerna kring våra skyldigheter gentemot våra konsumenter, är du missnöjd med något svar är du välkommen att kontakta mig per telefon.

Med vänliga hälsningar,

Och så namn och telefonnummer - som jag genast ringde.

En rasande människa svarade. Jag frågade - utan att på något sätt vara otrevlig eller påtala den mindre trivsamma tonen i hans mail, om det - om de alltså visste vad som gällde - i så fall fanns någon pdf som man kunde få. På detta svarade han att det fanns det visst det, men de hade ju i ett tidigare mail bett mig återkomma efter semmeldagen ... Och sedan ballade det ur på något sätt, så det sista som hände var att han fräste åt mig att "inga vegetarianer kan äta på våra konditorier, så du behöver inte återkomma alls!"

Shit, alltså. Jag har sällan blivit så illa bemött. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha varit tydligare med att "OM ni inte känner till detta - vilket ni säkert gör - så bifogar jag för säkerhets skull denna broschyr. Jag ber TUSEN GÅNGER om ursäkt ifall ni redan vet vad som gäller. Det är inte meningen att läxa upp någon." Men sanningen är att jag trodde att det var ett företag jag kommunicerade med, inte en lättstött människa som tog det hela som en personlig förolämpning.

Och för er som tror att jag är ett as som går igång på att plåga servicepersonal: Jag är faktiskt extremt snäll - alltid. Det grövsta jag kan göra mig skyldig till - liksom inträffade ovan - är att jag uppenbarligen inte på alla sätt säkerställer att inget av det jag skriver kan tas som en personlig förolämpning.

Möjligen köper jag mina tårtor någon annanstans i framtiden.

Att tvingas gå i sin egen skola

En av alla de saker som är bra med att ha barn är att man är så illa tvungen att lyssna på vad man säger till dem. I alla fall då och då går någonting av det jag predikar för min dotter in hos mig själv. Och eftersom barn lyssnar så svampigt uppsugande på allt man säger, så får man verkligen vakta sin tunga.

Idag frågade min dotter "tycker du att du är fin?". Jag svarade tveklöst: "Ja, det tycker jag." Först på rutin, eftersom jag tycker att det är så viktigt att hon lär sig tycka om sig själv - eller snarare aldrig upphör att tycka om sig själv - men sedan hörde jag vad jag sa, och lyssnade till och med. Och, ja, det jag sa stämmer (om än eventuellt inte utan en viss reservation), eftersom jag äntligen - även detta mycket tack vare mitt barn - insett det idiotiska i att gå omkring och ogilla saker hos mig själv.

Förmodligen har jag nu levt ungefär halva mitt liv (om jag inte skulle drabbas av någonting särskilt livsförkortande) och det kan verkligen vara nog med inre negativitet. Andra halvlek vill jag inte under några omständigheter pissa bort genom att gå omkring och ogilla mig själv. Det blir så tydligt när jag ser det utifrån mitt barn. Varför gå en enda sekund och vara missnöjd med den man är? Hur skulle jag känna om hon var det?

Det här gäller också hela min inställning till vad jag kan och inte kan. Om man frågat mig innan jag fick barn om vad jag "kunde", så hade svaret blivit någonting i stil med "typ ingenting". Detta eftersom jag hade en fyrtioårig vana av att gå omkring och tycka att jag borde vara bättre på allting. Bättre än jag var, bara. Punkt. Så om jag inte var bäst, så var det samma sak som att inte kunna alls.

Så himla dumt. Jag kan en jävla massa saker.

Men ännu viktigare än detta är följande insikt, som även denna kommer sig av moderskapet: Man behöver inte kunna någonting. Det är en fördel om man klarar av att försörja sig på något uthärdligt sätt och ett plus om man fixar sin egen hygien, men annars så är det ok att bara vara.

Att livet sedan är fullt av så mycket roliga grejer att man inte hinner med att göra en bråkdel av det man skulle vilja, det är bara en bonus.

"Jaha, men vad fint att du går omkring och har en sådan härlig inställning till livet då. Grattis."

Så klart inte. Man har sitt bagage, sina käpphästar och alla de där skeletten i garderoben.

Men dessa stunder av klarsynthet har blivit så många fler! Sedan mitt älskade barn kom till världen och visade mig vad som spelar roll här i livet.

fredag 9 februari 2018

Jag tycker till #18 - Altered Carbon

En härlig vy över en framtida stad

Altered Carbon, ja. Netflix nya stora seriesatsning. En dystopi där man kan köpa sig en ny kropp (sleeve) och implantera sitt medvetande (lagrat i en enhet som kallas stack) i denna. Detta gör så klart att rika människor kan leva för evigt, medan fattiga människor har det minst lika eländigt som alltid.

Detta är förutsättningarna.

En ytterligare förutsättning är förresten Joel Kinnaman. Nu lika deffad som Alexander Skarsgård inför Tarzanrollen. Är han cool och stenhård? Jovars. Ser han bra ut? Ja. Alltså, JA. Jesus, ja.

Hur ser människan ut egentligen? Här visserligen en aning kladdig efter upptinandet, men ändå! Jesus, vilken hunk.

Jfr. vår andra Hunk med stort H. Tänk vilka vikingar vi har exporterat till Hollywood ändå!

Men räcker det med att karlen ser ut som en gud? Nja. Visserligen är jag rätt immun mot att charmeras av utseende (jag är en brain girl alla gånger!), men jag tror att även andra skulle hålla med om att det är lite tunt som enda kvalifikation hos en tv-serie.

För någonstans misslyckas man med den här serien, trots frimodiga sci-fi-tag. Jag älskar skitig, lite depraverad framtid, men jag älskar ändå inte det här. Kanske är det att handlingen är så rörig att jag inte riktigt hänger med. Fast jag är nästan alltid mer eller mindre borta när jag kollar på serier (p.g.a. monumentalt dåligt minne) och det brukar inte hindra mig från att uppskatta upplevelsen ändå.

Är det den ständiga, supertrista sexfixeringen? Det är bra mycket naket och en massa tröga scener på typ strippklubbar och sådant. Jag har så SVÅRT för den där typen av syndiga miljöer/scenarier. Det tråkar verkligen ut mig aktivt. Jag måste vara extra känslig på något sätt, eftersom jag tycker att sex i film och böcker i stort sett alltid med fördel kunde strykas oavkortat. Det låter som om jag är pryd, men det är inte det det handlar om. Nej, det är bara någonting som jag inte är det minsta intresserad av i "konstnärlig" form. Hehe, clean teen passar mig utmärkt:)

Jag vet fan inte. Men det når i alla fall inte hela vägen. Dock finns detaljer som är bra och på det hela taget blir jag inspirerad till att själv skriva. För mig räcker det ganska långt.

torsdag 8 februari 2018

VAB

Shit, alltså. Lite urlakad här. För att inte säga helt jävla slutkörd. Jag har vabbat hela veckan.

VAB. Det mest utmattande man kan ägna sig åt.

Och jag har kämpat och varit en idealmamma på olika sätt. Två museer har vi klämt: Bergrummet (leksaksutställning) och Tekniska museet. För något måste man göra, när barnet inte är så sjukt att hon är beredd att bara sitta i soffan och titta på Daniel Tiger, men heller inte riktigt friskt nog att gå på dagis.

Bergrummets leksaksmuseum är inte någon barnvänlig historia. Leksakerna är till största delen uråldriga och man får under inga omständigheter röra vid dem. Det är skumt belyst och dessutom jobbar man med läskiga ljud i högtalarna. Min dotter höll mig i handen precis hela tiden, vilket hon aldrig gör annars.

I ett litet rum med madrasserade väggar fick man leka med grejerna. Två, eller var det tre, mjukisdjur. Yay. Min dotter var måttligt imponerad.

Tekniska museet fick dock klart godkänt. Vi var där idag från klockan 11 till 17 då det stängde. Treåringen tyckte att det var toppen att springa omkring bland slitna, urplockade, mer eller mindre experimentella lekarrangemang. På ett ställe skulle man göra bilar av magnetiska klossar, men det fanns bara ett enda hjul i det sorgliga lilla materialutbud som erbjöds. På ett annat ställe kunde man låta en liten bil rulla i en bana, där den stannade upp på flera ställen, p.g.a. bristande energi.

Jag kunde relatera.

Men, som sagt, dottern skulle absolut stanna till det bittra slutet. Vid det laget hade jag för länge sedan dött en inre död till följd av akut tristess.

Men nu tror jag att vabbningen är över för denna gång. I morgon, ljuvlig stillhet framför datorn.

måndag 29 januari 2018

Författardagen 2018 - mitt lilla bidrag

Nämen, hörni. Jag kan väl för fasen skriva lite om vad jag stod och raljerade om på Författardagen. En liten rapport är väl ändå det minsta man kan begära när jag nu tog mig friheten att gnälla i förväg här på bloggen.

Vi var alltså totalt sexton författare som var och en höll ett miniframträdande om 10-12 minuter. Jag hade dessvärre inte möjlighet att närvara längre än mitt eget pass där fyra författare (däribland jag) höll låda. Dock tänker jag inte försöka återge vad Åsa Hellberg, Bengt-Erik Engholm eller Mikaela Bley pratade om, för det skulle jag inte göra på något bra sätt i alla fall, men de var alla mycket spännande att lyssna på. Jag tänker vist hålla mig till att prata om vad jag själv hade för rafflande saker att berätta.

Min enda Powerpointbild under framträdandet

Det första som hände var dock att jag tappade rösten. På riktigt! Totalt. Vid två eller tre tillfällen och harklade mig ljudligt i myggan som jag bar. Faktum är att jag haft problem med rösten ända sedan min dotter föddes för drygt tre år sedan, men så HÄR illa brukar det inte vara. Nå, när jag väl kom igång - till allas stora lättnad - så var det här mitt ämne:

"Varför det är så himla roligt att skriva En väktares bekännelser-serien."

Det var faktiskt väldigt intressant att själv få tänka till kring detta, och skälen var ganska många faktiskt. Jag tror att jag destillerade det till fem(-ish?) punkter:

1. Det är extremt tillfredsställande att få placera ut dessa sagoväsen i Stockholm, där jag är född och uppvuxen och där jag bott (i stort sett) hela livet. Att plantera ut älvor i Vasaparken och tomtekrogen på Österlånggatan i Gamla stan ger helt enkelt ett nytt skimmer åt allt det välkända, vardagliga.

2. Det är förbannat roligt att få ta på sig Tildas röst och vända och vrida språket to within an inch of its life. I och med att hon är en tonåring som har bra koll på svenskan, men som blandar högt och lågt på ett sätt som en vuxen berättarröst kanske inte hade gjort. Och hennes extrema metaforer och liknelser är något alldeles underbart för mig, och endast i undantagsfall något som mina redaktörer försöker begränsa:)

Jag läste ett exempel ur En väktares bekännelser. Det är första gången vi får möta Hakim, killen som Tilda är kär i. Han har bruna ögon och Tilda är rätt fixerad vid de där ögonen. I första versionen av texten hade jag skrivit typ "han har världens brunaste ögon", och jag minns att Ada (min redaktör) inte riktigt var nöjd med att adjektivet brun användes i superlativ - det är ju inget absolut fenomen. Jag tyckte att det var väldigt petigt, men jag skrev om och skrev långt:

Han är så jävla irriterande snygg. Svart, tjockt hår, kritvita tänder och ögon så bruna att man vill kräkas. Hur bruna kan ett par ögon bli, liksom? Hans är brunare än brunast. Omöjligt bruna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Knallbruna. Illbruna. Så bruna att alla andra bruna ögon går och ställer sig i ett hörn och skäms över sin bristande brunhet. 

(EVB, sid 22)

Typiskt Tilda och skitroligt för mig att få bre på.

3. Sedan pratade jag om det allmänna fenomenet med att man som författare kan ge sken av att vara snabbtänkt, fast man, i mitt fall, är direkt trög irl. Det här med att ge svar på tal är inte mitt forte, men det är väldigt tillfredsställande att mina karaktärer kan få göra det med framgång.

Här gav jag ett exempel med Tildas bästa kompis Imane, som är muslim och bär hijab. När hon för första gången träffar Tildas mammas pojkvän Stefan - som är en idiot - så ska de precis gå på ett flygplan tillsammans för att åka till Norrland:

”Och du är Imane, förstår jag.” Han ler brett. ”Hoppas att du inte tänker spränga flygplanet.”

Jag ville så gärna att Imane skulle få svara någonting riktigt dräpande på detta otroligt plumpa uttalande. Det ska inte stickas under stol med att jag fick fundera en stund. Det blev så här:

”Hoppas du lever ett meningsfullt liv trots hjärnskadan”, säger Imane och ler lika brett hon. 

(VV, sid 120)

4. I övrigt berättade jag om kontrasterna i böckerna. Hur jag gillar att få blanda diskbänksrealism och saga. Jag tycker om allvaret - som faktiskt finns där - men jag gillar också att få bryta det helt och hållet med det otroliga och osannolika.

5. Jag avslutade med att erkänna att jag är svag för att försätta Tilda i situationer där hennes två liv -  tonårslivet och väktarskapet - krockar och gör det jobbigt för henne. Här återgav jag följande stycke (i något förkortad form utifrån boken) där Tilda är ute i Vasaparken för att samla hundbajs till en trolldryck och Hakim plötsligt står där när hon precis plockat upp en rykande hög:

”Vad gör du?”

”Inget särskilt”, säger jag och känner hur den varma plastpåsen
som hänger från min hand liksom blinkar rött, så iögonfallande
känns den.

Hakim ler plötsligt och ögonen glittrar (jag svär!).

”Är det ditt miljöprojekt igen?”

Jag nickar stumt och känner hur rodnaden på mina kinder
pulserar i takt med den blinkande påsen i min hand.

”Du är lite skum, vet du det?”

Han säger det inte elakt. Inte alls. Bara som om jag verkligen
var en varelse från en annan planet och han fascineras av mina
gröna tentakler.

Det här är officiellt den värsta dagen i mitt liv. 

(EVB, sid 82)

Det var mitt spirituella lilla bidrag i korta drag. Så behöver ni inte känna er ledsna för att ni inte var där och kunde uppleva det hela i 3D.

torsdag 25 januari 2018

Författardagen 2018

I morgon är det dags för Författardagen här i Stockholm, ett event anordnat av Författarcentrum. Femton författare ska berätta om sina böcker/författarskap under små tiominutersframträdanden. Det hela äger rum på Bio Victor i Filmhuset. Platskapacitet 364 personer, läser jag på deras hemsida. Jo jo. Det är ju bra. För det kommer nog en del folk.

Och, host hrm, det kommer att vara en sextonde person som framträder där också.

Känner ni igen den lilla nunan i mittraden, näst längst ut i högerkanten?

Jag har ingen aning om varför jag fick vara med på ett hörn, men jag utgår ifrån att det hade med Steven Ekholms översvallande recesion i DN att göra.

Men det här är ju någonting annat än att gå på mingelfest och rodna lätt varje gång man lite ursäktande hävdar att man är "författare". Här förväntar sig folk att få höra någonting spännande och meningsfullt från någon som verkligen kan sina saker.

Så jag måste vara den personen. Bara att rulla upp ärmarna och vara det, helt enkelt. Det är i sådana här stunder jag är glad över att mitt pannben är metertjockt.

söndag 21 januari 2018

Dr Cox-fenomenet

Dr Cox med armarna bakom huvudet på det där Dr Coxiga viset

Jag älskar Scrubs. Förmodligen ungefär på samma nivå som Johanna Lindbäck älskar Skam - d.v.s. skitmycket. Min favoritkaraktär, möjligen tillsammans med Elliot Reid, är Dr Cox. Så fort han dyker upp i rutan ler jag lyckligt och jag tycker att vartenda ord karlen häver ur sig är pure genious.

Kul. Men vadårå?

Jo, det finns ett problem med detta för själva skådisen John C. McGinley, som han tydligen heter - hade ingen aning förrän jag googlade nu. Och exakt det är problemet. Alltså, att jag inte visste vad skådisen hette, eftersom han för mig ÄR Dr Cox. Grejen är den, att jag någon gång sett honom flasha förbi i biroller i betydligt allvarligare sammanhang. Och vad händer då? Jo, jag ler lyckligt - i vanlig ordning - eftersom jag bara ser min älskade Dr Cox. Men strax efter övergår detta i besvikelse, eftersom han ju inte är det, tydligen, just nu i alla fall. Han är bara tråkig och birollig och jag vill inte att han ska vara sådan!

Inte förrän nu kommer jag till poängen: Jag är Dr Cox (hybris!). För den pyttelilla, fjuttfanbase jag har, så är jag rädd att ett avsteg från den smålustiga, pladdriga stilen i En väktares bekännelser-serien skulle innebära ett liknande dilemma. "Vad fan gör hon nu?" liksom. "Det här är ju inte alls kul."

Jag skulle ju vilja skriva så mycket annat, i en helt annan stil. Även om Tildas (huvudpersonen i EVB) röst är så oerhört naturlig för mig, och jag även tidigare i mina outgivna (tack gode gud!) feelgoodböcker hållit en liknande, lätt ironisk, självdistansierande ton, så vill jag inte finna mig själv fastcementerad där för all framtid.

Den stora, avgörande skillnaden mellan mig och Dr Cox är att jag möjligen, möjligen har några tusen läsare medan han alldeles garanterat har miljontals dyrkande fans världen över. Vilket är bra i detta fall, eftersom jag m.a.o. inte har något problem. Än. Men det tål att tänka på hursomhelst.

onsdag 17 januari 2018

Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck


Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!


Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.

lördag 13 januari 2018

Still crazy after all these years

... som ju Simon & Garfunkel så fint uttryckte saken. I mitt fall apropå gårdagens inlägg om mitt något otillfredsställande vinställ. De kommentarer ni var vänliga nog att lämna påminde mig om någonting tänkvärt.

Ja, jag erkänner, jag tror FORTFARANDE att alla andra går omkring i sina perfekta hem och myser åt sitt perfekt välsorterade vinställ. HUR kan jag fortfarande inbilla mig det, ens tillfälligt?

Idag ska jag städa och jag har börjat så smått. I samband med det har jag tänkt på olika saker/vrår/garderober/lister som borde städas någon gång, eftersom de inte sett en disktrasa på år och dar, men jag har också vid något tillfälle beslutat att jag inte gör någonting åt dessa idag heller. Jag kör bara den vanliga rundan och tar extragrejerna EN ANNAN GÅNG. Och tror ni inte att jag då har snuddat vid tanken att "andra människor gör inte så här - de har inte ställen som de undviker att städa in i det sista"?

Förstå mig rätt här, jag VET att det inte är så. Om inte annat så känner jag till att mina vänner har det långt ifrån perfekt i sina hem. Ändå dyker den underliga idén upp i mitt huvud om att "alla andra" har kontroll och perfektion omkring sig. Som om andras liv försiggick i visningslägenheter fulla av skålar med lime och citroner och fucking vitlök i en sådan där fläta på väggen i köket. Inte gammal sunkig vitlök, mind you, utan jungfrulig sådan, som dessa perfekta människor utan att tveka använder i de franskinspirerade måltider som de fulländar sådär lite till vardags och avnjuter tillsammans med en bättre bordeaux från - wait for it! - sitt välsorterade vinställ.

Lite sent påtänkt nyårslöfte: Jag ska sluta att tro att alla andra människor klarar av livet hundra gånger bättre än jag själv. Och dessutom sluta jämföra mig med andra. Hm, det var ett ännu bättre, mycket mer relevant löfte. Jag tar det i stället!

fredag 12 januari 2018

Värsta vinstället

... och då menar jag dessvärre inte "värsta" som i typ coolaste/grymmaste, utan snarare tvärtom. Kolla här!

Det sorgligaste vinställ man kan tänka sig

Låt mig gå in på detaljer:

Längst uppe till vänster har vi en flaska Asti Cinzano. För den som inte vet så är det ett odrickbart, svinsött bubbel som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill komma i kontakt med. Lägg till det att just detta exemplar härstammar från bronsåldern och dessutom varit fryst under en period.

Sedan har vi inte mindre än tre(3!) flaskor alkoholfritt bubbel! Billabong Brut! Jesus, liksom. Varför?! Jo, vi fick ta över något bestånd från en som flyttade från Sverige. Men vem fan dricker alkoholfritt vin? Och vem har hjärta och miljöförakt nog att vaska och slänga? Så vi är lite fast med dem.

Vi har också en överbliven Katzenhütte Glühwein från i julas. Den är faktiskt oöppnad, vilket ju gör att vi trots allt kan få glädje av den nästa jul.

Det finns även en flaska teneriffianskt bananvin, Plate (eller möjligen Platé - det är en prick över e:et på etiketten). Den har vi fått av min mamma, som då och då tillbringar några soliga månader på sagda ö. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att öppna denna. Känns som någonting man konsumerar en sommarkväll då man känner sig extra experimentell.

Dessutom har en flaska Havana Club (d.v.s. rom) letat sig in i stället vid något tillfälle, helt enkelt eftersom vi inte har något bra förvaringsutrymme för höga spritflaskor.

Vid ett lågvattenmärkestillfälle innehöll ett av facken en tvåochenhalvdeciliterstetra billig Zinfandel, men där satte jag stopp för ett tag sedan.

I övrigt är det faktiskt äkta rödviner vi ser på bilden. Visserligen inga höjdare, med något undantag, men dock viner som inte är direkt avvikande på något sätt.

Jo, och så finns det en flaska champagne också. Vilket är obegripligt. Normalt sett överlever inte champagne så länge här hemma att den får tid att ligga och dröna där i vinstället.

Och ser ni? Fem gapande tomma hål. Sorgligt.

Ok, vi har en treåring. Det förklarar ett och annat, men inte allt. Det här måste fanimej åtgärdas snarast.

onsdag 10 januari 2018

Den negativa sidan av att vara 40+

Jag är fyrtiotre och fyller fyrtiofyra i februari. Inga problem där! För mig har livet verkligen bara blivit bättre och bättre med åldern. Det kanske inte är just själva åldern som gjort allting bättre, men det är fan inte uteslutet, och någonting har det i alla fall med saken att göra.

So far so good.

Att man sedan inte är i sin allra fagraste blomma längre kan ju inte hjälpas, men det känns inte som någon jätteproblem. Man hatade både sig själv och sitt - undersköna! - utseende när man var ung och även om man inte tycker att man är världssnyggast nu heller så a) gillar man sin fysiska uppenbarelse mer än då, och b) spelar det uppriktigt sagt inte så stor roll.

Sedan är det ju synd att man ska vandra vidare på den här vägen och så småningom rakt ned i graven. Man kan inte räkna med att hälsan är på topp hela tiden och att man kommer få ha turen att dö knall och fall mitt under en vinprovning i Provence.

Må så vara.

Men här kommer ett högst aktuellt problem relaterat till åldrandet: Skaderisken! Jag gjorde mig förbannat illa i armen häromnatten. Det är så att jag knappt kan använda eländet (höger arm dessutom och jag är högerhänt). Riktigt jobbigt, i synnerhet när man har en treåring att klä på, leka med, jaga omkring o.s.v.

Jaha, vad var det som hände då den där ödesdigra natten? Var du ute och slarvade på stan i halkan? Var månne alkohol inblandat? Då får man ju faktiskt räkna med att det kan hända någonting sådant här i din ålder.

Nej. Jag var hemma i min säng. Och sov. Sedan slängde jag ut med armen av någon anledning. Jag tror att jag typ kastade av mig täcket. Jag slog inte i någonting. Jag bara ... gjorde mig illa. Någonting hände i muskeln där uppe vid axeln någonstans. En sträckning? En bristning? Jag vet inte. Jag vet bara att det gör ont som fan och omöjliggör diverse aktiviteter. Som att sätta på sig en bh, eller tvätta håret, eller klä på en trilskande treåring.

Just denna aspekt av åldrandet kunde jag vara utan, känner jag.

tisdag 9 januari 2018

Jag tycker till #17 - Divergent


Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

måndag 8 januari 2018

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".