Alltså, det här inlägget borde jag väl ha skrivit när jag precis sett filmen i fråga, men det gjorde jag inte, så nu får jag försöka komma ihåg var det var jag ville säga om den. Dessvärre har jag oerhörda problem att komma ihåg någonting över huvud taget - inte bara vad gäller denna film, utan det handlar om hela min något suddiga tillvaro.
Men ok, den här filmen gick jag i alla fall och såg utan att veta någonting om den över huvud taget. Jag bara följde med två vänner på bio, liksom. Jag gillar faktiskt dessa förutsättningar väldigt mycket. Jag hör till dem som aldrig läser på baksidan av böcker innan jag läser dem.
Nu så här i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg vad den handlade om, men jag minns att jag inte gillade huvudpersonen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det heller. Visst kunde jag sympatisera med hans trasiga händer - som glad amatörpianist samt -violinist så nuddar blotta tanken en smärtsam nerv - men det var väl typ det då. Sedan tror jag att det var meningen att man skulle gilla honom bättre när han liksom genomgått sin personliga skärseld, kommit ut på andra sidan och bett kvinnan i sitt liv om ursäkt för att han varit ett as - fast jag gjorde aldrig det.
Däremot gillade jag Tilda Swinton. Det gör jag alltid. Jag har ingen aning om vad hon hette i den här filmen, men shit vad cool hon såg ut skallig.
Av någon anledning har jag heller inga problem med att bara betrakta Mads Mikkelsen när han glider omkring och gör sin skurkgrej (jag kommer inte ihåg vad hans rollfigur hette heller, men jag ger upp hela den grejen). Det är någonting med hans läppar. Jag vet inte vad.
Och så blir jag glad av att se Chiwetel Eijofor (fick jag till det där nu?) helt enkelt därför att han var med i Serenity. Jag gillar ALLT som har med Serenity och Firefly att göra. Vad mig anbelangar så är det den bästa serie + film som någonsin gjorts.
Jag uppskattade även manteln (vid något tillfälle blir Doctor Strange husse till en mantel som har ett eget liv). Den var animerad, men jag tyckte faktiskt inte att det riktigt syntes. Utom när den klappade honom på kinden. Och så irriterade det mig lite att den var sned i snittet, liksom, fast det uppenbarligen var med avsikt.
Men vilken oerhört vacker film detta var. Vad jag kan minnas så var det lite oklart för mig det här med de olika dimensionerna och hur de fungerade naturlagsmässigt och så där, men det gick sannerligen utmärkt att bara luta sig tillbaka och njuta av den konstfulla animationen, där byggnader och hela städer liksom dansade omkring och betedde sig allmänt Escherskt.
På det hela taget var den här filmen som ett riktigt schysst kalejdoskop: Oerhört tillfredsställande visuellt, om man inte förväntar sig något tydligt sammanhang eller någon engagerande handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar