lördag 5 november 2016

Språkporr #4 - tyskans eftertryck


Tyska har ett oförtjänt rykte om sig att vara lite fult. Jag tycker tvärtom att det är ett vackert och härligt språk med ett slags inbyggt eftertryck som jag inte upplever i något annat språk som jag varit och pillat på.

Och visst har det att göra med att verben ofta hamnar i slutet av satsen. Man hålls sannerligen på halster in i det längsta.

Här är ett, visserligen ganska överskådligt, exempel från en gammal grammatikbok som jag sitter och slöläser i (as you do ...):

Ich glaube, dass* wir in Hannover umsteigen müssen.
Jag tror att vi måste byta [transportmedel] i Hannover.

"Ich glaube" - jag tror - "dass wir" - att vi - än så länge håller tyskan jämna steg med svenskan. Men sedan har vi "in Hannover" - i Hannover (ja, vad ska vi göra där för något trevligt?) - "umsteigen" - byta [transportmedel] (ok, kan/bör/får/kommer att byta?). Och så kommer då avgörandet: "müssen" - måste (aha, vi har inget val alltså, och denna information kommer du med först nu?).

Men samma sak, med verbet sist i satsen, har man också i japanska, och det är faktiskt det språk som jag känner har minst eftertryck av alla (ingenting negativt i sig - jag älskar japanska), så det har inte bara med detta att göra.

Bland det härligaste med tyskan och det som jag upplever extra emfatiskt, är alla "ge"-prefix.

Ich lese.
Jag läser.
Ich esse.
Jag äter.

Ingenting anmärkningsvärt där.

Ich habe gelesen.
Jag har läst.
Ich habe gegessen.
Jag har ätit.

Yes, här börjar det hända grejer. Att ha "gelesen" har helt klart lite mer oomph än att ha "läst". Och när vi har ätit, har vi inte bara "geessen", utan även gjort det med ett extra g inslängt för att få lite - wait for it - eftertryck.

Det är min tolkning av det hela. Tysken själv tycker väl att hon bara har läst och ätit, utan vidare dramatik. Tänk så fel hon har.

*Notera min moderna stavning här. Jag försöker hänga med min tid, men gud, jag älskade ß här och saknar det något förfärligt!

4 kommentarer:

  1. Greetings fellow språknörd! Jag hittade hit via Debutantbloggen. Grattis till din bok! :)

    Jag har inte din bredd i språkinlärningen, tyvärr, men just det tyska språket har jag hyfsad koll på och min självklara fråga blir därför: Vad är din åsikt om Konjunktiv I? :) Alltså den formen man använder i formellt språk då man återger i tredje person vad någon annan har sagt i första person. Jag är ett stort fan. Den är så… meningslös. Och därför vacker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, så roligt!! Alltså, don't get me started:) Jag älskar så klart konjunktiv av själ och hjärta och jag tycker att det är så sorgligt att svenskan blivit så oerhört utarmad på den fronten. Det är sannerligen en levande och härlig aspekt av tyskan. Och de flesta andra språk med någon som helst självaktning.

      Tack för din gratulation. Jag är så himla glad själv, även om jag kanske inte lät direkt euforisk i nämnda inlägg.

      Radera
    2. :) :) :)

      En av anledningarna till att jag gillar att skriva fantastik är faktiskt att det är okej att låta karaktärerna använda uttryck som skulle låta helt förlegade i realistiska texter.

      Radera
    3. Ja, det har du rätt i. Jag låter själv mina "sagofigurer" använda ett gammalmodigt språk och det känns ju faktiskt förvånansvärt tillfredsställande.

      Radera