söndag 29 januari 2017

Stopp

Nu måste jag vila lite från allt det här. Facebook, Instagram, tidningar, och kanske även bloggen. Det är mest Trumps fel, i vanlig ordning. Jag orkar inte se en rubrik till. Jag vet att jag borde engagera mig aktivt snarare än stänga ute, men jag fixar inte det just precis nu.

Ska skriva lite böcker i stället. Återkommer när själen hämtat sig en aning.

lördag 28 januari 2017

Jag tycker till #9 - Assassin's Creed


Igår kväll var jag med två vänner och såg Assassin's Creed. När filmen var slut blinkade vi mot det ovana ljuset och tittade yrvaket på varandra. Vad fan var det där för någonting?

Det var nämligen obegripligt. Och ganska trist.

Så här: När man går och ser en film baserad på ett dataspel så får man räkna med lite dramaturgiska brister - det är jag med på och jag var fullt beredd på detta - men det man rättmätigen kan se fram emot är ju cgi:at eye candy galore. Tre saker förväntade jag mig, saker som jag uppfattat som grundpelare i det här spelet: välkoreograferade slagsmål, renässansparkour och - framförallt - folk som ser coola ut i huva. Och visst, alla dessa ingredienser fanns med, men i alltför låg grad. Det mesta av handlingen utspelade sig i någon sorts obegriplig forskningsanläggning. Man fokuserade på storyn i stället för på sagda grundpelare. Ingen förstår varför.

Handlingen är nämligen helt rubbad och ingen suspension of belief kan rå på detta faktum. Jag har fått bekräftat av en expert (min 43-årige make) att storyn i princip stämmer med spelet, så i grunden får man väl acceptera den, men man borde ha gjort allt för att förpassa den till bakgrunden, snarare än att låta den dominera hela filmen. För man kan koka ned det till detta: Under renässansen kom Edens äpple bort. De använder en maskin (the Animus) för att flytta in nu levande människor i sina förfäders minnen för att försöka lokalisera det. Äpplet innehåller den fria viljans DNA och det är skurkarnas intention att ta ifrån folk just den fria viljan. Ok, backa lite: Den fria viljans DNA(!). Och uppenbarligen, visade det sig, var äpplet ett bouleklot som det räckte att man höll upp i luften för att det skulle börja göra sin grej.

Och detta hade jag kunnat köpa - inga problem - ifall jag bara fått lite mer balettvåld i bullet time.

Men det ska han ha, Fassbender, att han ser stört cool ut i huva. Det var faktiskt hela behållningen.

fredag 27 januari 2017

Språkporr #12 - ryskans låtsasbokstäver


Mitt senaste språk är ryska och jag har knappt hunnit börja nosa på det, men det är jättespännande att lära sig det kyrilliska alfabetet. Så jag tänkte dela med mig av några höjdpunkter. Här finns en fullständig genomkörare för den som är intresserad på allvar.

Det finns naturligtvis bokstäver som sammanfaller med det vanliga latinska alfabetet (det vi använder i svenska, med några få extensioner i form av tillagda diakritiska tecken (t.ex. prickarna över o som gör det hela till ett ö)), men ganska snart börjar det barka åt helvete - på det positiva sättet.

Vi har några säkra kort, som А а, М м  och T т, som inte bara ser ut som vi är vana vid, utan också låter hemtamt. Notera dock gemenerna, som ser annorlunda ut, och som egentligen väl är naturligare än vår variant - jag har alltid tyckt att det är lite lustigt det här med små bokstäver och deras ibland väldigt avvikande utseende.

Sedan har vi några små fallgropar (inte sällan sammanfallande med det grekiska alfabetet) i form av t.ex. В в (som uttalas som v, precis som Β β (beta) på grekiska), Р р (uttalas r, som grek. Ρ ρ (rho)), У у (uttalas o) och Н н (uttalas n, medan denna bokstav på grekiska Η η (eta) uttalas i!*).

Därefter går det käpprätt på ett alldeles förtjusande sätt. Eller vad sägs om И и (i), Я я (ya) och З з (z).

Sedan har vi de riktigt exotiska tecknen som vi inte känner igen alls (inte jag iaf), som Ж ж (zh - ett tonat sh), Д д (d) och Ю ю (yo).

Som om inte det vore nog, så har vi ett hjälptecken också, Ь ь, som "mjukar upp" föregående bokstav och liksom hänger på en antydan till y.

Har ni dött av spänning än? Jag har nästan gjort det.

* F.ö. finns det ett hiraganatecken på japanska som ser ut så här み, vilket ju ser ut lite som ett H, men som utläses mi.



tisdag 24 januari 2017

Språkporr #11 - toujours me resulta una miscela


Rubriken här är felaktig i och med att den blandar tre latinska språk: franska, spanska och italienska. Välkommen till mitt språkliga liv!

Det är nämligen så att när man som jag i stort sett aldrig får tillfälle att tala ett språk, utan endast konsumerar det mer eller mindre passivt, så blir det tamejfan ingen ordning alls när man plötsligt ska vara lite aktiv. Det blir helt enkelt alltid en blandning av ett gäng språk - i synnerhet när det rör sig om besläktade sådana. Det är också vad rubriken ganska tydligt förmedlar, även om den i sig är felaktig.

Toujours är franska och betyder alltid (och även fortfarande) och detta tidsadverbial är även felplacerat, har jag en känsla av - man kan säkerligen ha det så här i början av en mening i avslappnat språk(?) men det är inte strikt talat korrekt, tror jag, utan det bör komma i ett senare led. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle uttrycka detta på franska. Förmodligen skulle jag säga något i stil med Pour moi, quand je parle, le résultat est toujours un mélange. Det här med att översätta svenskans blir är alltid så himla svårt, så jag försöker undvika det i görligaste mån - min erfarenhet är att vi i svenska har en ovanligt stark tendens att vilja trycka på just den inkoativa ("inträdande") aspekten av det hela, vilket man ofta struntar i i andra språk.

Me resulta är spanska och betyder ungefär det blir för mig. Jag tror att det i princip är korrekt använt här, om vi bortser från att resten av meningen är på franska och italienska. Siempre me resulta una mezcla är väl en rimlig spansk variant av andemeningen och det är alltså spansk "form" på frasen. Med all säkerhet finns det bättre sätt att säga detta på - rätta mig gärna!

Una miscela är italienska och betyder en blandning. Italienska är mitt svagaste latinska språk, i.o.m. att jag aldrig studerat det "på riktigt", utan bara insupit det indirekt på något sätt. Brukar glatt gissa mig fram. Kanske en direktöversättning av min franska approximering då: Per me, quando parlo, è sempre una miscela. Här har jag alltså helt utelämnat delen som handlar om att det blir.

Det hela betyder alltså (även om det inte är korrekt någonstans) Det blir alltid en blandning för mig. Vilket det alltsom oftast blir när det någon sällsynt gång är dags för mig att ta plats på talscenen och faktiskt säga någonting på något språk annat än svenska (och möjligtvis engelska).

Bland annat har jag svårt att hålla isär småord (konjunktioner, adverb och prepositioner) och har en tendens att för ordet också använda también på franska (spanskt adverb, med franskt uttal) i stället för det korrekta aussi.

Och det må väl vara hänt, men jag har också ovanan att använda con (spansk preposition, med) på franska i stället för avec. Det är bara det att con olyckligtvis betyder fitta på franska. Jag har chockat en och annan kypare med mina grova beställningar.

söndag 22 januari 2017

Författarskola #15 - käppar i hjulet


Dagens lektion är kort och mycket enkel till sin natur:

Ibland kommer saker i vägen när man skriver och sätter irriterande käppar i hjulet för all manusproduktion. Sjuka barn, egen sjukdom, jobbet. Livet, ni vet. Då hjälper det i allmänhet inte att ropa "hallå, jag försöker faktiskt skriva en bok här!"

I stället är mitt lilla tips att låta det där nesliga livet göra sin grej, utan att låta paniken växa alltför mycket i kroppen. Och sedan komma tillbaka till skrivandet, när så är möjligt. Utan en massa inre självskäll av typen: "Jag borde ha skrivit trots att allt var kaos runtomkring mig! Nu har jag förlorat en massa tid och tappat fokus!"

För, om man får tro en författare som var "misslyckad" och opublicerad i tio år innan det till slut gick vägen (= yours truly), så är det vad det handlar om till syvende och sist: Kom tillbaka till skrivandet. Fortsätt. Lite i taget. Det är så böcker blir skrivna. Och i förlängningen - om saker och ting vill sig väl - utgivna.

lördag 21 januari 2017

Sorgesång #6 - att skjuta sig själv i foten


Eftersom den skada som just skett är så oerhörd och jag inte orkar säga så mycket mer om den just nu, så tänkte jag ondgöra mig över en vagt relaterad sak.

Igår tittade jag på Trump-installationen medan jag lagade mat med köksfläkten på och samtidigt pågick barnprogram på tv i bakgrunden, vilket tillsammans gjorde att jag inte hörde så förfärligt mycket av vad som sades. En sak hörde jag dock: hur den kvinnliga kommentatorn sköt sig själv och alla oss andra kvinnor i foten genom att kommentera vad Hillary Clinton, Michelle Obama och andra damer i bild hade på sig, vem som härmat vems garderob o.s.v. De två manliga kommentatorerna var lätt roade och den kvinnliga kommentatorn sa fnittrande: "Women care about these things."

Och visst, det står var och en fritt att både intressera sig för och tycka till om vad kvinnliga politiker valt för kläder och hur man upplever att det fungerar, men man kan INTE göra det i den här typen av sammanhang och tro att det inte påverkar saker och ting. Det är nämligen inte någonting man kan prata om utan att sänka nivån på diskussionen, eftersom det man ofelbart gör är att man sänker kvinnorna några snäpp. Under männen, vars utseende oerhört sällan diskuteras över huvud taget.

Det kan tyckas vara en liten sak att hänga upp sig på - och visst, det var sannerligen inte det värsta som hände i och med gårdagens installation - men det hör till de idiotier här i världen som jag tycker att man bör sträva efter att få ett slut på.

torsdag 19 januari 2017

Sorgesång #5 - Trump


Jag tror att fyra av mina fem sorgesångsinlägg handlar om en och samma sak, en och samma psykopat. Monstret som alldeles strax tar över efter den enda amerikanska president som någonsin gett mig positiva vibbar. Trump, däremot, ger mig de sämsta vibbarna någonsin. Jag mår illa av att tänka på karlen och vad han kan tänkas ställa till med.

Aldrig förr har jag känt mig så gråtfärdig över en politisk utveckling, även om värre saker hänt (?). Förmodligen eftersom USA syns så himla tydligt, och eftersom jag annars är så oerhört illa insatt i världsläget. Jag var så deprimerad efter valet i november att jag hade svårt att sova och när jag vaknade på morgnarna drabbades jag återigen av insikten om vad som inträffat - ni vet, som det kan vara när någon dött eller när man blivit dumpad.

Jag är så otroligt ledsen idag att jag har svårt att tänka på annat. Vill inte, liksom. Kan det inte bara ha varit en mardröm allt det här? Snälla?!

Nähä. Då går jag och drar någonting gammalt över mig.

onsdag 18 januari 2017

Författarskola #14 - efter första redigeringsmötet


Igår hade jag det något fruktade, första redigeringsmötet för mitt nya manus (uppföljaren till En väktares bekännelser). Och det var ok. Det var faktiskt det.

Otroligt skönt att ha det bakom sig. Det är väldigt läskigt när man inte har någon aning om var bilan kommer att falla. Vilka darlings man kommer behöva döda. Men det var faktiskt ingenting stort. Visst, min redaktör var inte alls med på vissa saker som jag trodde att jag hade gjort så himla genomtänkt. Och vid ett tillfälle trodde jag att hon skulle kräva att jag fimpade en rätt stor grej, som jag upplever som viktig och som genomsyrar hela storyn. Men det ordnade upp sig när jag fick förklara mig lite. Överhuvudtaget så är min redaktör väldigt mottaglig för mina förklaringar och pressar mig inte till stora förändringar i onödan. Det känns som om hon litar ganska väl på mitt berättande.

Vi landade hursomhelst i att vi båda ska läsa manuset igen med allt det vi pratat om i åtanke. Det känns helt ok allting.

Dagens lektion: Det behöver inte vara så blodigt alla gånger, det här med manusredigering.

måndag 16 januari 2017

Författarskola #13 - inför första redigeringsmötet


Ok, så i morgon har jag första redigeringsmötet angående mitt manus, som är en uppföljare till En väktares bekännelser, och som (informellt) antagits av förlaget. Det är en lätt skrämmande situation, men jag vet lite mer om den nu, så jag känner mig inte lika stel av fasa som förra gången.

Det är hursomhelst nu jag kommer att få veta var min redaktör anser att manuset brister och det är inte så lätt att ta till sig alla gånger. Jag vet av erfarenhet att saker man själv tycker är briljanta kommer att sågas jämsmed fotknölarna och olika gapande hål i storyn som man själv inte tänkt på kommer att blottläggas. Dessutom kommer saker som man själv vet med sig i bakhuvudet att de inte är riktigt hundra, men som man ignorerat och hoppats att ingen annan ska reagera på, att dras upp till ytan och granskas med lupp. Krav kommer att ställas på förbättringar som man inte har någon aning om hur man ska få till utan att råka dra i någon tråd så att hela storyn nystas upp och upplöses i intet.

Det enda jag vet redan nu är att min redaktör anser att "det behöver bli mer spännande, tidigare i boken" (exakt citat). Meningen är att jag ska ha en hel hög med starka idéer att presentera i morgon (det är inte ett krav från henne, utan mer ett krav jag har på mig själv). Men ni fattar? "Mer spännande." Inte helt lätt att pressa in i en "färdig" story.

Men här är grejen: Jag är inte helt illgrön längre som författare betraktat (om än fortfarande något rå) och jag vet att det faktiskt GÅR att göra någonting åt ett manus, även om det spontant känns helt omöjligt. Jag vet också att jag inte är helt solokvist. Visst, det är jag som förväntas göra jobbet - inte helt oväntat eftersom jag är författaren - men jag vet också att redaktören är där för att stötta och hjälpa till, inte bara kritisera sönder. Mina frön till idéer kan ta fastare form med hennes hjälp. Det blir otroligt mycket lättare och bättre (är jag övertygad om) när jag får lufta mina tankar med henne. Sådant som är oanvändbart kommer att dissas direkt, och sådant som kan vara någonting att hänga i julgran kommer att komma upp till ytan och få en chans att utvecklas.

Det är det här som är jobbet.* Det jobb jag kämpade så under tio år för att uppnå.

Och jag vet också att förlaget inte antar manus för att vara snälla. Vi kommer att prata jättemycket om det som är dåligt med det, men det viktiga är egentligen att de tycker att det är så pass bra att de vill satsa på det och ge ut det. Det är inte gratis att ge ut böcker, och de gör det inte som en sorts välgörenhet, och heller inte bara för att de brinner för det de gör, utan det är också så att de har en affärsverksamhet att sköta. Faktum är att vi så smått diskuterar ett tidigare utgivningsdatum än det vi sa innan förlaget såg det nya manuset och detta betyder sannolikt att de faktiskt tycker att det håller ganska bra redan nu.

Dagens lektion: Det är inte farligt att få kritik och det är heller inte omöjligt att redigera manus, även om det till en början kan kännas både smärtsamt och ogenomförbart.


*Min makes kloka ord till mig, som jag ofta tänker på.

söndag 15 januari 2017

Jag raljerar fritt #4 - sociala medier

Like or no like?

Nu har jag funnits på Facebook i snart två månader och på Instagram några veckor, så nu anser jag mig kvalificerad att uttala mig om sociala medier. Mitt omdöme? Bloody EXHAUSTING! Alltså, verkligen. Hur orkar folk? Hur orkar jag?

Facebook är som ett sådant där kontrollrum på en tv-station där man kör alla kanaler samtidigt. Skvalet av folk som skriker i mun på varandra är öronbedövande.

Och har ni tänkt på att det känns som om man inte känner ens sina riktiga vänner (as opposed to Facebookvänner - som f.ö. borde kallas något annat, typ "kontakter" eller "folk som syns i mitt flöde för att jag klickade på en knapp")? När man ser deras inlägg, så är det som om de blivit främlingar.

Och det är på något sätt kutym att söka upp gamla bekantskaper - eller för all del, låta Facebook göra jobbet åt en, vilket det gör skrämmande väl - och sedan skicka iväg en vänförfrågan utan att på något sätt i övrigt kontakta personen i fråga. Man har inte hörts på tio år, sedan skickar/får man en vänförfrågan och så skickar man inte ens ett personligt meddelande i samma veva. I alla andra sammanhang hade ett jämförbart beteende setts som socialt apart.

Instagram är ju i stort sett likadant, men det känns på något vis lite mer hemtrevligt. Det är väl för att det är personliga bilder och inte länkar till artiklar om SD-politiker som sagt någonting så idiotiskt att man bara vill gå och skjuta sig snarare än att leva en sekund till i den här världen.

Jaharu, säger den som läst så här långt? Varför avslutar du inte dina konton och slipper alltihop, så slipper vi ditt gnäll också?

För att jag är fast nu. Jag skulle känna mig avskärmad från världen om jag slutade.

Och det ÄR inte bara skit med det ständiga flödet. För första gången i världshistorien har jag lite allmän koll på vad vänner och bekanta håller på med, vad de brinner för, vad de har för spännande på g. Jag får bok-, film-, och serietips och glada nyheter om trevliga saker som hänt folk. Jag får en spännande inblick i folks liv - folk som jag inte riktigt känner, men är intresserad av/nyfiken på/beundrar, utan att behöva stövla in och tränga mig på. Och inte minst får jag ett spontant inflöde av kattungar som umgås med bebisar på bedårande sätt, utan att själv behöva söka aktivt på Youtube. Och allt detta gör mig glad.

Jag har också lite koll på den allmänna politiska debatten - vilket jag inte haft tidigare - och även om den allt som oftast (som i fallet med den tänkta SD-politikern) gör mig helt förstörd av förtvivlan, så tycker jag att det är mitt ansvar att släppa in lite av det obehagliga som pågår runt omkring mig, i stället för att bara stoppa huvudet i sanden och vissla så högt jag kan för att inte höra allt elände (en aning svårt att vissla med huvudet i sanden, men ni fattar). Det går inte att blunda helt och hållet. Det är faktiskt direkt farligt att blunda helt och hållet, tror jag.

Och om man skulle finna någon specifik källa alltför påfrestande, så kan man faktiskt klicka bort den ur sitt liv. Jag var ett tag med i en Facebookgrupp som retade gallfeber på mig - och jag gick ur den. Det var så enkelt så.

Och det är faktiskt mitt ansvar att inte ägna all min vakna tid åt att kolla det ständiga flödet. På samma sätt som jag själv ansvarar för att inte ägna mitt liv åt att äta choklad och stirra på Scrubs - vilket jag utan problem skulle kunna hemfalla åt om jag inte vakade över mig själv som en hök. Jag har lätt för att bli beroende av saker. Jag är beroende av bl.a. japanska glosor, kakor, WhatsApp (där jag bara pratar med mina allra närmaste vänner), champagne, böcker, programmering, Schubert, fiol, gitarr, tysk grammatik, isländska kasusböjningar, Tetris, kinesiska tecken, Wordfeud - allt i olika omgångar och i högre eller lägre grad vid varje given tidpunkt. Man får själv försöka styra sina beroenden och hålla dem på en behaglig nivå.

Och om vi ska ta bloggandet också i samma veva, så är det nästan uteslutande positivt för mig. Jag trivs, visar det sig, med att ha en form av dagbok att vända mig till. Och näthatet har jag (ännu) inte blivit utsatt för alls - med stor sannolikhet eftersom det är så oerhört få som läser vad jag skriver. Det får f.ö. gärna fortsätta vara en ytterst selekt skara, vad mig anbelangar - den här underbara bloggaren som jag tokälskar har blivit alltför populär för sitt eget bästa och mår piss för allt hat hon måste sålla bort varje dag.

Jag har också oerhörd glädje av att läsa andras bloggar och det känns som om jag hittat ett antal mer eller mindre likasinnade, som blivit som en sorts brevvänner (för dig som är under 35 så är det någonting som existerade före Internet och därför helt ointressant). Det är supermysigt. Även om det tar tid det också. Massor av tid.

Och tid var ju ingenting jag hade i öveflöd innan jag började blogga/läsa bloggar och gick med på Facebook och Instagram heller.

MEN, som sagt, jag väljer själv. Och jag väljer att stanna här i informationsflödet. For now.

När det blir för mycket kan jag ju också välja att sätta allting i flygplansläge och gå och leka med kottar och pinnar i stället en stund. Tills jag är redo för bruset igen.

fredag 13 januari 2017

Informellt ja

Tack gode, gode, gode gud!!! Det var visst ingen renodlad bajskorv jag producerat senaste året - det tyckte i alla fall inte min förläggare. Jag har fått informellt ja på att ge ut uppföljaren till En väktares bekännelser.

Ojojojojojoj, vilken lättnad!

Sedan vill man ju se ändringar av olika slag, men det är jag inte alls lika livrädd för den här gången. Inför stora redigeringsrundan med En väktares bekännelser var jag helt förlamad av skräck, men det visade sig att allting blev bättre av att både jag själv och andra (proffs, dessutom) tänkte efter ordentligt ett antal varv till.

Så, nu till angrepp på manuset!

torsdag 12 januari 2017

Skryt

Nu kommer lite oklädsamt skryt här, för jag blev så himla glad att det på något sätt inte räckte att skriva i min andra blogg om detta:

Jag fick en så himla fin recension häromveckan (hittade den igår) av en bona fide tonåring! Det är så svårt att få veta någonting om vad ungdomarna själva tycker om min bok (som har formell målgrupp 12-15 år), och det är så fantastiskt roligt att få höra att någon av dem tycker att den är bra. Annars går det ju inte att veta någonting om hur den faktiskt tas emot. Jag känner inte så många ungdomar, och dem jag känner har jag ingen lust att pracka på boken och sedan fråga ut - de måste ju få välja själva. Dessutom är de alla så väluppfostrade att de skulle frisera sin upplevelse av tvångsläsningen.

Nå, här är den tvättäkta tonåringens recension:

Detta är den sista boken som jag läste 2016. Och visst avslutade jag året på topp!
...

Wow! Det här är lätt en av de bästa böckerna jag läste 2016. Jag fastnade direkt för den spännande historien. Jag gillar verkligen blandningen av Tildas privatliv och hennes väktarliv. Boken är lagom lång, har ett lättläst språk och en väldigt intressant historia som gör att den snabbt läses ut.

Genom historien får jag som läsare ta del av olika typer av ledtrådar så att jag också kan lösa problemet som dyker upp. Detta gör att jag ganska snabbt räknar ut hur det ligger till i staden, vem som är den onda, men sen visar det sig att jag har blivit lurad och så kommer jag på den riktiga skurken istället. Perfekt balans i ledtråderiet så att intresset och spänningen hålls uppe, men allt inte avslöjas på en gång.

Tilda är enligt mig en underbar karaktär. Väldigt realistiskt. Hon har en favoritlärare, som blir ersatt av en lärare som hon inte alls gillar, hon har sin kompis, kärleken Hakim som inte verkar vara kär i henne. Allt är inte tipp topp, och så ser det ju ut hos en tonåring.

Omslaget är så fint! Dock lite svårt att fota, med de skimriga bokstäverna.

Jag vet inte vad det var som gjorde att ”En väktares bekännelser” så sjukt bra. Jag kan inte sätta fingret på det, alltså så är helheten bra. Alla delarna fungerar bra, underbart språk, rolig och spännande historia, det finns humor och charm, igenkännande karaktär. Riktigt, riktigt bra! Stark rekommendation!

Fortfarande hög på detta omdöme. (Förlåt mig, lakritsboken, för att jag tjatar sönder din recension!)

tisdag 10 januari 2017

Glädjetjut #5 - påven av alla människor!


Det har sannerligen inte funnits många anledningar till glädjetjut på sistone, i det hårdnande hatklimat som råder världen över, och så kommer påven av alla människor och ändrar på det. För, det är väl kanske inte världsomvälvande i det stora hela, men ändå extremt positivt i det mindre hela.

Att själva överhuvudet för en av världens dammigaste och mest inskränkta institutioner uppmuntrar till amning i självaste Sixtinska kapellet måste ju ändå räknas som någonting glädjande.

lördag 7 januari 2017

I DN

DN tipsar om min bok!

Detta är så stort för mig att det tål lite redundans (finns ett inlägg även i min blogg helt tillägnad En väktares bekännelser och jag har också lagt upp detta foto både på Facebook och Instagram). Lotta Olsson är DN:s barn- och ungdomslitteratursskribent och det är hon som här tipsar om min bok.

Det är två ord som liksom dansar ut framför mina ögon i en liten gemensam jitterbug: "rolig" och "skicklig" - resten är ju egentligen bara ett referat (där dessutom Tildas mormor felaktigt refereras till som "farmor").

Jodå, nu är man tveklöst författare. Yay!!!

fredag 6 januari 2017

Att ryska eller ej

Valet och kvalet här nu. Ska jag släppa in ännu ett språk i mitt liv? Jag har redan åtta stycken på gång. Det blir så himla rörigt, och i praktiken helt omöjligt att få ordentligt med tid till något av dem.

Men att nosa lite på ett slaviskt språk kanske inte är så dumt ändå? Jag menar, jag har aldrig någonsin pluggat något slaviskt språk. Borde man inte göra det?

Jo, det borde man så klart. Ok, ni har övertalat mig. Jag börjar plugga ryska också.

torsdag 5 januari 2017

Författarskola #12 - när kan man börja?


Jag har fortfarande inte kommit igång och börjat skriva på min nya bok, tänkt att bli den första i en serie (trilogi?) riktad till en något äldre läsekrets än En väktares bekännelser. Eller, ok, jag har börjat skriva, men inte mer än ca 2500 ord totalt, vilket betyder att jag har några inledande kapitel i ett Word-dokument, som jag sedan, enligt mitt eget traditionsenliga mönster, skytt som pesten.

Det är verkligen smärtsamt det här med att börja på ett manus, innan man kommit över en viss tröskel. Innan man har tillräckligt mycket detaljer för att känna sig bekväm och hemmastadd i sin lilla privata värld.

Men vad är då tillräckligt mycket? Vad behöver man veta om sin story och sina karaktärer innan man verkligen kan gå lös på berättelsen?

Jo tack, jag vet att det finns författare som lyckas tänka ut allt sådant i förväg innan de skriver ett ord, men så funkar det inte för mig. Jag äger inte förmågan att bygga upp en fullständig historia i huvudet. Jag har för mig att jag läst någonstans att Rowling sagt att Harry Potter-historien kom till henne "fully formed". Shit alltså. Men det var ju Rowling det. För övrigt kvinnan som fick mig att börja skriva över huvud taget.

Vad behöver JAG för att kunna börja? Ett utgångsläge, en grov storyline (kan bestå av ett halvt Word-dokument med nedklottrade stödord eller ett helt gäng dokument med förvirrade, knappt sammanhållna meningar) och ett slut - jag hör till dem som vill veta var jag ska hamna i slutändan (vilket exempelvis inte Stephen King brukar veta, men han hankar sig ju fram ändå).

Karaktärer då? Jo, jag brukar väl ha stolpat upp en del av dem innan jag sätter igång. Men sedan hittar de undantagslöst själva på vilka de vill vara och jag lär på så sätt känna dem på vägen. Huvudpersonen vet jag mer om än övriga innan jag börjar. Allting utgår alltid ifrån henne (jodå, det är alltid en hon, än så länge) och även om även hon lever sitt eget liv när allting kommer igång, så har jag en bra uppfattning om berättarrösten innan jag sätter igång. För, jo, det har blivit så att första person (jagform) blivit mitt sätt att skriva. Jag har skrivit två - opublicerade (gudskelov!) - manus i tredje person ("hon") tidigare, men jag trivs liksom inte utanför min hjältinnas huvud.

Och det är ju en annan sak också, som man måste veta innan man börjar. Första eller tredje person? Tempus - presens eller preteritum ("är" eller "var")? Sedan kan man gudbevars gå in och ändra det vid ett senare tillfälle, men man måste ju börja någonstans. Jag föredrar alltså första person och jag har även kommit att föredra presens. Får för mig att det blivit en allt vanligare kombination i litteraturen överlag på sistone, men jag har absolut inga belägg för det annat än en känsla.

Jaha, var var vi nu då? Vad måste jag veta innan jag börjar på allvar? Utgångspunkt. Grov storyline. Klimax. De viktigaste(?) karaktärerna.

Sedan brukar jag faktiskt kasta mig ut ganska handlöst. Det brukar inte vara många kapitel jag har koll på i förväg. Jag försöker att på känsla varva action och lugn, berättande i "nutidsplanet" och eventuella återblickar, elände och ljusglimtar. Jag är nog rätt "lagom" som författare. Jag vill ha lite balans helt enkelt.

Ok, för mig, som har en början, en bare-bones-story och ett slut, är alltså närmaste planen att hamra ut några karaktärer i klumpiga drag. Jag har redan min protagonist, min antagonist, och min Vän med stort v. Så får vi se vilka andra som dyker upp nu och vilka som materialiseras på vägen.

söndag 1 januari 2017

Författarskola #11 - ute och cyklar?


Nu känns ingenting riktigt bra här. Faktum är att jag undrar vad i helvete jag håller på med. På ett högst allmänt plan författarmässigt.

Saken är den att jag precis läst en mycket hyllad bok, och jag gillade den inte. På riktigt så förstod jag inte varför alla - och jag menar verkligen alla - är så ense om dess storhet. För mig gjorde den i stort sett ingenting. Inte språkligt. Inte storymässigt. Inte karaktärsmässigt.

Vad är det för fel på mig? Och om nu alla är så överens om att den är så bra, vad har jag då att komma med vad gäller mitt eget författeri? Det känns ju som om jag missat något alldeles grundläggande här.

Visst, jag fattar att vi pratar om subjektivitet i dess renaste form så fort det handlar om böcker och huruvida de är bra eller inte, men i just detta fall kände jag att jag kanske saknar någonting i mitt eget skrivande som liksom är alldeles avgörande för att riktigt nå sin läsares hjärta.

Dumt, antar jag, att titta på det någon annan skrivit och låta det påverka en över huvud taget, bara för att man själv inte uppfattar det som alla andra gjort. Det här med vad som är "bra" är ju ett så vitt och subjektivt begrepp att det knappast går att ta på och bara för att "alla" gillar den här boken som jag inte förstår mig på, så föreligger inget logiskt förhållande som gör gällande att folk inte kan gilla det jag själv skriver.

Det var bara det att jag hade förväntat mig att bli förförd, och så blev jag inte det. Läste faktiskt färdigt mest för att se ifall det där som alla pratar om skulle komma lite längre fram, men det gjorde aldrig det. Och nu känner jag mig lite dum, som inte ser kejsarens kläder, typ. Nej, det var fel, för det är ju jag som inte kan se det som faktiskt är framför ögonen på mig, medan alla andra gör det.

Ok, vad lär vi oss av det här då? Skit i vad andra skriver? Det finns fler än ett sätt att vara läsvärd på? Alla måste inte älska allt? Det finns i själva verket en poäng just med att man upplever saker olika? All of the above?

Jag vet inte, men det verkar ju i alla fall bara finnas en enda sak att applicera på sitt eget skrivande: Försök inte att skriva som någon annan, särskilt inte om du inte gillar hur denna någon skriver.

Och det är ok att inte vara/tycka/känna precis som alla andra.

Alltså, vad är jag? Femton? Måste jag verkligen berätta det här för mig själv? Kanske har vi här själva kärnan till varför min femtonåriga huvudperson i En väktares bekännelser allmänt anses så åldersmässigt övertygande.