fredag 28 juli 2017

Författarskola #37 - att semesterskriva


Jag tycker att det är helt sjukt svårt att skriva på semestern när dottern är ledig från dagis och maken går omkring och stökar här hemma. Jag känner ett krav på mig att vara ständigt närvarande för utflykter av diverse slag varvat med i längden rätt så påfrestande konceptlekar - alltså sådana lekar som min treåring vill leka om och om igen (just nu är det mest kejsarsnitt, där hon själv föds ur min mage). Detta i kombination med ett manus som milt uttryckt ligger och flyter i limbo, gör skrivandet torftigt och knepigt att få till över huvud taget.

Till saken hör att jag har ett väldigt fritt jobb där jag i allmänhet har möjlighet att ta mig värdefull skrivtid i lugn och ro mitt på dagen och därför slår just "ledigheten" så hårt mot mitt skrivande. Shit, vad gnälligt att ens prata om det här, när jag förstår att de allra flesta måste klämma in sitt skrivande på små tidssnuttar som med stor möda mejslas fram ur vardagen.

Och så den kloka reflektionen då (som vissa av mina inlägg i den här kategorin ändå gör anspråk på att innehålla): Ge inte dig själv alltför mycket slack bara för att det känns tungt och svårt att få till kvalitetsskrivtid, för då står det ju garanterat still. Skriv, någorlunda regelbundet om än inte så himla mycket åt gången.

Min egen plan är att låta storyn balla ur lite som den vill just nu. Jag vill ha ett råmanus färdigt att lirka med inom en överskådlig framtid - inte minst eftersom förlaget måste få lite tid på sig att fundera på ifall det är någonting värt att satsa på till hösten 2018. Jag kan inte komma dragande med mitt manus till jul och hoppas att den varianten ska funka en andra gång. Någon liten gnutta professionalism kan ju en medlem av författarförbundet förväntas uppvisa.

måndag 17 juli 2017

Så kallad semester

Här trodde jag att jag var tillbaka, mer eller mindre, i bloggosfären samt sociala medier. Men icke sa nicke. För nu, visar det sig, infaller semestern. Det innebär att jag har barnexercis exakt hela tiden, samt en make som vakar över mig som en hök för att jag inte ska försvinna in i mitt skärmberoende. När jag hinner smita i väg till datorn en liten stund måste jag ovillkorligen skriva på mitt huvudmanus (En väktares bekännelser #3).

Det är tre veckor kvar på semestern och jag är redan helt slut.

lördag 8 juli 2017

Författarskola #36 - redigeringskoma och det bittra slutet


Jodå, nog har jag varit avskärmad från världen i allmänhet på sistone. Det har liksom inte funnits utrymme för annat än det allra mest grundläggande. Och manuset då (Visheten vaknar, uppföljare till En väktares bekännelser - ifall jag inte tjatat tillräckligt ihärdigt om det). Det har varit manuset, manuset och manuset, för absolut hela slanten. Jag är nu i ett läge där jag inte tål att se en mening i sagda manus. Jag vill aldrig mer läsa eländet, thank you very much.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är dåligt. Jag är nog själv ganska nöjd på ett teoretiskt plan. Tror jag. Det är svårt att avgöra i detta läge, då blotta titeln sätter igång kräkreflexen.

Det här med att låta sitt manus gå till tryck, det är faktiskt lite traumatiskt. För till tryck måste det gå, men jag föreställer mig att jag hade kunnat lägga in mitt veto ifall jag verkligen, verkligen hade velat hejda det hela en stund till. Så, jo, jag har låtit det gå till tryck. I någon mening.

Detta föregicks naturligtvis av ett gäng redigerings- samt korrundor (svårläst ord, men tänk till så fattar du). Ändlösa rundor. Mycket värre än förra gången. Hela arbetet med den här boken har överlag varit mycket större än med En väktares bekännelser. Mina redaktörer har fått göra ett digert, för att inte säga övermäktigt jobb. Shit, vad vi har flyttat runt saker, dubbelkollat och skruvat till. Och hade det inte varit för mina redaktörer, så hade det över huvud taget inte blivit någon bok. För råmanuset var fan inte bra.

Min tacksamhet vet inga gränser. Och här är dagens lektion: Det är fantastiskt att inte vara ensam om ett manus. Släpp in redaktörerna och låt dem pressa dig lite till, trots att du egentligen vill lägga dig ned och självdö för att slippa gå in och pilla i manuset igen. Och när det bara står still, fimpa stoltheten och ta deras förslag rakt av. Jag har gjort det vid upprepade tillfällen den här gången, när jag helt enkelt inte kommit någonvart själv.

Bristerna i manuset är dock mina, och enbart mina. Ingen av mina två underbara redaktörer har producerat halvmesyrer, utan i mån av förekomst så är de egenhändigt skapade av yours truly.


tisdag 4 juli 2017

Plötslig manusdöd

Nu är jag tillbaka. Ganska. Tror jag.

Men det är inga glada känslor just idag. Jag har nämligen en plötslig manusdöd att hantera. Fick just reda på att Moa Herngren kommer ut med en bok som heter Tjockdrottningen. Den handlar om en överviktig kvinna som är med i en dokusåpa. Jag har (hade) ett manus på gång som heter "Fläskön". Gissa vad den handlar om ...

Det här var riktigt smärtsamt och oväntat. Ämnet är lite för smalt för att det ska funka att ha två romaner utgivna inom samma tioårsperiod i alla fall.

Absolut ingen skugga ska falla över Moa Herngren!! Att vi hade samma idé betyder förmodligen att idén är bra! Och hon har med all säkerhet genomfört den bättre än jag skulle ha gjort.

För tack och lov är mitt manus inte i närheten av färdigt. Det ligger på blygsamma 14 000 ord. Men jag kände mig så pepp på det!

Aj, mitt författarhjärta. Det är inte omöjligt att jag sätter i mig en massa socker idag. Min tröstdrog of choice.