onsdag 17 januari 2018

Författarskola #48 - tre droppar Lindbäck


Häromnatten läste jag äntligen ut Johanna Lindbäcks nya bok Karta för förälskade och andra vilsna. Jag började på den för någon vecka (eller två?) sedan och läste några sidor, men eftersom det i det här fallet rör sig om ett fysiskt pappersexemplar som jag plockat hem från förlaget (jomen, vi ligger på samma förlag - det är så SJUKT!) så tog det en stund innan jag kom igång med en andra lässession. Det är så bökigt bara det där med att fixa tillräckligt med ljus för mina skumma gamla ögon! Men, denna andra lässession slutade inte förrän jag var så illa tvungen att avrunda p.g.a. att boken tog slut!


Jag älskar Lindbäcks böcker! De är så himla lagom lugna och fina och handlar mest om inre konflikter och vardagligt mellanmänskliga problem - i allmänhet av tonårsförälskelsenatur - och de är dessutom så himla roliga på ett tillbakalutat, stillsamt sätt. När jag nyss upplevde min lilla actionkris så tipsade oarya om just denna bok (som jag alltså så smått börjat läsa redan vid det tillfället) och han har ju så rätt (som vanligt, typ): När man inte vill ha action, men däremot en massa mys och pirr, så ska man läsa Johanna Lindbäck.

Trevlig är hon dessutom. Jag kommer ihåg när jag precis hade läst några böcker av henne för första gången och letade upp henne på en förlagsfest för att berätta hur mycket jag gillade dem. Hon satt i ett avskilt rum med ett gäng andra, i förekommande fall mycket namnkunniga författare, och när jag vände mig till henne och sa att jag verkligen gillade det hon skrev så liksom pekade hon på sig själv och ba: "Johanna Lindbäck?" Inte som i att hon undrade vad hon själv hette, men som i att hon funderade på om det verkligen var henne jag avsåg. Och senast igår så svarade hon mig snällt och relevant på några frågor jag hade kring Författardagen (som jag ska medverka på nästa fredag).

Låt oss heller inte glömma att det är hon som tillsammans med Lisa Bjärbo har den utmärkta podden Bladen brinner! Där slår de verkligen ett välbehövligt slag för barn- och ungdomslitteraturen.

Nå, nu ska ju detta inte främst handla om Lindbäcks personliga förtjänster, utan mer om hennes författarskap och vad som gör hennes böcker så himla, himla mysiga. I vanlig ordning tänker jag försöka destillera det hela till tre droppar, eftersom det brukar vara ungefär vad jag klarar av att klämma fram när jag ska göra någonting så svårt som att försöka förstå varför en författare är bra.

1. Hon låter oss frossa i känslor. Den som minns hur det var att vara förälskad när man var tonåring, vet att det kunde uppta precis hela ens liv. Hur kropp och själ uppslukades. Och Lindbäck låter detta få plats. I stället för att visa vid ett tillfälle hur det känns i en person, så kommer det tillbaka, om och om igen. Hon fokuserar på detaljer. Hur händer ser ut. Ett lår mot ett annat lår. Suget efter att luta sig den där sista biten mot någon, in i en kyss, fast man håller emot.

2. Hon kan verkligen vara så himla rolig. Ett icke-spoiligt smakprov från Karta för förälskade och andra vilsna när det talas om vad folk i fantasy brukar heta: "lord ... Craven ... dark ... Aslan-någonting". Jag tycker att det är lysande! Och när en av huvudpersonerna upptäckt att den andra skelar: "Igår när de stått på stranden hade hon slagits av snyggheten i just såna skelningar. Inte fattat hur hon kunnat missa den asheta detaljen hela sitt liv." Det är så himla välfunnet.

3. Ja, nummer 3 får väl bli lugnet då. Att det faktiskt inte "händer" så mycket. Det är ingen hemlighet att Lindbäck är kanske världens största Skam-fan, och det handlar väl bland annat om att serien i så många avseenden påminner om hennes böcker. De i någon mening små tingen får ta stor plats, helt enkelt. Känslor i centrum (se punkt 1). Otroligt befriande när man är riktigt, riktigt trött på stora, tillsynes oöverstigliga problem.

Om du inte har läst någonting av Johanna Lindbäck, så börja för all del med Karta för förälskade och andra vilsna.

lördag 13 januari 2018

Still crazy after all these years

... som ju Simon & Garfunkel så fint uttryckte saken. I mitt fall apropå gårdagens inlägg om mitt något otillfredsställande vinställ. De kommentarer ni var vänliga nog att lämna påminde mig om någonting tänkvärt.

Ja, jag erkänner, jag tror FORTFARANDE att alla andra går omkring i sina perfekta hem och myser åt sitt perfekt välsorterade vinställ. HUR kan jag fortfarande inbilla mig det, ens tillfälligt?

Idag ska jag städa och jag har börjat så smått. I samband med det har jag tänkt på olika saker/vrår/garderober/lister som borde städas någon gång, eftersom de inte sett en disktrasa på år och dar, men jag har också vid något tillfälle beslutat att jag inte gör någonting åt dessa idag heller. Jag kör bara den vanliga rundan och tar extragrejerna EN ANNAN GÅNG. Och tror ni inte att jag då har snuddat vid tanken att "andra människor gör inte så här - de har inte ställen som de undviker att städa in i det sista"?

Förstå mig rätt här, jag VET att det inte är så. Om inte annat så känner jag till att mina vänner har det långt ifrån perfekt i sina hem. Ändå dyker den underliga idén upp i mitt huvud om att "alla andra" har kontroll och perfektion omkring sig. Som om andras liv försiggick i visningslägenheter fulla av skålar med lime och citroner och fucking vitlök i en sådan där fläta på väggen i köket. Inte gammal sunkig vitlök, mind you, utan jungfrulig sådan, som dessa perfekta människor utan att tveka använder i de franskinspirerade måltider som de fulländar sådär lite till vardags och avnjuter tillsammans med en bättre bordeaux från - wait for it! - sitt välsorterade vinställ.

Lite sent påtänkt nyårslöfte: Jag ska sluta att tro att alla andra människor klarar av livet hundra gånger bättre än jag själv. Och dessutom sluta jämföra mig med andra. Hm, det var ett ännu bättre, mycket mer relevant löfte. Jag tar det i stället!

fredag 12 januari 2018

Värsta vinstället

... och då menar jag dessvärre inte "värsta" som i typ coolaste/grymmaste, utan snarare tvärtom. Kolla här!

Det sorgligaste vinställ man kan tänka sig

Låt mig gå in på detaljer:

Längst uppe till vänster har vi en flaska Asti Cinzano. För den som inte vet så är det ett odrickbart, svinsött bubbel som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill komma i kontakt med. Lägg till det att just detta exemplar härstammar från bronsåldern och dessutom varit fryst under en period.

Sedan har vi inte mindre än tre(3!) flaskor alkoholfritt bubbel! Billabong Brut! Jesus, liksom. Varför?! Jo, vi fick ta över något bestånd från en som flyttade från Sverige. Men vem fan dricker alkoholfritt vin? Och vem har hjärta och miljöförakt nog att vaska och slänga? Så vi är lite fast med dem.

Vi har också en överbliven Katzenhütte Glühwein från i julas. Den är faktiskt oöppnad, vilket ju gör att vi trots allt kan få glädje av den nästa jul.

Det finns även en flaska teneriffianskt bananvin, Plate (eller möjligen Platé - det är en prick över e:et på etiketten). Den har vi fått av min mamma, som då och då tillbringar några soliga månader på sagda ö. Det har helt enkelt inte blivit tillfälle att öppna denna. Känns som någonting man konsumerar en sommarkväll då man känner sig extra experimentell.

Dessutom har en flaska Havana Club (d.v.s. rom) letat sig in i stället vid något tillfälle, helt enkelt eftersom vi inte har något bra förvaringsutrymme för höga spritflaskor.

Vid ett lågvattenmärkestillfälle innehöll ett av facken en tvåochenhalvdeciliterstetra billig Zinfandel, men där satte jag stopp för ett tag sedan.

I övrigt är det faktiskt äkta rödviner vi ser på bilden. Visserligen inga höjdare, med något undantag, men dock viner som inte är direkt avvikande på något sätt.

Jo, och så finns det en flaska champagne också. Vilket är obegripligt. Normalt sett överlever inte champagne så länge här hemma att den får tid att ligga och dröna där i vinstället.

Och ser ni? Fem gapande tomma hål. Sorgligt.

Ok, vi har en treåring. Det förklarar ett och annat, men inte allt. Det här måste fanimej åtgärdas snarast.

onsdag 10 januari 2018

Den negativa sidan av att vara 40+

Jag är fyrtiotre och fyller fyrtiofyra i februari. Inga problem där! För mig har livet verkligen bara blivit bättre och bättre med åldern. Det kanske inte är just själva åldern som gjort allting bättre, men det är fan inte uteslutet, och någonting har det i alla fall med saken att göra.

So far so good.

Att man sedan inte är i sin allra fagraste blomma längre kan ju inte hjälpas, men det känns inte som någon jätteproblem. Man hatade både sig själv och sitt - undersköna! - utseende när man var ung och även om man inte tycker att man är världssnyggast nu heller så a) gillar man sin fysiska uppenbarelse mer än då, och b) spelar det uppriktigt sagt inte så stor roll.

Sedan är det ju synd att man ska vandra vidare på den här vägen och så småningom rakt ned i graven. Man kan inte räkna med att hälsan är på topp hela tiden och att man kommer få ha turen att dö knall och fall mitt under en vinprovning i Provence.

Må så vara.

Men här kommer ett högst aktuellt problem relaterat till åldrandet: Skaderisken! Jag gjorde mig förbannat illa i armen häromnatten. Det är så att jag knappt kan använda eländet (höger arm dessutom och jag är högerhänt). Riktigt jobbigt, i synnerhet när man har en treåring att klä på, leka med, jaga omkring o.s.v.

Jaha, vad var det som hände då den där ödesdigra natten? Var du ute och slarvade på stan i halkan? Var månne alkohol inblandat? Då får man ju faktiskt räkna med att det kan hända någonting sådant här i din ålder.

Nej. Jag var hemma i min säng. Och sov. Sedan slängde jag ut med armen av någon anledning. Jag tror att jag typ kastade av mig täcket. Jag slog inte i någonting. Jag bara ... gjorde mig illa. Någonting hände i muskeln där uppe vid axeln någonstans. En sträckning? En bristning? Jag vet inte. Jag vet bara att det gör ont som fan och omöjliggör diverse aktiviteter. Som att sätta på sig en bh, eller tvätta håret, eller klä på en trilskande treåring.

Just denna aspekt av åldrandet kunde jag vara utan, känner jag.

tisdag 9 januari 2018

Jag tycker till #17 - Divergent


Jag säger bara WOW. Jag är golvad. Det här var bland det mest omskakande jag bevittnat.

Jag pratar om filmatiseringen av Veronica Roths bok Divergent.

Och maken till pure CRAP får man leta efter, med fucking ljus och lykta! Vilket jävla trams! Och illa genomfört. Helt charmlöst på alla upptänkliga sätt.

Jag brukar inte börja med att se filmen när det finns en bok, men den här gången tänkte jag ge mig på den destillerade varianten direkt, eftersom jag har annat att läsa och misstänkte att det ändå inte skulle bli någon ny favorit. Men jag kunde väl aldrig ana att den skulle vara SÅ till den milda grad USEL.

Världsbygget! Hjälp. Dessa "factions". Ska man skratta eller gråta? Märker att jag spontant gör det förra. Vad fan, liksom? Ok, det är inte ovanligt att man i dystopi behandlar just detta om strikt uppdelning av människor och fråntagandet av rätten till en avvikande åsikt - fullt begripligt, eftersom det är precis det som då och då drabbar samhällen och gör dem till vidriga styggelser som måste bekämpas till varje pris - men det är någonting så oerhört töntigt över de här olika grupperna (kopierat från Wikipedia: Abnegation (the selfless), Amity (the peaceful), Candor (the honest), Dauntless (the brave) and Erudite (the intelligent)). Och det hela känns så LITET. Även om man tänker sig att den absolut största delen av Chicagos befolkning utplånats så blir det bara pluttigt, på något sätt.

Så har vi de ytterligt charmbefriade ungdomarna. Shit. Och dialogen. Suck. Och tristessen. Blä. Och den fjantiga flagghämtningen. Urk. Och den superskumma simuleringen. What? Och - gode, gode gud! - när de hoppar av och på det där jädrans tåget! Hahahahaha! (Fast inte på det glädjefyllda viset.)

Och det bara fortsätter, liksom. Vet uppriktigt sagt inte hur jag lyckades hålla ut till det bittra slutet. Kanske hoppades jag på någon liten ljusglimt, vem vet? Det kom i alla fall ingen sådan. Det var bara, bara pinsamt och dåligt.

Jag vill tydliggöra att jag uttrycker mig så här skoningslöst helt enkelt eftersom jag är ganska övertygad om att Veronica Roth aldrig kommer att läsa detta (trots Google Translate och dess obegränsade möjligheter). Dessutom kan det ju möjligen hända att boken är fantastisk, men att filmmakarna misslyckats kapitalt (host host Harry Potter). Och OM du skulle läsa detta, Veronica, så hoppas jag att du inte blir alltför ledsen, utan att du obekymrat skrattar hela vägen till banken.

måndag 8 januari 2018

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".