torsdag 20 december 2018

Spökbok på g

Spökdags! (Källa)

Nu har min förläggare läst mitt spökmanus och dissat det mer eller mindre fullständigt - och vill gärna ge ut det! Faktum är att hon redan nu pratar om en ny serie.

Hur går detta ihop då? Jo, hon tyckte att storyn måste skrivas om rejält, men hon gillade karaktärerna, tonen och många delar av historien. Vi hade ett möte där hon berättade för mig var hon tyckte att det brast och vad hon tyckte att jag borde göra åt saken i svepande drag.

Jag älskar henne! Skitjobbigt att skriva om, men fanimej värre att släppa ifrån sig skräp.

Så luttrad är jag alltså som författare nuförtiden.

söndag 9 december 2018

Sömnernas sömn i DN

Min småleende nuna i DN

Döm om min överlyckliga förvåning när nu även Sömnernas sömn fått en halvsida i DN (liksom Visheten vaknar fick för drygt ett år sedan)! Återigen är det Steven Ekholm som varit framme. Jag älskar honom och vill föda hans barn.

Så här står det:

Bokrecension: Tomtarna invaderar Stockholm i ”Sömnernas sömn”

I tredje delen av Elin Säfströms serie om väktaren Tilda är det dags för tomteting i Stockholm, och konflikterna mellan tomtar och troll eskalerar.

Det är sannerligen ingen vila och ingen ro för Stockholms mest överarbeta(n)de tonåring. Elin Säfströms tredje bok om sextonåriga Tilda Modigh som tar ansvar för en frånvarande och dysfunktionell mamma, en mormor som försvunnit, komplicerade kompis- och kärleksrelationer, studier och en hund - och även jobbar heltid för att hålla ordning på världen. En ganska skrämmande bild av en ”duktig flicka” med alldeles för mycket ansvar och alldeles för stort sömnbehov. Men så är hon också Stockholms och hela mittsveriges enda väktare.

”Sömnernas sömn” är den tredje men knappast den avslutande delen om Stockholms många rådare - tomtar, troll och andra väsen som lever och verkar parallellt med oss vanliga mugglare, samt de få som har som uppgift att hålla ordning på dessa ostyriga figurer, väktarna. 

Det finns ytterst få väktare i Sverige och eftersom Tildas mormor, den verkliga väktaren tidigare försvunnit under dramatiska omständigheter, kanske död, men i alla fall borta, ligger nu allt ansvar att hålla ordning i den magiska världen i Stockholm på Tilda. Och likt en gång Harry Potter, visar det sig att vuxenvärlden hållit det mesta av uppdragets natur hemligt för Tilda.

När tomtarna invaderar Stockholm för sitt tomteting hettar det till mellan tomtar och troll och överträdelser sker gång på gång och av allt allvarligare karaktär. Tilda behöver hjälp och hjälp kommer, men kan den utarbetade och stressade sextonåringen lita på någon person alls?

Det är fortfarande det spänstiga och underhållande språket som lyfter böckerna om Tilda. Hennes Stockholmiana hade dock vunnit på att introducera lite fler miljöer i böckerna än de oftast återkommande; mormors lägenhet, tomtarnas pub och trollens sal - och möjligen även några fler magiska väsen (det finns ju en del att välja bland). 

Fast med det sagt, Säfström introducerar faktiskt en helt osannolik typ som helt enkelt måste få större utrymme i kommande böcker; den kortvuxna, skägglösa (!) tomten, Jeanette i dunjacka och Hello Kitty-keps. Helt klart en blivande favorit.


Steven Ekholm

Så, ok, han tycker att miljöerna inte varierar något vidare, vilket gör mig lite förvånad, för förutom de ställen han nämner ovan så förekommer även bl.a. Skansen, Stadshuset och Kungsträdgården i denna bok. Och som invändning betraktat så må det väl vara hänt - jag fick en fucking halvsida i DN IGEN!!!

tisdag 4 december 2018

Döden och flickan eller hur cellon fuckade upp mitt liv

Början på andra satsen av Schuberts stråkkvartett Der Tod und das Mädchen, violin 1

Jag älskar klassisk musik. Vilket är ett oerhört allmänt påstående och därmed inte riktigt sant: jag älskar framförallt stråkmusik, helst i form av kammarmusik (alltså i mindre ensemble, typ en stämma för varje enskilt instrument - inte stor och vräkig symfoniorkester).

När jag var femton började jag spela fiol. Vid det tillfället gjorde jag det för att jag var kär i en kille som spelade fiol, men det är mindre viktigt, för med tiden kom det att bli någonting helt annat och mycket större för mig. F.ö. ville jag på den tiden bli operasångerska, så det var liksom inte helt utanför mitt område.

Nå, jag gick hursomhelst in med den bestämda uppfattningen att det ändå var för sent för mig, jag som var femton(!) år - jag skulle inte ha en chans att någonsin bli bra. Numera vet jag att jag hade kunnat bli typ hur bra som helst, om än inte professionell solist, men det har i vilket fall som helst aldrig varit på tapeten. Trots detta har jag envetet fortsatt genom alla år, visserligen med låååååånga perioder av total avhållsamhet, men jag har alltid kommit tillbaka och alltid älskat att spela när jag väl gjort det - i synnerhet tillsammans med andra glada amatörer.

Enter the cello.

Alltså, när jag började spela cello - egentligen inte förrän för några veckor sedan - så trodde jag ju att det skulle vara som att spela fiol ungefär, vilket bara stämmer delvis. Det är faktiskt ganska annorlunda, även om det så klart inte är helt väsensskilt. Det jag INTE trodde var att mina första taffliga försök på cellon skulle TOTALT FUCKA UPP MITT FIOLSPEL.

Men det gjorde det. Häromdagen plockade jag fram fiolen för att spela en truddelutt. Noterna ovan utgör förstafiolstämman i början på andra satsen i Schuberts stråkkvartet "Der Tod und das Mädchen" (Döden och flickan) - detta kan vara min favoritkvartett, alla kategorier. Den börjar G-G-G-G. Alltså samma, på fiol mycket enkla, ton fyra gånger. Jag satte glad i hågen igång att spela dessa fyra toner.

Redan där upptäckte jag att någonting var seriöst fel. Fingrarna visste inte var tonen låg på strängen och i synnerhet stråken ville ingenting alls! Den gled förvirrat över på fel sträng och visste inte vart den var på väg. Och på den vägen fortsatte det. Som man ser (även om man inte kan läsa noter) så blir det värre längre fram i stycket och när jag väl kom till de partierna så hade jag liksom redan gett upp. Det. Lät. AS. Och det kändes på allvar som om jag aldrig hade hållit i en fiol förut.

Ok, min teori är att det här är ytterst tillfälligt och att jag med lite tålamod kommer att hitta tillbaka till det instrument som jag spelat till och från i trettio (30!) år. Men det var fan inte roligt.

Kuriosa: Strax efter detta fick jag ett mail där man undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in på fiol på en liten informell konsert i ett kvartettsällskap där jag är medlem, OCH den person som hastigt hade insjuknat och därför behövde en ersättare var ingen mindre än mannen jag köpte min cello av. Jag kan säga att jag avböjde, vänligt men bestämt.

Nej, jag tänker inte ge upp cellon p.g.a. detta, men jag tänker definitivt ta fram fiolen lite oftare framöver. Dock svävar jag alltså för tillfället i limbo, utan tillgång till något stråkinstrument alls! D.v.s. jag kan inte spela någonting vettigt på vare sig cello eller fiol. Läskigt. 

Tur att jag även fulspelar piano, för annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till just nu.

tisdag 20 november 2018

Författarskola #54 - BULT-kväll för oss som då och då inte vet vad vi håller på med

Nu blir det skola igen! I dubbel bemärkelse.

Exempel på en författare som då och då inte vet vad hon håller på med (Foto: Ola Kjelbye)

Ibland gör jag författarbesök i skolor. Det är ingenting jag vet hur man gör egentligen. Jag bara liksom gör. För vad fan ska jag annars göra?

Men häromkvällen ställdes det till med ett lite möte kring just detta! Det var BULT, Författarförbundets barn- och ungsektion, som hade den goda smaken att uppmärksamma eventuellt behov av gemensam diskussion och idéutbyte när det gäller skrivarpedagogik och liknande.

Och det var ju inte så dumt. Det är alltid trevligt att träffa skrivande kolleger och i det här fallet kändes det otroligt skönt att få prata om de här sakerna som skavt någonstans i bakhuvudet. Vi diskuterade i grupp och gjorde själva en liten övning som innebar att vi fick klistra ihop varsin liten dikt med ord klippta ur tidningar. 

Det jag framförallt tog med mig var en medvetenhet om att ungdomarna måste aktiveras för att orka lyssna. Det var i sig ingen nyhet och jag gör absolut övningar med eleverna när jag är ute, men jag insåg plötsligt att det momentet måste komma mycket tidigare och sprängas in i allt prat lite då och då. Min känsla är att det skulle kunna vara nästan precis vad som helst, bara de får tänka till/skriva aktivt en kort stund då och då.

T.ex. är den lilla övning vi gjorde med den ihopklistrade dikten inte någon dum grej att köra en variant på, tänker jag. Tror att jag ska ta fasta på bl.a. den faktiskt, nästa gång jag är ute i skolorna.

I synnerhet tänker jag försöka att inte pressa in så mycket "nyttigheter" på mina lektioner, utan koncentrera mig på att inte tråka ut ungarna till döds. Då kanske de får för sig att böcker inte är tråkiga de heller, utan provar att plocka upp en någon gång.

tisdag 13 november 2018

Personal shopper

Min nya cello <3

Jag har varit ute och handlat cello. Ovan kan den ses i all sin prakt. Den är ett fynd för endast 24 lök!

Ok, vad hände nu då? Jo, jag har ju en cello, som var ett impulsköp på nätet och det var liksom den som efter många års stirrande på mig från ett hörn här hemma fick mig att äntligen göra slag i saken och faktiskt ta fram eländet och försöka mig på att spela. Sedan hittade jag ju av en slump en lärare, som visade sig vara typ den bästa cellisten i världen - på riktigt! Så där satt jag plötsligt med min pisscello och min riktigt högklassiga lärare. Ingen bra matchning.

Till slut kände jag att, men det här GÅR ju inte längre och började fundera i banor av en ny cello. Problemet är att celli/cellor/cellosar (välj din favvo) är svindyra och dessutom är jag ännu så superusel att jag inte ens kan identifiera ett ok instrument.

Smarta, smarta jag använde mig då helt enkelt av en personal shopper - i detta fall min världsklasscellistlärare. Jag tog helt sonika med mig honom till en violinmakare och så fick han prova några nybörjarinstrument i tjugotusenkronorsklassen. 

Parentes här: Det går knappt att hitta en uthärdlig cello i en så låg(!) prisklass, tydligen. Men jag hade liksom ingen lust att hosta upp mer än typ 20 lax för någonting jag ännu inte riktigt vet om jag någonsin kommer att kunna göra någonting vettigt med.

Nå, tillbaka till köptillfället: Det var som att ha en supermodell som personal shopper! Alltså, allt kommer att se fantastiskt ut på henne, för hon är som gjord för alla moderiktiga kläder, men på mig kommer det att se jävligt skevt ut i vilket fall som helst:) Min lärare var liksom extremt överkvalificerad för jobbet. Återigen: kulturarbetarnas lott.

Nu är den i alla fall min, den här lilla ljuvligheten<3 Ok, i min värld en ljuvlighet - min lärare ba: "It's actually pretty nice. It's really hard to find a nice cello within this price range." Hans egen cello kostar tusentals och åter tusentals dollar. Han har faktiskt inte ens skeppat den till Sverige än, för det är så känsligt att frakta den. Han planerar att flyga hit den i januari. Och då kommer den alltså bokstavligen att ha en egen flygplansstol! Så himla roligt att tänka sig. Men den kommer i alla fall inte att behöva flyga alldeles själv, för dess husse kommer att sitta i stolen bredvid.

Och själva spelandet då? Jovars. Jag låter som ett sådant där klassiskt framförande med Kommunala musikskolan när jag sätter igång. Öronen ber om nåd, men jag lyssnar inte på det ... öh ... örat.

tisdag 6 november 2018

Krakow




Polen motsvarar förväntningarna

Förrförra veckan var jag på en liten resa för att delta i ett event arrangerat av Arbetsförmedlingen (av alla institutioner!). Destinationen var Krakow, Polen, och uppgiften bestod i att pitcha En väktares bekännelser för ett gäng polska förlag, i vag förhoppning om att sälja in boken.

Jag har många fördomar om Östeuropa. Bl.a. tror jag att det ser ut som på bilden ovan i samtliga förorter - och i just detta fall, på väg från flygplatsen in till Krakow, så motsvarade Polen mina förutfattade idéer.

Men så fort man kommer in i Krakow är det hur schysst som helst. Även detta motsvarade mina förväntningar.

Något som definitivt infriade mina fördomar var själva hotellet:




Jesus, liksom! Det var en skrubb! Med heltäckningsmatta och en ca 70 cm bred säng. Det luktade fuktigt också. Och minibaren var ekande tom och helt enkelt urkopplad. Annars hade jag möjligen tagit mig någonting stärkande och svindyrt därifrån.

Noggrant specad prislista i händelse av åverkan

Dock fick man röra sig oerhört försiktigt i detta fuktskadade rum, för priserna vid eventuell skadegörelse var inte nådiga. Det fanns alltså en lista!!! "Disturbing the silence night" sprang loss på 500 zloty (1 zloty = 2,5 SEK)! Och "Remaining the stains coming from body making impossible using the room for another guest (vomiting, blood, etc.)" ska vi inte tala om!

Men shit, vad trevligt jag hade ändå, när jag väl fick träffa de andra författarna. Vi åt middag första kvällen på ett ställe med typ sju meter i tak och väggarna täckta av tavlor. Förvånansvärt bra mat och helt sjukt roligt sällskap.


I Polen gillar man konst

Huvudrätt ...

... samt mina två efterrätter

Oj, vad servitören tyckte att jag var konstig när jag ville ha två efterrätter, men jag stod envist på mig. När de väl kom in förstod jag vad han menade - de var enorma båda två - men på rent pannben satte jag i mig rubbet. Jag gillar efterrätter och hatar känslan av att behöva missa någonting - jag lär väl aldrig besöka just denna restaurang igen, liksom!

Jag och Elin Boardy

Bland det enormt trevliga gänget författare fanns den genomhärliga Elin Boardy. Vi har träffats förr när jag i egenskap av ungdomsboksförfattare besökt ett bokkollo som (bl.a.) hon arrangerade i somras. Jag har dessutom läst hennes bok Tiden är inte än och glatt gett den en femma på Goodreads, för den är awesome! Hon är också begåvad nog att veta var man tittar när man tar en selfie (gud vet vad jag själv har fått för mig att man ska göra med blicken).

Elin var även rar nog att släpa omkring mig på stan morgonen efter, när min ursprungsplan var att ligga på mitt fuktosande hotellrum och läsa (ja, jag erkänner - det handlar om att jag äntligen får vara i fred!).

 Gravsten utanför synagoga

Alltså, Krakow ligger i närheten av Auschwitz-Birkenau. Det är så ofattbart att det var här det hände. När man börjar tänka i de banorna så är det nästan olidligt att gå på stadens gator. När vi besökte en synagoga och såg kyrkogården brast det lite för mig. Det liksom går inte att greppa, men heller inte att ignorera. En märklig känsla av att botten går ur en.

Betydligt muntrare motiv

Sedan är man ju som människa funtad så att man i nästa stund har hämtat sig och börjar fotografera klotter av den här typen. Men riktigt sig själv blir man inte på en bra stund.

Och så själva pitchen då. Den ägde rum på en bokmässa, där Sverige var någon sorts hedersgäst. En massa barn sprang omkring med svenska flaggor de fått i Svenska ambassadens monter. Hursomhelst, där i ett rum som hette typ Budapest (nej, jag tror inte att Budapest ligger i Polen, men det hette så i alla fall) skulle vi (ca 10 författare) hålla våra små presentationer om 8 minuter var.

Kerstin Lundberg Hahn och jag utanför mässan

Karta över mässan (grön cirkel = greenroom där vi satt och väntade, röd cirkel = rummet där vi gjorde våra små framträdanden)

Jag var först ut. Inte så dumt faktiskt. Jag tror att det kan ha varit ca 20 personer i publiken och det kändes helt ok, för rummet var inte speciellt stort. Självfallet började jag med att ursäkta mig för att jag inte talade polska, på polska:

Przepraszam ale nie mówię po polsku. Będę mówić po angielsku.

Denna fras hade en bekant till mig lärt mig, så jag tror att den stämmer. Google Translate var lite halvdant i det här fallet, visade det sig.

Sedan satte jag igång, på klingande amerikanska av alla varianter. Annars brukar jag prata utpräglat brittisk engelska, men jag tänkte att folk eventuellt har lättare att förstå den bräkande, amerikanska varianten och jag var inte säker på hur bra polacker klarar engelska i allmänhet (det visade sig f.ö. att de oftast är skitbra på engelska, så jag kunde nog ha kört min vanliga accent).

Det gick bra. Jag tappade inte bort mig eller så. Folk i publiken såg vänliga ut.

Men det var väl typ det, liksom. Alltså, endast två av de sex anmälda förlagen dök upp, tror jag, och de allra flesta som var där var översättningsstudenter. Himla udda. Ingen av oss författare fick något direkt napp. Dock har vi i efterhand fått information om både vilka som var där och vilka som inte var det, men som anmält sitt intresse. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna nu.

Middagen med övriga författarkolleger var minst lika lyckad denna kväll. Elin och jag drog direkt efter mässan och drack champagne på en uteservering och sedan fortsatte det på den vägen. Verkligen supertrevligt!

Champagne med Elin

Mitt plan hem gick dock kl 5.40 på morgonen, vilket gjorde att jag efter några skakiga timmars nästan obefintlig sömn, befann mig i taxin på väg till flygplatsen kl 4.15. Shit vad jag var förstörd när jag kom hem.

Jag mellanlandar på flygplatsen i Warszawa. Svävar mellan liv och död.

Kontentan:
1. Det är roligt att umgås med andra författare.
2. Det är högst osäkert huruvida en sådan här grej någonsin kommer att ge någon konkret avkastning.
3. Ta det lugnt på hotellrummet i Krakow!



tisdag 23 oktober 2018

Förväntningar och that pesky verklighet

Ni vet den där av Bach som jag glatt tänkte spela första gången jag plockade fram cellon ...

Det tog mig inte många toner till att komma fram till att ovanstående var lite väl svår att få till när man aldrig spelat cello tidigare, även om man spelar fiol utan att någon omedelbart dör i akuta öronplågor.

Min cellolärare - som jag alltså träffat en gång - föreslog att jag skulle skaffa de första Suzuki-celloböckerna. Alldeles nyss damp de ned i brevlådan här hemma.

Verkligheten slår till!

I morgon har jag min andra lektion. Kanske får jag då gå loss på French Folk Song. Ska vara en svängig bit har jag hört.

torsdag 18 oktober 2018

Lovande rysningar

Gåshud (Källa)

Skrev just en av slutscenerna i mitt 9-12-manus - alltså inte absoluta slutscenen, men en ganska avgörande sådan - och jag fick själv rysningar. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Om nu bara resten av manuset kunde hålla samma klass.


onsdag 17 oktober 2018

Öh, cello?

Övningsinstrument (Källa)

Jag har precis haft min första cellolektion. Eller vad vi ska kalla det.

Grejen är ju den att man inte bara kan sätta sig ned och spela hur som helst. Man måste hålla allting rätt, och sätta ned fingrarna på rätt sätt. Sådant. Det var ett jädrans pillande med stacklet, vinklande av cellokroppen och fipplande med båggreppet, utan att en ton blev spelad.

Eller, ok, jag fick dra stråken fram och tillbaka över alla strängar. Och jag fick spela pizzicato medan jag flyttade pekfingret längs greppbrädan.

Mest fick jag hålla en blyertspenna med fingerspetsarna och liksom jobba med fingrarna i det greppet.

Nu har jag köpt tre nybörjarböcker på nätet. Köp varm korv nästa. 

tisdag 16 oktober 2018

Biblioteksersättning

Men, ska lilla jag verkligen få biblioteksersättning?!

Biblioteksersättning utbetalas som någon sorts allmosa av Sveriges författarfond. Det är inga pengar som "finns" egentligen, utan bara något slags plåster på såren som någon har tyckt att de stackars utlånade upphovsmännen ska ha. Det är direkt relaterat till antal utlån och ersättningen för 2017 var 1,01 kr per utlån.

Så do the math. Jag är helt chockad faktiskt. För detta betyder att det rör sig om ganska exakt 4500 utlån av mina böcker (4456, om man ska vara petig) och det är ju fanimej helt otroligt!

Anna Jakobsson Lund tipsade mig på Instagram om att (för att få lite överblick) tänka mig detta som ett gäng skolklasser, alltså i grupper om 30 personer, där varje person håller min bok i handen. Det blir 148 och en halv klass i mitt fall. Det är en JÄVLA MASSA klasser.

Är man en riktig författare nu, när man bevisligen har flera tusen läsare? Jag tror fan det.

måndag 15 oktober 2018

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)

Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.

Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.

Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.

När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.

Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.

Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.

Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.

"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)

Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.

torsdag 11 oktober 2018

Cello igen då

Ok, mina vänner. Så här var det att jag råkade hitta en lapp uppklistrad utanför mitt lokala bibliotek:

Cellolektioner annonseras!

Det kändes som om det var lite av ödet, eftersom jag precis just givit mig i kast med cellon. Så jag hörde av mig och fick så småningom även svar. Vi ska förmodligen ha en första lektion på onsdag nästa vecka.

Peachy.

Men eftersom karlen har ett lite ovanligt efternamn så gick det ganska bra att googla honom och dessutom kunde man hitta honom på Youtube.

Håll i er.

I give to you, my future cello teacher:



Jag, efter att jag sett videon:

WTF???

Nämen, allvarligt talat. Först skrattade jag i flera minuter åt det absurda i det hela. Ska JAG sitta och ta upp DEN människans tid? För några ynka hundringar?

Men den tanken var inte så rolig i längden, visar det sig. För fattar ni vad detta innebär? Man kan spela cello SÅ DÄR! Och ÄNDÅ vara tvungen att ge kreti och pleti lektioner för att försörja sig.

Shit alltså, det är inte lätt att vara kulturarbetare.

onsdag 10 oktober 2018

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)

Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.

Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."

Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.

Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.

Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 

Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 

Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.


torsdag 4 oktober 2018

Min gamla nemesis ...

... cellon

Hur många år sedan var det jag köpte min cello? Jag vet inte riktigt. Jag tror att min dotter hade kommit till världen, så det bör inte ha varit mer än fyra år sedan. Som jag minns det var det en julklapp till mig själv. En bra sådan, eftersom jag länge tänkt att jag skulle skaffa en cello.

Fint så, men sedan har i stort sett detta hänt:

Cellon, snett bakom gitarren

Där har den stått i ett hörn och stirrat på mig med anklagande min. Jag har då och då gett den ett ursäktande leende och sedan gått vidare med mitt liv.

Men igår skulle det ske! Jag tog fram åbäket och stämde det med rätt stor möda. Sedan plockade jag fram noterna jag köpte på bokmässan.

Ni vet den där av Bach

För den som inte läser a vista bara så där, så är det precis det stycke ni tror att det är: det där som nästan är synonymt med cello, liksom.

Bara att börja spela då.

Men hörni, cello visar sig vara SVÅRT! Hör och häpna. Jag tänkte att det var som en uppblåst fiol (som jag spelar) vänd åt fel håll och att det skulle ge sig självt bara man faktiskt satte sig med cellon mellan knäna.

Jag kom typ en takt. Och då var det en gräslig takt. Sedan fick jag lika ont i fingrarna som man får av gitarr när man inte är van.

Men jag är fan ingenting om inte envis. Så jävla tjurskallig. Kanske rentav lika tjurskallig som cellon.

Vi får väl se vem som vinner, cellon eller dess matte.

onsdag 3 oktober 2018

Bokmässan 2018


Finn fem fel ...

Den översta bilden är från årets bokmässa och den andra är från bokmässan 2017. Så jodå, champagnebaren låg kvar på samma ställe i år och jag graviterade naturligtvis ditåt så fort jag fick en chans. Jag var bl.a. där med Emma Kreü och Jonna Zeitler från podden Because you know wines och sedan även med Louise Baumgärtner. Dessa tre underbara människor förhöjde verkligen min mässupplevelse.

Detta är bildbeviset på att jag träffade Louise Baumgärtner (eller har jag bara photoshoppat?)

Jag träffade förresten ett annat poddpar i form av Nina De Geer och Johanna Devaliant (Debutera eller dö) och att jag fick möjlighet att äta middag med dem på fredagen var så himla perfekt just då. Supermysiga människor som accepterade mig som det vrak jag var vid det laget. Så tacksam för detta.

Jag hade också äran att få träffa Agnes Lindholm från Agnes bokblogg och i samma veva återse Lexie från Tusen sidor. Jag är djupt impad av dessa unga tjejers idoga bokbloggande. Båda är dessutom rara nog att uppskatta mina böcker.

Lexie, jag och Agnes

Den mest intressanta programpunkten jag själv hade var samtalet på Litteraturscenen tillsammans med Kerstin Lundberg Hahn (Skuggan i väggen, Barnkolonin, m.fl.) och Mats Söderlund (Ättlingarna). Vi pratade om "Allegori inom fantasy" och det var extra roligt för lilla mig att få tala med dessa etablerade elefanter (ja alltså, bildliga elefanter).

Det här kan jag inte bevisa medelst bild, eftersom jag i vanlig ordning får någon sorts blockering när jag är på mässan som gör att jag av någon anledning inte plockar upp telefonen och fotar när det verkligen gäller. Så jag har typ noll bilder ö.h.t., annat än ovanstående.

Jo, vänta nu. Jag har den här också.

Nöjd, tillfälligt barnfri mamma dricker morgonkaffe i lugn och ro ur rinnig kopp

Alltså, jag träffade en miljon andra fina och intressanta människor, t.ex. Christina Lindström, Anna Bågstam, Helena Dahlgren, Ann-Charlotte Ekensten, Charlotte Cederlund, Linda Åkerström, Markus Sköld, Elin Boardy, Kristina Hård, m.fl., men jag tänker inte tjata sönder folk med det.

onsdag 19 september 2018

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)

Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.

Det nya niandet. 

Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?

Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.

I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.

Raskt vidare till bokmässan.

Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.

Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.

För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.

I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 

Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.

Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.

Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.

Så var det med det.

fredag 14 september 2018

Författarskola #52 - Mitt sommarlov


Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

torsdag 13 september 2018

Sådant jag vill göra vs. sådant jag inte vill göra

Mitt sinnes skyltar (Källa)

Saker jag vill göra:
  • Äta kakor och glass
  • Ligga och dega på soffan
  • Läsa böcker som jag inte behöver läsa
  • Kolla varenda jävla serie på Netflix, Viaplay och HBO
  • Plugga språk
  • Spela instrument
  • Dricka champagne
Saker jag inte vill göra:
  • Skriva böcker
  • Läsa böcker jag "måste" läsa
  • Träna
  • Äta vettigt
  • Jobba
  • Leka Giraffs kalas
Ok, här kommer modifikationen rörande ovanstående: Att "vilja" kan ju innebära lite olika saker. Självfallet vill jag skriva böcker, t.ex. Tydligen. Jag gör det ju hela tiden. Har gjort under mer än tio år nu. Fortsätter enträget. Jag vill också läsa böcker jag "måste" läsa, fast inte för att jag måste, liksom - det är endast tvånget som gör det tungt. Träna och äta vettigt vill jag för att hålla mig frisk och förhoppningsvis leva i ett gäng år till. Jobba ... Nej, det vill jag fan inte. Leka Giraffs kalas? Nej, för satan! Där står jag fast.

Varför är roliga saker så himla improduktiva eller, i förekommande fall, direkt skadliga?

Jag säger som Dogbert när han vaknar ur en dröm där han uppnått världsherravälde: Reality, what a gyp.

måndag 10 september 2018

Lite lost

Ähum ...? (Källa)

Nu har jag 20.000 ord av det som kanske bör bli 30.000 i slutändan. Eller möjligen 40.000. Max. Det rör sig nämligen om en bok för den s.k. "mellanåldern" (9-12 år).

Så är jag två tredjedelar in i handlingen? Eller mitt i? Det är omöjligt att avgöra. I synnerhet som jag endast har en vag uppfattning om vad i helvete som ska hända.

Frågan inställer sig osökt: Brukar jag ha en tydlig idé? Eller trevar jag mig alltid fram på det här sättet?

Jag vet faktiskt inte riktigt. 

Har jag slarvat ovanligt mycket med någon sorts synopsis (i mitt fall = en vag punktlista i ett bortglömt dokument) den här gången? Går det ändå att ro i land?

Återigen: Vet ej.

Vad fan håller jag på med?

Hallå?

fredag 7 september 2018

Banken revisited

Bar? Köksinredningsaffär? Fikarum?

Gjorde ytterligare ett av mina sällsynta fysiska bankbesök idag. Det är det tredje inom loppet av något år - rekord under de senaste tjugo åren (väl?). Den här gången handlade det om att jag klantat till det och rört ihop mina och min dotters ISK-besparingar.

Nevermind.

På bilden ovan kan man se hur det ser ut på bankkontoret nuförtiden. Avskalat. Avslappnat. De har en kaffemaskin i ett hörn också, med vad jag förutsätter är gratis kundkaffe. Det hela påminner mig starkt om fikarum jag sett på olika kontor genom åren.

Kaféstämning råder

Mitt eget ärende löstes (nåja) vid de slanka ståborden ovan. Tjejen som hjälpte till tog helt sonika sin laptop och så ställde vi oss där. Det kändes väldigt oseriöst för någon som var med på den gamla goda tiden, när det var en tydlig uppdelning mellan kunder och personal (det kallades för en "disk").

Kalla mig fördomsfull, men det är någonting lätt oroväckande över att alla som jobbar på bank nuförtiden är så himla, vansinnigt unga - det är samma åldersgrupp som på MacDonald's. Inget fel på unga människor i sig, men det tyder liksom på att det är första jobbet och att man sedan - när man väl har någon erfarenhet över huvud taget - lämnar detta ställe för att inta en mer kundavskild plats i bankvärlden. Alltså helt enkelt att det är de som absolut inte kan någonting som står där med kunderna. 

Vid fikabordet.

fredag 31 augusti 2018

Jag backar några steg

I give you, min kusin Lars Peterstrand (Källa)

Idag känner jag att jag kan backa en aning och se min lilla skrivkris (eller vad vi ska kalla det jag brukar gnälla om) i lämplig proportion till annat. Detta tack vare min kusin Lars Peterstrand och hans artikel i DN.

Herregud, här snackar vi riktiga saker. Om en vecka går vi till val i det här landet och prognoserna ser jävligt dystra ut. Jag hoppas att detta kan göra någon liten skillnad!

Jag vet att han redan blivit uppringd av någon typ som förmodligen tillhörde Granskning Sverige, där man klipper ihop inspelade samtal så att de vinklas åt det håll man vill. Ytterst obehagligt. Och han lär bli bombarderad av hatiska människor på nätet. Bekanta till mig har precis i dagarna råkat ut för trakasserier på Instagram för betydligt mer blygsamma utspel mot extremhögern.

Men heja, Lasse! Riktigt, riktigt bra gjort!

onsdag 29 augusti 2018

Hur går det här då?


Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?

Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.

Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.

Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.

Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.

Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.

Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

torsdag 23 augusti 2018

Strategi inför hösten

Jag planerar mina drag i förväg (Källa)

Det finns en plan för hösten och så här ser den ut:
  1. Skriva färdigt de två ungdomsmanus jag tror att mitt förlag möjligen kan vara intresserade av
  2. Skriva något jag brinner för
För jag har tänkt lite till och det finns faktiskt manus som jag verkligen känner för. Två är t.o.m. påbörjade på allvar. Det tredje är sci-fi och alltså nästintill omöjligt att få utgivet i Sverige - ja, och så har jag inte skrivit ett ord på det heller (host host).

Jag ska alltså ge mig själv utrymme att skriva sådant jag verkligen vill skriva, men först och främst försöka visa mitt förlag att jag levererar sådant som bör vara säljbart i teorin. Först jobb, sedan fri lek.

Krasst? Så in i helvete! Men branschen är inte nådig och jag vill vara författare. Utgiven sådan.

onsdag 15 augusti 2018

Back in business

Folk som följer mig på Instagram har förmodligen sett detta lilla collage förr

Sömnernas sömn är här nu, i fysisk form. Den kommer inte ut rent formellt förrän någon gång i början av september, men jag fick hem en låda med en hel hög ex häromdagen.

Och jag är också här nu, i någorlunda fysisk form (öh?). Tillbaka från semestern, back in business. Är det tänkt. Min dotter har varit på dagis i två dagar nu och jag har fått ägna mig åt skrivandet för första gången på sex veckor.

Blockeringen är inte total. Bara nästan. För så här är det: Jag har hållit på med En väktares bekännelser-serien och inte minst Sömnernas sömn så mycket och så länge att jag fan inte vet hur man gör någonting annat. Oarya luftade nyligen i en kommentar på Insta en undran om vad som kommer härnäst för min del. Och inte fan vet jag. Jag vet bara att det ska bli någonting annat än Tilda och jag vet att det måste bli tillräckligt bra för att förlaget ska vilja ha det. De kommer inte att ge ut vad skit som helst bara för att vi har bondat över både redigering och drinkar. Tyvärr! En hård bransch det här, vilket jag är ytterst medveten om.

Jag har ett gäng påbörjade manus (10 000-15 000 ord/styck) men inget av dem gör mig särskilt sugen på att fortsätta. Jag vet inte vilket jag ska satsa på. Eller om jag ska skriva någonting helt nytt. Det börjar bli läskigt, och jag inser att chansen att jag ska ha någonting till bokmässan i Göteborg 2019 är nästan obefintlig. Jaha, vore det hela världen då? Nej, kanske inte, men känslan av att falla ur flowet är obehaglig. Är jag färdig nu, liksom? Var det här mina tre utgivna böcker, punkt?

Dock är jag sådan som inte sitter still och väntar på att saker och ting ska lösa sig på ett magiskt och perfekt sätt, utan jag tar fram propplösaren och avloppsrensarsugkoppen och börjar rota. I mitt fall innebär det att jag just nu, trots allt, försöker skriva på två av de ungdomsmanus jag ändå påbörjat. Inte för att jag tycker att de är särskilt lovande, utan för att jag ju måste göra någonting och dessa två är mina bästa bets för utgivning på mitt förlag.

Men shit, hörni, vad det är svårt att skriva böcker! Jag vet inte vad som ska hända härnäst när jag sitter och stirrar på det öppna dokumentet och försöker se hur historien ska utvecklas. Då sätter jag mig med ett annat dokument och försöker göra en övergripande punktlista över handlingsmoment. Sedan går jag tillbaka till manuset, inte ett dugg klokare än förr. Men jag skriver ändå. Mödosamt, långsamt, och faktiskt rätt glädjelöst. Fast hur ofta skriver man glädjefullt? Inte är det speciellt ofta. Inte för mig i alla fall.

Och allvarligt, var är mina hemtama tomtar och troll? Som man alltid kan slänga in som ett billigt gag. Och bli glad av själv, liksom. Inte för att jag skulle vilja fastna i Tilda resten av mitt författarliv, men hela den idén var jag så sjukt pepp på från start. Faktum är att jag anade ganska tidigt att det skulle funka den här gången: att jag skulle få manuset utgivet. Jag hade inte vågat yttra det vid det tillfället, skrockfullt nervös för att jinxa hela grejen, men jag vet att jag faktiskt tänkte att "fan den här gången har jag någonting". Men så känner jag inte nu. Verkligen inte.

Kort sagt, David - och alla ni andra - jag är lite lost just nu. Men jag har inte gett upp hoppet. Det kommer någonting. Även om jag just nu har känslan av att min nästa utgivna(???!!!) bok kommer att bli rätt lam. Som ett övergångsförhållande, ni vet. När man går från en riktig kärlek till en annan. Det är lätt att man klämmer in något fjösigt litet försök däremellan.

Men, å andra sidan, därifrån kan det bara gå uppför!

Eller hur var det nu?:|