måndag 8 januari 2018

Tillbaka efter jul och måste pladdra av mig lite osammanhängande om mina problem med action

Ok, tänk dig en författare som gärna vill skriva sådant som folk vill läsa. Inte så svårt. De flesta författare vill nog bli lästa. Åtminstone i teorin (jag hoppar över diskussionen om prestationsångest o.s.v. för enkelhetens skull). Tänk dig nu en sådan författare som kommit på att hon inte gillar action. Eller dramaturgiska komplikationer egentligen. Det är illa nog som läsare, eftersom det är förvånansvärt få läsliga böcker som saknar den typ av handling som försätter karaktärerna i någon form av knipa, men det är snäppet värre för en författare. Vill jag hävda. Eftersom jag är författare. Den författaren. Som har börjat sky (eller kanske alltid egentligen har skytt?) handling. Eller kanske inte så mycket handling som obehag. Jag vill helt enkelt att det ska vara myspys och småroliga relationer för hela slanten.

Say what?! Skämtaru?!

Nix. Just nu känns det så i alla fall. Jag blir bara störd när det går dåligt. Eller när det går för fort. Eller när det inte är någon trevlig dialog.

Är det här som när en musiker först blir mer och mer avancerad i sitt musicerande och peakar med supersvår jazz, för att sedan trappa ned och börja söka efter det enkla?

Knappast. Jag har ju nyss börjat, liksom. Jag är fortfarande på "Köp varm korv" och borde vilja sträva framåt, men i stället vill jag bara tagga ned. Inte använda alla tre toner som detta stycke kräver, utan hålla mig till en enda.

Och så lite löst kopplat till detta: Filmer jag har sett och vad jag tycker om dem.

Star Wars - The Last Jedi. Da shit, säger jag bara. Jag förstår verkligen inte varför folk är så måttligt impade. Ok, jag gillar inte heller att det händer saker och är en massa action, men detaljerna. Relationerna, de små gagsen, miljöerna, varelserna. När What's-his-face pratar med den onde Hux via någon sorts radiolänk och kallar honom för Hugs och låtsas inte höra hans evil "rebel scum"-monolog, så att han måste upprepa sig. Briljant, tycker jag. För att inte tala om genusbiten, där exemplevis hela rebellbefälet utgörs av kvinnor.

Och hur charmig är inte Guardians of the Galaxy 2? Bara man fimpar all denna action så är det en underbar film - kanske inte riktigt i klass med ettan, men ändå!

Men mitt actionhandikapp ... Det är inte helt lätt att leva med, för min läsning blir återigen lidande. Böcker som andra tokhyllat blir knappt utlästa för att jag inte orkar med allt som händer och skiter sig hela tiden. Att jag inte haft en sekund över att skriva på ett eget manus under julen har hittills räddat mig från den lilla katastrofen, men nu är det dags igen och jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Går det ens att få till det trivsamma, vardagliga, händelselösa, relationsmässigt intressanta utan konflikter som sätter käppar i hjulen och ställer till det? Nej, jag tror fan inte det.

Shit, är detta en sorts existentiell kris jag får uppleva här? Urk. Hoppas jag tar mig ur den snarast, för jag antar att mitt förlag skulle droppa mig illa kvickt om jag kom med manus av typen "En stillsam dag i en helt vanlig människas liv, visserligen i en schysst, kanske sci-fi:ig miljö och med lite inslag av milt ironisk humor och några lustiga karaktärer inslängda for good measure".

18 kommentarer:

  1. I fel your pain! Seriöst, när jag är stressad (dvs alltid) tycker jag det är jättejobbigt med konflikt, och hänfaller till att kolla på typ Hart of Dixie, där största problemet är att borgmästarens alligator tappat en tand el dyl. I första versionen av min första dystopi (versionen som ingen någonsin kommer få läsa) har världen förvisso gått under men karaktärerna lallar runt och plockar bär (mat!) eller är kära i varandra. Tryckte med kofot in svärta, och vips gillade förlaget.
    Om du egenutger den där stillsamma boken lovar jag att köpa och läsa. Slice of life är stort i andra språkområden har jag hört, kanske kan du lansera ”feelgood slice of life”? Ser en lucka i marknaden här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomen, jag minns att du skrivit någonting liknande om att du är trött på action (typ). Jag skulle säkert älska din bärplockardystopi! Låter som exakt det jag eftersöker.

      Radera
  2. Jag tycker det är otroligt intressant att läsa detta, för jag har länge funderat i samma banor. Liksom du är jag svag för fantasimiljöer, men tycker det är synd att upplösningen så ofta har någon stor kraftmätning som jag mest gäspar mig igenom. Samtidigt förstår jag att det ofta blir så, för det är enklare att brassa på än att hålla tillbaka på ett snyggt sätt (märker jag i mitt eget skrivande). Nu över julen har jag läst Ishiguros The Buried Giant, och jag njöt av att läsa en så ovanlig och långsam fantasyroman. Den representerar inte alls det jag själv vill skriva (och ligger även långt ifrån det du strävar efter, tror jag), men den var så uppfriskande egen att den inspirerade mig att lyssna mer på hur jag själv vill ha det.

    Men tillbaka till dig. Det jag undrar över är vad du menar med “relationsmässigt intressanta utan konflikter”. I relationer finns väl massvis av konflikter? T.ex. i EVB så gillade jag när det blev friktion mellan Tilda och Imane. Superintressant relation som för min del gärna hade fått ta mer plats. Är det den sortens grejer du menar? För i så fall har du en framtida läsare här. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, så intressant med Ishiguros bok! Ja, dessa storslagna slutstrider gör mig så trött🙄

      Jag vet knappt själv vad jag menar, men jag tror att jag just nu inte vill ha någon friktion alls - sjukt va? Alltså, i relationsromaner så ÄR ju konflikten relationerna mellan människor, och det är alltid någonting obehagligt som händer. För tillfället skulle jag helt enkelt önska att alla höll sams.

      Jag tror att detta går över, eller åtminstone att jag kan acceptera balansen mellan obehag och fridsamhet.

      Radera
    2. Ok, då förstår jag bättre. Har du funderat på att skriva något för lite yngre barn som omväxling? Det finns så klart konflikter även där, men i typ Nalle Puh (som jag älskar) har ju konfliktelementet inte riktigt samma intensitet.

      Radera
    3. Ja, jag har faktiskt funderat över det! Alltså, riktiga barnböcker. Vi får se hur det blir, men jag gillar idén.

      Radera
  3. Jag gillar visserligen viss drama och viss action, men jag blir trött när problemen hopar sig och det upplevs hopplöst. Gärna lite dalar och toppar, men inga djupgående spiraler av elände.
    Jag skulle gärna läsa något om att alla är sams, något om att vardagen flyter på... (På de förra jobben, när jag arbetade med barn vars föräldrar missbrukade/misshandlade/var psykiskt sjuka/frihetsberövade, så ville jag nästan bara läsa böcker som inte var verklighetsförankrade och isf fick de absolut inte handla om sociala missförhållanden. Det hade jag liksom nog av. Då hade jag gärna läst en mysbok, utan problem alls!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar verkligen inte heller hopplöshet! Ok, just nu är jag överkänslig, men även i normala fall AVSKYR jag när det bara känns kört, även om man vet att det kommer att ordna sig i slutet. Och visst vill man fly den hårda, hemska vardagen och slippa allt elände. Det måste ha varit ett väldigt, väldigt tungt jobb.

      Radera
  4. Haha! Förlåt att jag skrattar. Igen. När jag tänker efter tror jag inte att jag har läst många av dina inlägg utan att skratta. (Köp varm korv-liknelsen gjorde min kväll!). :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, så roligt att höra. Jo, det är ju förhållandevis lätt att vara spirituell och fyndig i skriven text:) Irl är det en annan sak - min man brukar t.ex. reta mig för att jag är så dålig på att ge svar på tal. Typ om han säger någonting roligt och lite retsamt och jag ska ge en snappy comeback så kanske det kommer någonting i stil med "men du då" eller någonting lika vitsigt. Det skrivna språket passar mig, helt enkelt.

      Radera
  5. Haha, jag känner igen det här också. Ibland har jag suttit och tänkt att "nu måste jag se nåt där inte nån dör" men ändå inte är en sit-com med pålagda skratt och det är inte lätt alla gånger att hitta såna filmer/serier.

    När det gäller böcker så lästa jag ganska nyligen din förlagskollega Johanna Lindbäcks senaste och det är nåt av det minst händelserika jag läst på länge. De ritar lite. De fikar. De åker in till Punkt Medis. De åker tillbaka ut till sommarstället. Och ändå är det en så himla fin och söt bok som jag rekommenderar varmt. (oops, nu spoilar jag mig själv eftersom recensionen inte är publicerad än, men det bjuder jag på.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt precis börjat läsa den! Jag gillar verkligen Johannas böcker, just av det skälet. Hon är ju uttalat intresserad av att det inte ska hända så mycket. Otroligt befriande.

      Radera
    2. Kul, ska bli spännande att höra vad du tycker. Jag har ju redan outat mig.

      Radera
    3. Ja, så fort jag får en stund över.

      "Förlagskollega", förresten. Man skulle kunna tro att du satt och fabulerade - men det stämmer ju faktiskt! Fick en sådan där shit-jag-är-utgiven-författare-kick nu!

      Radera
  6. Oj, julfriden har tagit över helt låter det som! Hoppas du taggar till eller hittar någon passande genre och historia för den typen av bok. Svårt läge, tur att du är av det kreativa slaget, tvekar inte på att du löser det, på vilket sätt det än blir :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket förtroende:) Nå, jag tror nog att det blir action även i fortsättningen, men med stora inslag av härlig, händelselös vardag.

      Radera
  7. Du kanske har en ny genre där? "Vardagsfeeling". Inte ute på helt fel spår, när eländet stockar sig i världen behövs det mer feelgood och helt vanlig vardag tror jag. Sedan tror jag faktiskt också att problemet skulle lösa sig självt inne i den "händelselösa" berättelsen, för jag tror att man som författare skulle känna efter ett tag att "nej, men nåt litet får väl ändå hända nu". Så, varför inte?;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du, jag tror att du har rätt på samtliga punkter. Det löser sig nog. Känner mig faktiskt inte fullt lika handlingsfientlig idag:)

      Radera